År 1954 drabbades vi emellertid av ett annat slag, som gjorde arbetet vacklande flera år framåt. Det blev tvunget att utesluta landstjänaren, som hade blivit förordnad i september 1953. Hans överträdelse hade i sin tur en försvagande verkan på andra. En del kände till hans syndiga verksamhet innan den rapporterades, och därför att de hade blundat för den i stället för att ha mod att ingripa, snavade de också och föll. (Jämför 3 Moseboken 5:1.) Andra kände sorg över att han blivit utesluten, eftersom vännerna tyckte bra om honom. Senare blev han dock återupptagen och har tjänat troget sedan dess.

Men skadan hade skett, och den nye landstjänaren, Aldo Muscariello, fick ta itu med saken. Han insåg att också andra faktorer låg bakom nedgången. Många förkunnare och missionärer räknade i förtid dem som de ledde bibelstudier med som förkunnare och lämnade till och med in rapporter för dem, utan att dessa visste om det. Avdelningskontoret förklarade att sådana studiedeltagare först måste vara kvalificerade innan de slöt upp i förkunnarleden.

Broder Muscariello fann att Honduras var ett kontrasternas land, med boskap och åsnor som delade vägarna med bilar och lastbilar, halmtäckta hyddor vid sidan av moderna hus och regntiden, som följdes av den enda andra årstiden, som är het och dammig. En kväll kunde han leda ett studium i skenet från ett stearinljus med en familj, som bodde i ett enda rum med smutsigt jordgolv i en hydda av soltorkat tegel högt upp på en av Tegucigalpas bergssidor, och kvällen därpå i ett rymligt, väl upplyst rum på Guatemalas ambassad.

När Lloyd Aldrich, landstjänaren på 1960-talet, besökte Roatán, fann han att invånarna var religiösa, sällskapliga, enkla och makliga. Han lade med intresse märke till att om en talare ställde en retorisk fråga i sitt offentliga tal, kunde åhörare häva upp rösten och svara honom.