Hopp – har det verkligen någon inverkan?

NÄR Daniel var bara tio år hade han i ett års tid kämpat med cancer. Hans läkare och andra i hans omgivning hade gett upp hoppet, men själv vägrade han att göra det. Han trodde att han skulle nå vuxen ålder och bli forskare och få vara med om att få fram ett botemedel mot cancer. Han hade satt stort hopp till ett kommande besök av en läkare, som var specialist på att behandla just den cancerform som han led av. Men denne specialist blev på grund av dåligt väder tvungen att inställa sitt besök. Daniel tappade modet, och för första gången blev han apatisk, och inom bara några dagar dog han.

Fallet med Daniel berättades av en person som arbetade inom vården och som studerat vilken roll som hopp och hopplöshet spelar i förhållande till hälsan. Du kanske har hört talas om liknande fall. Det kan ha gällt en gammal människa som legat för döden, men som väldigt gärna velat uppleva något som hon länge sett fram emot, till exempel ett besök av någon kär anförvant eller kanske firandet av en årsdag. När detta sedan är över dör hon snabbt. Vad är det som sker i sådana fall? Kan hoppet verkligen vara en så stark kraft som somliga påstår?

Även om allt fler medicinska forskare menar att optimism, hopp och positiva känslor faktiskt har ett stort inflytande på en människas liv och hälsa, så är det inte alla som håller med om detta. Somliga forskare avfärdar alla sådana påståenden som ovetenskaplig folktro. De föredrar att tro att fysiska åkommor har strikt fysiska orsaker.

Att man är skeptisk till hoppets betydelse är naturligtvis inte något nytt. För tusentals år sedan svarade den grekiske filosofen Aristoteles så här, när han ombads att definiera vad hopp är: ”Hoppet är en dagdröm.” Och den amerikanske statsmannen Benjamin Franklin konstaterade på sin tid syrligt: ”Den som lever på hoppet får dö fastande.”

Varför behöver vi ha hopp?

HUR hade det gått om Daniel, den unge cancerpatient som nämndes i början av föregående artikel, hade kunnat bevara sitt starka hopp? Skulle han då ha kunnat besegra sin cancer? Skulle han ha levt i dag? Något sådant skulle nog inte ens de som ivrigast framhåller vikten av hopp våga påstå. Och detta är viktigt att komma ihåg. Hopp bör inte överreklameras. Det är inte något universalmedel.

Doktor Nathan Cherney varnade i en intervju i CBS News för faran att överdriva hoppets kraft, när man har med mycket sjuka patienter att göra: ”Vi har haft exempel på män som har förebrått sina hustrur och sagt att de inte har mediterat tillräckligt mycket eller att de inte har tänkt tillräckligt positivt.” Doktor Cherney tillade: ”Hela detta tänkesätt har skapat en illusion av att man kan kontrollera utvecklingen. Och det är som att säga till en människa, vars hälsa försämras, att hon inte har lyckats kontrollera sin tumör tillräckligt bra, och detta är inte rättvist.”

De som bekämpar en dödlig sjukdom är faktiskt mitt uppe i en mycket ansträngande och intensiv kamp. Att lägga skuld till deras redan tunga börda är helt visst det sista som deras anhöriga skulle vilja göra. Skall vi då dra slutsatsen att hoppet inte har något värde?

Inte alls. Samme läkare har till exempel specialiserat sig på palliativ vård, dvs. behandling som koncentrerar sig på att göra patientens liv lite lättare och behagligare under livets slutskede och inte på att direkt bekämpa sjukdomen eller ens söka förlänga livet. Sådana läkare tror fullt och fast på värdet av behandlingar som leder till ett gladare sinnestillstånd, till och med hos mycket sjuka människor. Det finns mycket som bevisar att hoppet kan göra detta och mer därtill.

Värdet av hopp

”Hoppet är effektivt som terapi”, försäkrar medicinjournalisten doktor W. Gifford-Jones. Han har granskat olika undersökningar som gjorts för att avgöra värdet av känslomässigt stöd till obotligt sjuka patienter. Detta slag av stöd antas hjälpa människor att bevara en mer hoppfull och positiv inställning. En undersökning som gjordes 1989 visade att patienter som fick sådant stöd levde längre. I en senare gjord undersökning var man emellertid inte lika bestämd på den punkten. Men undersökningar har bekräftat att patienter som får känslomässigt stöd inte drabbas lika ofta av depressioner och smärta som de som inte får det.

En annan gjord undersökning koncentrerade sig på vilken roll som optimism och pessimism spelade när det gäller kranskärlssjukdomar. Man gjorde en noggrann bedömning av en grupp på över 1 300 män när det gällde om de hade en optimistisk eller pessimistisk syn på livet. Vid en uppföljning tio år senare fann man att över 12 procent av dessa män hade drabbats av någon form av kranskärlssjukdom. Bland dessa var pessimisterna nästan dubbelt så många som optimisterna. Laura Kubzansky, en universitetslektor som forskar om hälsa och socialt beteende vid Harvard School of Public Health, säger: ”De flesta bevisen för påståendet att det är bra för hälsan att ’tänka positivt’ bygger på berättelser, men den här undersökningen ger några av de första faktiska medicinska bevisen för detta när det gäller hjärtsjukdomar.”

Vissa undersökningar har visat att de som tycker sig ha dålig hälsa faktiskt tillfrisknar långsammare efter en operation än de som tycker sig ha god hälsa. Till och med lång livslängd har förknippats med optimism. I en undersökning ville man ta reda på hur äldre människor påverkades av en positiv eller negativ syn på åldrandet. Efter att ha utsatts för flyktiga budskap, i vilka man förknippat åldrandet med ökad vishet och erfarenhet, fick de en spänstigare gång. Förbättringen motsvarade faktiskt resultatet av ett 12-veckors motionsprogram!

Varför verkar sådant som hopp, optimism och en positiv inställning vara bra för hälsan? Vetenskapsmän och läkare kanske ännu inte vet tillräckligt mycket om människans sinne och kropp för att kunna ge något slutgiltigt svar. Specialister som undersöker frågan kan dock komma med kvalificerade gissningar. En professor i neurologi föreslog till exempel: ”Det känns bra att vara glad och hoppfull. Det är ett behagligt tillstånd som inte skapar någon större stress, och detta får kroppen att må bra. Och det är ännu en av de saker som människor kan göra själva för att försöka hålla sig friska.”

Detta kanske verkar som något nytt och revolutionerande för vissa läkare, psykologer och forskare, men det är knappast något nytt för dem som studerar Bibeln. För närmare 3 000 år sedan blev den vise kung Salomo inspirerad att skriva: ”Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen.” (Ordspråksboken 17:22) Lägg märke till den balans som kommer till uttryck i den här versen. Det sägs inte att ett glatt hjärta skall bota alla åkommor, utan bara att det är ”god medicin”.

En berättigad fråga är faktiskt: Om hopp vore en medicin, vilken läkare skulle då inte ordinera det? Och nyttan av att ha hopp går mycket längre än till det som gäller hälsan.

Optimism, pessimism och ditt liv

Forskare har funnit att optimister har nytta av sin positiva syn på många olika sätt. De verkar prestera bättre i skolan, på arbetet och även inom idrotten. Man undersökte exempelvis ett lag kvinnliga löpare. Tränarna gjorde utförliga bedömningar enbart utifrån kvinnornas idrottsliga talanger. Samtidigt utfrågades kvinnorna själva, och man analyserade grundligt hur hoppfulla de var. Det visade sig att det gick mycket bättre att förutse hur kvinnorna skulle lyckas genom att se på hur hoppfulla de var än genom att se på tränarnas bedömningar. Varför har hoppet sådan kraft?

Man har lärt sig mycket genom att studera motsatsen till optimism, nämligen pessimism. Under 1960-talet gjorde man några oväntade upptäckter om djurs beteende, och detta fick forskare att mynta uttrycket ”inlärd hjälplöshet”. De upptäckte att människor också kan drabbas av någon form av detta syndrom. Försökspersoner som utsattes för ett obehagligt ljud fick till exempel veta att de kunde lära sig att få det att upphöra genom att trycka på en rad knappar. De lyckades stoppa oljudet.

En annan grupp fick veta samma sak, men när de tryckte på knapparna hände ingenting. Som du kan förstå utvecklade många i den gruppen en känsla av hjälplöshet. I senare försök tvekade de att göra något alls. De var övertygade om att det inte spelade någon roll vad de än gjorde. Men till och med i den gruppen vägrade optimisterna att ge efter för en sådan sinnesinställning.