Honduras

KRISTOFER COLUMBUS hade kämpat kraftigt mot en tjutande storm som hotade att krossa hans fartyg mot själva den kust han just hade upptäckt. När han till sist hade frigjort sig från de förrädiska vattenmassorna, uppgavs han ha suckat: ”Gud vare tack att vi har sluppit ifrån de här djupen!” Det spanska ordet för djup, honduras, fastnade uppenbarligen. Det var så, åtminstone enligt en del historieböcker, som Honduras fick sitt namn.

I våra dagar är det mycket lättare att lämna Honduras eller att komma dit än det var för Columbus. Det är ett av de sju små länderna på den smala landtunga som förbinder Nordamerika med Sydamerika. Med omkring fem miljoner invånare som bebor ett område på 112.000 kvadratkilometer är det varken det största eller det folkrikaste landet i Mellanamerika. Men det är det bergigaste. På omkring 15 graders latitud åtnjuter både dess karibiska kust och dess kust vid Stilla havet tropisk värme, under det att de inre högländerna är mycket svalare.

Alltifrån bergen, som är barrskogsbevuxna ända upp till topparna, till de böljande låglandsdjunglerna, där Honduras’ berömda mahogny och ceder växer, och vidare till de fuktiga träsken och där bortom till de palmkantade stränderna och lagunerna längs Karibiska havets kust har det här landet mycken naturskönhet, som upphöjer Skaparen och tillfredsställer själen.

Människorna är lika varierande och intressanta — indianer, vita, svarta och en vacker blandning av alla tre raserna. Mayaindianerna var de första. Var de kom ifrån vet ingen med säkerhet.

Det råder slående likheter mellan mayapyramiderna och zigguraterna i Egypten och Babylon, och det finns likaledes intressanta paralleller i fråga om religion. Mayafolkets tillbedjan, med dess mångfald av gudar och dess tro på själens odödlighet och straff efter döden, var inte långt från babylonisk religion. Dessa trosuppfattningar ändrades inte heller i någon större grad genom kristenhetens ankomst.

Kristenheten trängde in i landet med våld. Spanska conquistadorer strålade samman i Honduras år 1524. Som deras sed var, tvingade de på de infödda det spanska språket och den katolska religionen. Ännu i denna dag är 95 procent av honduranerna katoliker. Kolonialperioden slutade cirka tre hundra år senare, när oberoende förklarades år 1821. Spanjorerna var inte de enda som var angelägna om att exploatera det här landet, där det fanns överflöd av växter och djur och gott om guld och silver. Men kommande invaderare kallades inte kolonisatörer, utan pirater. William Parker och sir Francis Drake utgjorde båda ett hot mot Honduras’ kust på 1570-talet.

[Karta på sidan 148]

(För formaterad text, se publikationen)

HONDURAS

Huvudstad: Tegucigalpa

Officiellt språk: Spanska

Största religion: Katolicism

Folkmängd: 5.011.107

Avdelningskontor: Tegucigalpa