Mot slutet av 1946 etablerade sig Everett och Gertrude Weatherbee och två nyanlända missionärer i Honduras’ näst största stad, San Pedro Sula. Denna stad, som är känd som den industriella huvudstaden, ligger omkring 58 kilometer in i landet från Karibiska havet i en av de rikaste och fruktbaraste delarna av landet. Eftersom nederbörden är tillräcklig inom regionen, växer dess bananer, apelsiner, ananas och sockerrör året runt i frodigt gröna omgivningar.

Nykomlingarna hängde genast upp en skylt på sin framsidesveranda, på vilken det stod ”Jehovas vittnen Rikets sal”. Jehovas namn var knappast känt i området, och därför väckte skylten mycken uppmärksamhet. Också en del medlemmar i den evangeliska församlingen på orten kom till ett offentligt tal. Pastorn tyckte inte om det. Han ägnade sin nästa predikan åt att fördöma Jehovas vittnen och läste också upp namnen på dem som hade varit med vid talet, så att de skulle få skämmas offentligt. Hans häftiga utfall väckte bara mer intresse; nästa vecka var ännu fler från evangeliska församlingen med bland åhörarna i Rikets sal!

Höjdpunkten år 1949 var besöket av N. H. Knorr och Roger Morgan vid sammankomsten i Tegucigalpa. Sedan reste de till San Pedro Sula och La Ceiba och höll tal till församlingarnas uppbyggelse.

År 1949 inbjöd radiostationen HRQ i San Pedro Sula vittnena att sörja för ett 15-minutersprogram varje vecka. Det kallades ”Låt Gud vara sannfärdig” och grundade sig på boken med samma namn. Alla hade förstås inte radio på den tiden, men eftersom de flesta som hade en skruvade på den med hög volym, kunde många andra förutom radioägarna höra våra program.

I fyra år fortsatte programmet utan problem. Men en dag läste ägaren till HRQ en artikel i Vakna! som handlade om Suyapa, landets ”skyddshelgon”. Ägaren var Suyapa hängiven — ja, hans station hette till och med Radio Suyapa. Uppretad skickade han ett budskap till missionärshemmet om att sändningarna måste upphöra. Personalen vid stationen tyckte om Jehovas vittnen och resonerade med ägaren men till ingen nytta. Om han lyssnade på radion den dagen, måste han ha blivit överraskad över att höra hallåmannen säga: ”Programmet ’Låt Gud vara sannfärdig’ har stoppats av den här stationens ägare. Hela personalen vid stationen betraktar detta som mycket beklagansvärt och ett brott mot yttrandefriheten i Honduras.”

Under tiden föreslog föreståndaren för en annan radiostation ett dagligt program för biblisk undervisning, som skulle kallas Katolska timmen. Han bad ortens präst att ta del, men denne avböjde och sade att han var upptagen och inte intresserad av biblisk undervisning. Förargad svarade föreståndaren att om prästen inte brydde sig om det, visste han vilka som gjorde det. Han skaffade litteratur av vittnena och läste den i radio. Kort därefter kontaktade missionärer honom och försåg honom med stoff kallat ”Vad folk talar om”. Prästen gjorde invändningar, men föreståndaren svarade: ”Du hade ditt tillfälle och avböjde.” Programmet fortsatte därför.