• Jag har upplevt Jehovas kärleksfulla omtanke och omsorg
    Vakttornet – 2004 | 1 februari

    • Vi brevväxlade i fem månader, och sedan åkte jag till Hongkong. Vi gifte oss den 5 oktober 1965.

      Vi hade båda en önskan att gifta oss och samtidigt vara kvar i heltidstjänsten, och allteftersom vi blev äldre blev behovet av kamratskap allt större. Jag kom att älska Harold, och när jag såg hur vänlig och omtänksam han var mot andra människor och hur han hanterade problem i förbindelse med vår tjänst, vann han min djupa respekt. Vi var gifta i 27 år, och vi var mycket lyckliga och fick många välsignelser från Jehova.

      Kineserna är idoga och flitiga, och jag tycker mycket om dessa människor. I Hongkong talar man kantonesiska, en kinesisk dialekt som har mer komplicerad intonation än mandarin och som därför är ganska svår att lära sig. Harold och jag började vårt gifta liv i missionärshemmet vid Jehovas vittnens avdelningskontor, och vi tjänade sedan på olika delar av distriktet. Vi var verkligen mycket lyckliga, men 1976 fick jag allvarliga problem med min hälsa.

      Hälsoproblem

      Jag hade lidit av blödningar i några månader, och mitt blodvärde hade sjunkit dramatiskt. Jag behövde opereras, men läkarna på sjukhuset ville inte utföra operationen utan blod, eftersom jag då antagligen skulle dö av chock. En dag när läkarna diskuterade mitt fall försökte några sköterskor få mig att ändra mig genom att säga att jag inte hade någon rätt att kasta bort mitt liv. Den dagen var tolv ingrepp inplanerade, och tio av dem var aborter, men jag lade märke till att inte ett enda ord sades till de gravida kvinnorna om att ta deras barns liv.

      Slutligen skrev Harold ett brev som befriade läkarna från allt ansvar om jag skulle dö, och läkarna gick då med på att utföra operationen. Jag fördes till operationssalen och förbereddes för narkos. I sista stund vägrade emellertid narkosläkaren att genomföra det hela, och jag skrevs ut från sjukhuset.

      Vi uppsökte då en privatpraktiserande gynekolog. När han insåg hur allvarligt mitt tillstånd var, erbjöd han sig att utföra operationen mot en låg kostnad – om vi bara lovade att inte berätta för någon vad vi fick betala. Operationen lyckades, helt utan användning av blod. Harold och jag fick verkligen uppleva Jehovas kärleksfulla omtanke och omsorg under den här perioden.

      Harold blev obotligt sjuk 1992. Vi flyttade till avdelningskontoret, där vi båda kärleksfullt togs om hand. Min käre make avslutade sitt jordiska lopp 1993 vid en ålder av 81 år.