Inget verkligt hopp utan Gud. Ett sant hopp, som det Bibeln talar om, är mer än bara en önskan. En önskan kan vara ogrundad, och det är osäkert om den kommer att uppfyllas. Ett sant hopp är också mer än en förväntan om något, för något som man förväntar behöver inte alltid vara önskvärt. Bibeln visar att världens människor i allmänhet inte har något verkligt, fast förankrat hopp; de går mot döden, och eftersom de inte känner till vilka åtgärder som en högre makt har vidtagit, har de inget hopp för framtiden. Med följande ord beskrev Salomo hopplösheten i människans situation om Gud inte skulle gripa in: ”Fullständig tomhet!” ”Allt är tomhet!” (Pre 12:8; 9:2, 3)

Den trogne patriarken Job sade att det finns hopp även för ett träd. Ett träd kan växa upp igen, men om en människa dör är hon borta för alltid. Men Job visade sedan att han talade om en människa som stod ensam utan hjälp från Gud, för han gav samtidigt uttryck åt en önskan och ett hopp om att Gud skulle komma ihåg honom. (Job 14:7–15) Aposteln Paulus är inne på samma linje när han säger till de kristna, som har hopp om en uppståndelse, att de inte skall ”sörja som de andra, de som inte har något hopp”. (1Th 4:13) Och när Paulus vände sig till de icke-judiska kristna visade han på liknande sätt att de innan de lärde känna Guds anordning genom Kristus var utestängda från den nation som Gud hade handlat med i forntiden och att de då inte hade något hopp och var ”utan Gud i världen”. (Ef 2:12)

Källan till hopp. Jehova Gud är källan till verkligt hopp, och han kan uppfylla alla sina löften och alla de förhoppningar som människor som förtröstar på honom har. Genom sin oförtjänta omtanke har han gett mänskligheten ”tröst och gott hopp”. (2Th 2:16) Han har i alla tider varit rättfärdiga människors hopp. Han kallades ”Israels hopp” och ”[Israels] förfäders hopp” (Jer 14:8; 17:13; 50:7), och i Bibelns hebreiska skrifter finns det många exempel på hur man har hoppats på Gud och förtröstat på honom. Även till dem som befann sig i landsflykt på grund av sin olydnad sade han i sin kärleksfulla omtanke: ”Jag vet vilka tankar jag tänker med avseende på er, ... tankar om frid, och inte om olycka, för att ge er en framtid och ett hopp.” (Jer 29:11) Jehovas löfte höll tron och hoppet vid liv hos trogna israeliter under landsflykten i Babylon; det gav män som Hesekiel och Daniel styrka, för Jehova hade sagt: ”Det finns ett hopp för din framtid, ... och sönerna skall vända tillbaka till sitt eget område.” (Jer 31:17) Detta hopp förverkligades då en trogen judisk kvarleva vände tillbaka till Jerusalem 537 f.v.t. för att återuppbygga staden och templet. (Esr 1:1–6)