• Att överbrygga klyftan mellan läkare och patienter som är Jehovas vittnen
    Vakna! – 1990 | 22 november

    • Sjukhuskommittéer

      För att komma till rätta med det har Jehovas vittnens styrande krets ordnat med att det i större städer med större medicinska inrättningar skall upprättas sjukhuskommittéer. I Förenta staterna finns det redan ett hundratal kommittéer med i genomsnitt fem medlemmar i varje, och dessa fungerar som en bro mellan den medicinska världen och Jehovas vittnen. Tidigare i år utvidgades anordningen till andra länder. Mellan den 19 februari och den 27 mars besökte tre medlemmar av sjukhusinformationsavdelningen i Brooklyn åtta av Jehovas vittnens avdelningskontor i länder kring Stilla havet.

      Syftet var trefaldigt: att anordna seminarier för att utbilda i förväg utvalda Jehovas vittnen i sjukhuskommittéarbete, att utbilda personal vid vart och ett av avdelningskontoren så att de skall kunna ha en sjukhusinformationsavdelning och att besöka sjukhus och läkare i syfte att befrämja fortsatt och mer omfattande behandling av Jehovas vittnen utan att använda blod. De fyra seminarierna hölls i Sydney för Australien och Nya Zeeland, i Manila för Filippinerna, Hongkong och Taiwan, i Ebina för Japan och Korea och sist i Honolulu för Hawaii.

      I programmet ingick diabilder och video för att förklara blodets uppgift och innehåll och den allt längre listan av medicinska alternativ till transfusioner av blod från andra människor. Man dryftade hur man kan hjälpa Jehovas vittnen när de ställs inför blodfrågan och betonade värdet i att vara samarbetsvillig när man har med läkare och sjukhus att göra, vilket gör det lättare för dem att respektera Jehovas vittnens ståndpunkt. En kommittémedlem i Japan sade: ”Programmet gjorde oss verkligen redo att ta itu med arbetet att skapa samförstånd.” Mer än 350 vittnen från alla samhällsställningar övades vid de fyra seminarierna.

      Bröderna vid avdelningskontoren avtalade tid i förväg för sammanträffanden med framstående kirurger och högre tjänstemän vid större sjukhus för att dryfta Jehovas vittnens möjligheter till behandling utan blod. Tre grupper från varje avdelningskontor, var och en under ledning av en av de tre representanterna från Brooklyn, fick i uppdrag att göra dessa besök. På så sätt fick de som blivit förordnade som medlemmar i sjukhuskommittéerna inte bara omedelbar övning, utan det fick dem också att känna sig väl till mods när de samtalade med läkare och sjukvårdspersonal. Under den sex veckor långa perioden gjorde de mer än 55 sådana besök.

      Samarbete överbryggar

      Det ledde till glädjande resultat. I staten New South Wales i Australien sammanträffade en grupp med biträdande socialministern och samtalade med honom om de operationer som utförs utan blod vid många sjukhus och föreslog att man skulle koncentrera sådan kirurgi för Jehovas vittnens del i södra Stillahavsområdet till Australien. Enligt honom var det inte omöjligt att tillsätta grupper av läkare för sådan kirurgi. Vid ett av de 22 besök som man gjorde i Australien sade en sjukhuschef: ”Ni vet mer om blod och alternativa behandlingsmetoder än vi gör.” Chefsdirektören för sju sjukhus lovade att tillsätta en professor i kirurgi med uppgift att arbeta vidare med tanken på ett kirurgteam vid ett av sjukhusen i syfte att sörja för behandling utan blod för Jehovas vittnen.

      Man framhöll för chefsläkaren vid hjärtkliniken i Manila — den klinik som av en del anses vara den främsta i Orienten — att ett hundratal Jehovas vittnen som väntar på hjärtoperation där har placerats sist i kön därför att de inte tar emot blod. Hon sade att hon skulle sätta stopp för det. Chefsläkaren vid Filippinernas mest ansedda sjukhus, St. Luke’s, fick uppmärksamheten riktad på vad man nu skriver i den medicinska litteraturen om kirurgi utan blod, och han höll med om att det är säkrare. ”Det kommer mer och mer”, medgav han. ”Det är enda sättet att undvika aids och hepatit.” Han tillkännagav att han var inställd på att vid detta sjukhus ge Jehovas vittnen möjlighet till behandling utan blod. Han är också chef för sjukhusets blodbank.

      Vid tredagarsseminariet i Japan var också Korea representerat av en delegation på 44 Jehovas vittnen, av vilka fem var läkare. Från Japan kom 255 Jehovas vittnen, av vilka 41 var läkare, däribland några neurokirurger och narkosläkare, samt två jurister. I Japan upprättades 20 kommittéer och i Korea sju.

      Efter seminariet besökte instruktörerna och lokala sjukhuskommittémedlemmar läkare och sjukhus i och omkring Tokyo för att befrämja ett gott samarbete. ”Vi besökte en biträdande professor i obstetrik vid ett universitetssjukhus”, berättar en kommittémedlem från Japan. ”Han hade förlöst minst tio kvinnor som är Jehovas vittnen. En av dem hade förlorat 2,8 liter blod, och hennes hemoglobinvärde sjönk till 35 gram/liter. (Kvinnor har i genomsnitt 140 gram/liter.) Men läkaren klarade förlossningen utan blod. Fastän han är buddist, har han för vana att respektera sina patienters trosuppfattningar. Han samtyckte till att även i fortsättningen ta emot och samarbeta med patienter som är Jehovas vittnen.”

      En chefsläkare i Yokohama gick med på att låta sitt sjukhus föras upp på en lista över sådana som var beredda att samarbeta och sade att de gärna tog emot Jehovas vittnen som avvisats av andra sjukhus. ”Det är en verklig utmaning att behandla Jehovas vittnen utan blod”, sade läkaren, ”men jag uppskattar vittnena, eftersom de har gett mig möjlighet att utveckla mina färdigheter som läkare.” En gynekolog i Yokohama sade: ”Om jag blev stämd för att jag respekterade patientens önskan och inte gav blodtransfusion, skulle jag processa i rätten för patienters rättigheter.”

      De kommittéer som bildades för Korea rapporterar goda resultat. Den 26 maj besökte man Yonseis universitetssjukhus, som har tre filialer och är välkänt i hela Korea. Personal från alla dessa institutioner, sammanlagt 62, var närvarande. En professor i anestesiologi (narkosbehandling) talade över ämnet ”Anestetisk behandling av patienter som är Jehovas vittnen”. De upplysningar han framförde kommer att publiceras i en tidskrift för anestesiologi i Korea. Eftersom det är ett av de mera framstående sjukhusen i Korea, bör det ha gynnsam inverkan på andra sjukhus och läkare. Alla frågor som väcktes vid seminariet i Japan blev grundligt behandlade.

      För Hawaiis del upprättades fem sjukhuskommittéer, och alla deras medlemmar kom till seminariet i Honolulu. De flesta fick följa med vid besöken på sjukhus. Vid Hawaiis hälso- och sjukvårdscenter sade chefsläkaren att han tänkte skriva en artikel om oss i deras informationsblad som skickas ut till alla sjukhus på Hawaii.

      Vid det största sjukhuset i Honolulu, Queen’s, framhöll kommittén att det formulär för samtycke som användes av sjukhuset innehöll en felaktighet i formuleringen, vilket gav en felaktig bild av Jehovas vittnen. Det antydde att Jehovas vittnen hellre dör än tar emot en ”livräddande” blodtransfusion. Man förklarade att det inte alls är vår inställning och att vi uppsöker sjukhuset för att värna om hälsa och liv. Formuleringen fick det att verka som om allt blod var bra och att underlåtenhet att använda blod ledde till döden. Eftersom man inte nämnde möjligheten att transfusion kan orsaka död, erbjöd man inte patienten att göra ett insiktsfullt val med avseende på vilka risker han var villig att ta. Sjukhusjuristen sade: ”Låt mig se det!” Medan han läste det sade han: ”Jag har inte skrivit det här!” När juristen och sjukhusdirektören gick, sade sjukhusdirektören till juristen: ”Jag tycker att vi borde gå igenom den här handlingen tillsammans.”