Alla behöver en bostad

”Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet ... [en] bostad.” – Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 25.

ETT STORT antal kringflyttande jordbruksarbetare har med tiden slagit sig ner i ett område som de nu kallar sitt hem. Hundratals familjer uppehåller sig strax utanför staden i så kallade parqueaderos, eller husvagnsområden med låg hyra. Här finns inga eller i bästa fall bara undermåliga anordningar för avlopp, säker vattenförsörjning och avfallshantering. En reporter beskrev den här bosättningen som ”så fattig och dålig att ... [jordbruksarbetare] hade råd att bo där”.

För tre år sedan, när myndigheterna började stänga några av de här områdena, sålde en del familjer sina husvagnar och flyttade in i redan överfulla hus, lägenheter och garage mitt i staden. Andra tog helt enkelt sitt pick och pack och flyttade vidare i sitt sökande efter en plats som de kunde återvända till efter varje skörd och som de kunde kalla sitt hem.

När du läser detta, tänker du då på en plats någonstans i Central- eller Sydamerika? I så fall får du tänka om. Det här husvagnsområdet skulle du kunna hitta i närheten av staden Mecca i södra Kalifornien i USA, mindre än en timmes bilresa österut från den rika staden Palm Springs. Trots att fler amerikaner än någonsin tidigare äger sin egen bostad, och trots att medianhushållets inkomst 2002 var ungefär 42 000 dollar, har det beräknats att över fem miljoner familjer i USA fortfarande bor i undermåliga bostäder.

Situationen i utvecklingsländerna är mycket allvarligare. Trots ett antal politiska, sociala och religiösa handlingsprogram blir bostadssituationen i världen alltmer kritisk.

En global kris

Det beräknas att över en miljard människor i världen bor i slumområden. Brasilianska experter på urbanisering fruktar att landets ständigt växande kåkstäder, eller favelas, snart kommer att ”bli större och mer tättbefolkade än de städer i vilka de först bildades”. I en del städer i Nigeria bor över 80 procent av befolkningen i slumområden och kåkstäder. År 2003 sade FN:s generalsekreterare Kofi Annan: ”Om det inte vidtas bestämda åtgärder, beräknas antalet sluminvånare i världen under de kommande 30 åren stiga till omkring 2 miljarder.”

Men de här kalla siffrorna kan inte ens tillnärmelsevis beskriva den förödande personliga tribut som de usla levnadsförhållandena utkräver av världens fattiga. Enligt FN saknar mer än hälften av alla människor i utvecklingsländerna grundläggande sanitära anordningar, en tredjedel har inte tillgång till rent vatten, en fjärdedel saknar en tillfredsställande bostad och en femtedel har inte tillgång till modern sjukvård. I industriländerna skulle de flesta inte ens låta sina husdjur leva under sådana förhållanden.

En allmän rättighet

En tillfredsställande bostad anses vara en grundläggande mänsklig rättighet. I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som FN antog 1948, slogs det fast att alla har rätt till en rimlig levnadsstandard, inbegripet en tillfredsställande bostad. Ja, alla behöver ett riktigt hem.

Längre fram, vid en FN-konferens 1996, antog ett antal länder vad som kom att kallas Habitatagendan. Det här dokumentet anger specifika utfästelser varigenom alla människor skall kunna få en rimlig bostad. Och den 1 januari 2002 stärkte FN det här åtagandet ytterligare genom att formalisera agendan till ett fullt utbyggt FN-program.

Det är ironiskt att samtidigt som några av de rikaste länderna återigen har börjat tala om att kolonisera månen och utforska Mars har ett allt större antal av deras fattigaste invånare inte ens råd med en riktig bostad här på jorden. Hur påverkas du av bostadskrisen? Finns det något verkligt hopp om att alla en dag kommer att ha ett eget trivsamt hem?

Vad ligger bakom bostadskrisen?

I UTKANTEN av en storstad i Afrika bor 36-åriga Josephine med sina tre pojkar i åldern 6–11 år. Hon försörjer sig genom att samla tomma plastdunkar som hon säljer till en återvinningsstation i närheten. Hon tjänar mindre än två dollar om dagen på det här slitsamma arbetet, och i den staden är det knappast tillräckligt för att försörja familjen och bekosta barnens skolgång.

Mot slutet av dagen återvänder hon till vad hon tvingas kalla sitt hem. Väggarna är gjorda av bränt tegel och lera och hålls samman med hjälp av tunna trädgrenar. Taket består av lösa, rostiga plåtbitar och plast. Ovanpå ligger stenar, träbitar och gamla metallplattor staplade på varandra för att hålla taket på plats när det blåser hårt. Hennes ”dörr” och ”fönster” utgörs av söndertrasad säckväv som egentligen inte ger något skydd alls mot dåligt väder – än mindre mot eventuella inkräktare.

I själva verket är inte ens det här fattiga hemmet hennes eget. Josephine och hennes barn lever i ständig fruktan för att bli vräkta. Marken som deras undermåliga bostad står på skall användas vid utbyggnaden av en väg i närheten. Sorgligt nog förekommer liknande situationer i många länder världen över.

Ohälsosamma bostäder

I ”undermåliga bostäder ... skäms barnen för sitt hem, ... [och] familjemedlemmarna blir alltid sjuka. ... De vet aldrig när en myndighetsperson eller hyresvärd skall komma och riva [deras hus]”, säger Robin Shell, chefstjänsteman inom en internationell biståndsorganisation som arbetar med att bygga bostäder åt de fattiga.

Under sådana här levnadsförhållanden måste föräldrar hela tiden oroa sig över sina barns hälsa och säkerhet. I stället för att kunna arbeta för att förbättra sin situation tvingas de ofta ägna det mesta av sin tid och energi åt att kämpa för att tillgodose sina barns grundläggande behov, som mat, vila och tak över huvudet.

För en utomstående betraktare kanske det är lätt att tänka att de fattiga skulle kunna råda bot på sin situation om de var mer företagsamma. Men att bara säga åt människor att ta sig i kragen är inte någon lösning. De starka krafter som ligger bakom bostadskrisen råder ingen enskild människa över. Forskare pekar på befolkningstillväxt, snabb urbanisering, naturkatastrofer, politiska oroligheter och bestående fattigdom som de främsta bovarna i dramat. De här fem krafterna är precis som fingrarna i en knuten näve – långsamt kramar de livet ur många av världens fattiga.

Befolkningstillväxten skapar problem

I allmänhet räknar man med att det årligen tillkommer 68–80 miljoner människor världen över som behöver en bostad. Enligt FN:s befolkningsfond passerade världens befolkning 6,1 miljarder 2001 och förväntas nå mellan 7,9 och 10,9 miljarder 2050. Och något ännu mer tankeväckande är att 98 procent av befolkningstillväxten under de kommande två decennierna förväntas ske i utvecklingsländerna. De här beräkningarna visar i sig själva vilken oerhört svår uppgift det kommer att bli att tillgodose den stora efterfrågan på bostäder. Men något som gör det hela ännu mer komplicerat är att det i de flesta länder är de redan överbefolkade städerna som växer snabbast.

Obeveklig urbanisering

Större städer – som New York, London och Tokyo – ses ofta som viktiga symboler för ett lands ekonomiska tillväxt. Varje år strömmar därför tusentals människor från landsbygden till städernas ”grönare betesmarker”, huvudsakligen för att utbilda sig och söka arbete.

I Kina, till exempel, expanderar ekonomin snabbt. Till följd av det kommer under de nästkommande årtiondena uppskattningsvis över 200 miljoner nya bostäder att behövas enbart i storstäderna, enligt beräkningarna i en rapport. Det är nästan dubbelt så många bostäder som det nu finns i hela USA. Vilket byggnadsprogram skulle kunna hålla jämna steg med en sådan efterfrågan?

I städerna i utvecklingsländerna tillkommer enligt Världsbanken ”varje år omkring 12–15 miljoner nya hushåll, vilka är i behov av lika många bostäder”. Eftersom det inte finns tillräckligt många billiga bostäder, tvingas de här fattiga människorna söka skydd varhelst de kan, ofta där ingen annan vill bo.

Naturkatastrofer och politiska katastrofer

Fattigdom har tvingat många att bosätta sig i områden där det ofta inträffar översvämningar, jordskred och jordbävningar. Det beräknas till exempel att över en halv miljon människor i Caracas i Venezuela ”bor i provisoriska bostäder på branta sluttningar som ständigt drabbas av jordskred”. Du kanske kommer ihåg den olycka som inträffade i en fabrik i Bhopal i Indien 1984, då flera tusen människor omkom och ännu fler blev skadade. Varför drabbades så många? Främst berodde det på att ett slumområde i närheten hade expanderat så att det slutade bara fem meter från fabriksgränsen.

Bostadsproblemen beror också i allt större utsträckning på politiska katastrofer, däribland inbördeskrig. I en rapport som utgavs av en människorättsorganisation 2002 framkom det att mellan 1984 och 1999 kan så många som 1,5 miljoner människor, huvudsakligen bybor, ha tvingats flytta från sina hem i sydöstra Turkiet på grund av inre oroligheter. Många av dem blev tvungna att söka skydd varhelst det var möjligt, och ofta fick de tränga ihop sig tillsammans med släktingar och grannar i provisoriska bostäder, hyrda logier, lador eller byggplatser. Det uppgavs att en grupp av familjer bodde i en stallbyggnad. De var 13 personer eller fler i varje rum, och de hade en gemensam toalett och en enda vattenkran på gårdsplanen. ”Vi vill inte ha det så här längre”, sade en av flyktingarna. ”Vi lever som djur.”

Ekonomisk stagnation

Slutligen finns det ett mycket tydligt samband mellan bostadsproblemet och de fattigas ekonomiska situation. Enbart under 1988 uppgavs det, enligt den rapport från Världsbanken som nämndes tidigare, att 330 miljoner stadsbor i utvecklingsländerna var fattiga – ett förhållande som man inte trodde skulle förändras mycket under de kommande åren. När människor är så fattiga att de inte ens har råd med det mest grundläggande, som mat och kläder, hur skall de då kunna ha råd att betala en hyra eller att bygga en ordentlig bostad?

Höga räntesatser och inflation gör att många familjer inte har råd att betala tillbaka sina banklån, och stigande kostnader för el, gas och vatten gör det svårt för människor att komma i kapp och få pengarna att räcka till. En arbetslöshet på upp till 20 procent i vissa länder gör att det för många är nästan omöjligt att få det att gå ihop.

Dessa och andra faktorer har tvingat hundratals miljoner människor jorden runt att nöja sig med undermåliga bostäder. Människor bor i gamla bussar, containrar och pappkartonger. De bor i trappuppgångar och under plastpresenningar och gammal bråte. Och en del har bosatt sig i övergivna fabriksbyggnader.

Vad görs?

Många privatpersoner, organisationer och regeringar har redan gjort stora ansträngningar för att ta itu med den här krisen. I Japan har man bildat flera hjälporgan som bistår med byggandet av billiga bostäder. Genom ett bostadsprogram som påbörjades i Sydafrika 1994 har över en miljon fyrarummare uppförts. Målsättningen med ett ambitiöst bostadsprojekt i Kenya är att varje år bygga 150 000 bostäder i storstadsområden och dubbelt så många på landsbygden. I andra länder, däribland Madagaskar, har man inriktat sig på att utveckla byggmetoder som ger ett billigt boende.

Internationella organisationer, som till exempel FN:s boende- och bosättningsorgan, UN-HABITAT, har inrättats som ett uttryck för världens åtagande att ”förhindra och avhjälpa problem orsakade av den snabba utvidgningen av städerna”. Icke-kommersiella och icke-statliga organisationer försöker också hjälpa till. En icke-kommersiell organisation har hjälpt över 150 000 familjer i olika länder att få ett bättre boende, och innan år 2005 är slut räknar man med att en miljon människor skall ha fått hjälp att finna ett enkelt, rimligt boende som inte är för dyrt.

Många av dessa organisationer har tagit fram lättillgänglig, praktisk information för att hjälpa människor som bor i undermåliga bostäder att göra det bästa av sin situation eller att till och med förbättra den. Om du behöver hjälp, dra då full nytta av det de här organisationerna kan erbjuda. Det finns också många grundläggande saker du kan göra för att hjälpa dig själv. (Se rutan ”Bostaden och hälsan” på sidan 7.)

Oavsett om du har möjlighet att förbättra din situation eller inte, är det föga troligt att någon människa eller någon jordisk organisation kommer att lyckas tvinga upp den knutna näve av globala krafter som ligger bakom bostadskrisen. Världssamfundet kommer alltmer på efterkälken i fråga om att ta hand om det trängande och växande behovet av ekonomisk utveckling och humanitär hjälp. Varje år föds miljontals barn in i den här nedåtgående spiralen av fattigdom. Finns det något verkligt hopp om en bestående lösning?

Bra bostäder för alla – till slut!

STRAX utanför Nairobi i Kenya ligger FN:s vackra, 56 hektar stora anläggning Gigiri, som bland annat inrymmer huvudkontoret för UN-HABITAT. Den här anläggningen är en symbol för det internationella åtagandet att lösa den globala bostadskrisen. En promenad längs naturstigarna i området bjuder på imponerande bevis för vad som kan åstadkommas med gemensamma ansträngningar och tillräckliga resurser. Tidigare obrukbar, vanvårdad mark har förvandlats till ett vackert och utmärkt fungerande rekreationsområde för personal och besökare.

Men bara några kilometer därifrån ligger ett växande, relativt nytt slumområde. Det är en dyster påminnelse om hur problematisk den rådande bostadskrisen är. Bostäderna, som är byggda av lera, träpinnar och plåt, är omkring 16 kvadratmeter stora. På de smala gångvägarna mellan husen rinner illaluktande avloppsvatten. Invånarna betalar upp till fem gånger så mycket för vattnet som den genomsnittlige medborgaren i USA. De flesta av områdets omkring 40 000 invånare är mellan 20 och 40 år. De är inte lata eller omotiverade. De har kommit hit för att söka arbete i det närliggande Nairobi.

I skarp kontrast till detta samlas världens ledare här i rena, ändamålsenliga och vackra omgivningar för att diskutera framtiden för de fattiga män, kvinnor och barn som bor alldeles i närheten. Enligt FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, är den frustrerande sanningen att ”världen har de resurser, den kunskap och den makt” som krävs för att avsevärt förbättra livet för dem som bor i slumområden. Så vad är det som behövs? ”Det är min förhoppning”, säger Annan, ”att ... alla inblandade parter [kan] övervinna den apati och brist på politisk vilja som har förhindrat framsteg.”

Men hur realistisk är den förhoppningen? Vad skulle det krävas för att få alla politiker på internationell, regional och lokal nivå att sätta de egna intressena åt sidan och arbeta fram en gemensam lösning? Det finns en som har de resurser, den kunskap och den makt som krävs för att göra slut på den rådande krisen. Och ännu viktigare är att hans medkänsla kommer att få honom att gå till handling – och det snart. Faktum är att hans regering redan har presenterat ett utförligt handlingsprogram som kommer att lösa den globala bostadsfrågan för gott.

Ett nytt bostadsprogram

I Bibeln berättar vår Skapare, Jehova Gud, vad han har för avsikt att göra. Genom sin profet Jesaja lovar han: ”Jag skapar nya himlar och en ny jord.” (Jesaja 65:17) Det kommer att leda till en dramatisk förändring. De nya styrande ”himlarna” skall genomföra det som de nuvarande jordiska regeringarna inte klarar av. Guds kungarike, eller regering, kommer att garantera hälsa, säkerhet och självaktning för alla som utgör det nya jordiska samhället av människor. Jesaja hade tidigare fått veta att de som önskade bli en del av det här nya jordiska samhället skulle samlas in under ”dagarnas slutskede”. (Jesaja 2:1–4) Det betyder att de här förändringarna kommer att inträffa mycket snart. (Matteus 24:3–14; 2 Timoteus 3:1–5)

Intressant nog lovar Gud uttryckligen i andra verser i Jesaja, kapitel 65, att han skall se till att alla som lever då får permanenta bostäder. ”De skall bygga hus och bo i dem”, lovar han. ”De skall inte bygga för att någon annan skall bo där.” (Jesaja 65:21, 22) Föreställ dig att du äntligen har ett ordentligt hem, bor i rena och fina omgivningar och känner trygghet i ett underbart paradis! Vem skulle inte vilja ha det så? Men hur kan du vara säker på att du kan lita på Guds löften?

Ett löfte som du kan lita på

När Gud först skapade Adam och Eva, lämnade han dem inte bara att ta hand om sig själva i en ödemark. I stället satte han dem i en trädgård i Eden, en vacker park med ren luft och med ett överflöd av mat och vatten. (1 Moseboken 2:8–15) Adam fick i uppdrag att ”uppfylla jorden”, inte att överbefolka den. (1 Moseboken 1:28) Från början avsåg Gud att alla på jorden skulle få njuta av ordning, harmoni och ett överflöd av goda ting.

Senare, på Noas tid, uppfylldes det mänskliga samhället av våld och omoral, ja, ”jorden blev efter hand fördärvad i den sanne Gudens ögon”. (1 Moseboken 6:11, 12) Vad gjorde Gud då? Blundade han bara för situationen? Nej, han vidtog omedelbara åtgärder. Han renade jorden genom en världsomfattande översvämning, både för sitt eget namns skull och för den rättfärdige Noas och hans avkomlingars skull. Så när Noa och hans familj kom ut från arken till sitt nya hem, blev även de uppmanade att föröka sig och uppfylla jorden. (1 Moseboken 9:1)

Längre fram gav Gud israeliterna det arv som deras förfader Abraham hade fått löfte om. Detta utlovade land beskrevs som ”ett gott och vidsträckt land, ... som flödar av mjölk och honung”. (2 Moseboken 3:8) På grund av sin olydnad fick israeliterna vandra omkring i vildmarken utan ett permanent boende i 40 år. Men Gud höll sitt löfte och gav dem till slut ett land att bosätta sig i. Den inspirerade skildringen säger: ”Jehova [gav] dem vila runt omkring. ... Av allt det goda som Jehova hade lovat Israels hus uteblev ingenting; allt blev verklighet.” (Josua 21:43–45)

Ett hem – till slut!

Det är alltså uppenbart att Jehovas ord i Jesaja, kapitel 65, inte bara är tomma löften. Som Skaparen av allt har han verkligen makten att göra vad som än behövs för att rena jorden och genomföra sin ursprungliga avsikt med den. (Jesaja 40:26, 28; 55:10, 11) Bibeln försäkrar oss dessutom om att han vill göra det. (Psalm 72:12, 13) I forna tider vidtog han åtgärder för att ge rättfärdiga människor tillfredsställande bostäder, och snart kommer han att göra det igen.

Ja, när hans Son, Jesus Kristus, var på jorden, lärde han sina efterföljare att be om att Guds vilja skall ske, ”så som i himlen så också på jorden”. (Matteus 6:10) Hans ord visade att jorden kommer att bli ett paradis. (Lukas 23:43) Tänk på vad det kommer att innebära. Inga slumområden eller kåkstäder längre, inga människor som ligger och sover på gatorna och inga vräkningar. Vilken lycklig tid det kommer att bli! Under Guds kungarikes styre kommer alla äntligen att få ett riktigt hem!