Gott samarbete med sjukhusen i Sverige

DESSA erkännsamma ord riktade Ulf Schött, thoraxanestesiolog vid regionsjukhuset i Örebro, till det 70-tal medlemmar av Jehovas vittnens sjukhuskommittéer i Sverige som hösten 1996 tog del i ett symposium om så kallad blodfri kirurgi. Läkare på sjukhuset hade inbjudit dem till föreläsningar om sina specialiteter och resurser i samband med operation av patienter som är Jehovas vittnen och som på biblisk grund tackar nej till blodtransfusion. — Apostlagärningarna 15:29; 3 Moseboken 17:10.

Symposiet avspeglade det intresse för blodfri kirurgi och den förståelse för Jehovas vittnens inställning som många läkare nu visar. En deltagare sade efteråt: ”Vilken fin samarbetsanda läkarna visar mot oss. De tog sin lediga dag för att undervisa oss!” En liknande anda visar läkare i hela landet. Närmare 1.000 läkare har genom enkätsvar eller genom sitt handlingssätt visat att de vill hjälpa vittnena att få blodfri behandling.

Av vilka består sjukhuskommittéerna? Hur har de kunnat upprätta gott samarbete med läkare och annan sjukhuspersonal? Vad har det betytt för patienter som är Jehovas vittnen?

Hjälper och informerar

Med början på 1980-talet har ansvariga företrädare för Jehovas vittnen organiserat sjukhuskommittéer runt om i världen. Dessa består av församlingsäldste som utbildats för att fungera som en bro mellan den medicinska världen och patienter som är Jehovas vittnen. De kan bistå läkare och annan sjukhuspersonal med information om vittnenas inställning och om nya medicinska rön om blodfri kirurgi. De hjälper också sådana patienter att bättre förstå nya behandlingsformer och tekniker.

Världsvitt finns det omkring 1.250 sjukhuskommittéer med över 6.400 äldste engagerade. I Sverige finns 19 sådana kommittéer med drygt 100 äldste engagerade. Jehovas vittnens avdelningskontor i Arboga, som samordnar denna verksamhet i landet, får ofta rapporter från sjukhuskommittéerna om det goda gensvar som de får.

Vid sjukhuset i Torsby, till exempel, har kommittén en stående inbjudan att komma och informera när det halvårsvis kommer nya läkare dit för att praktisera. Flera ordinarie läkare, även sådana i chefsställning, är gång på gång med vid dessa möten och hjälper till att besvara de nya läkarnas frågor.

Vid Uddevalla sjukhus har en överläkare vid ortopedkliniken i samarbete med två överläkare vid anestesikliniken, två överläkare vid kliniken för allmän kirurgi och chefen för blodcentralen framställt en broschyr i vilken de rekommenderar olika medicinska behandlingsmetoder som alternativ till blodtransfusion. Broschyren, som heter Åtgärder i samband med operation på patienter som av religiösa eller andra skäl ej vill ha allogen blodtransfusion, visar vilka åtgärder som bör vidtas före, under och efter ett ”blodfritt” ingrepp, vilka blodbesparande preparat och hjälpmedel som är tillgängliga vid sjukhuset och vad som bör göras i akuta situationer. Detta sjukhus är först i Sverige med att ge ut en sådan broschyr.

Flera vittnen har blivit hjälpta med blodfri kirurgi vid Uddevalla sjukhus. Ett av dem är 25-åriga Beatrice, som till följd av en svår reumatisk sjukdom behövde ”byta ut” båda sina helt söndervärkta höftleder. Sådana operationer brukar vara förenade med stora blödningsrisker. Men läkare åtog sig ändå att operera utan blodtransfusion, sedan sjukhuskommittén förmedlat kontakten mellan dem och Beatrice. Höftlederna måste opereras en i taget vid två tillfällen. Hon var mycket klen, vägde bara 47 kilo (1,78 lång) och hade lågt blodvärde. Före operationerna byggdes hennes blodvärde upp genom behandling med erytropoietin, ett medel som stimulerar kroppens produktion av röda blodkroppar, samt med järn och folsyra.

Under operationerna var läkarna mycket noga med att stilla blödning genom att snabbt tillsluta öppnade blodkärl. Dessutom användes en så kallad cell-saver, en apparat som bland annat kan brukas för att återföra en stor del av det blod som sipprar ut i operationssåret.a

Inför operationen av den andra höftleden hade man skaffat en ny och ännu effektivare cell-saver. Operationerna lyckades, och Beatrice var snabbt på benen. Hon säger att hon säkerligen inte ens hade kunnat sitta i rullstol nu, om dessa skickliga läkare inte tagit sig an henne.

Hjälp att finna rätt vård

Vid sjukhus som universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Lund och Uppsala samt regionsjukhuset i Örebro har man i samarbete med sjukhuskommittéerna bildat särskilda läkarlag eller på annat sätt gjort förberedelser för att kunna utföra blodfri kirurgi. Flera divisioner och klinikområden vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset har exempelvis lämnat ut skrivna program för blodfri kirurgi tillsammans med listor över läkare som förklarat sig villiga att behandla Jehovas vittnen på deras villkor. Enskilda kliniker och läkare vid många andra sjukhus i landet har också gjort liknande ansträngningar. Avdelningen för sjukhusinformation i Arboga samlar in uppgifter om detta och upprätthåller ett växande kontaktnät av sjukhus och läkare som är villiga att behandla vittnena. Med hjälp av detta kontaktnät kan sjukhuskommittéerna rekommendera sina vårdsökande medvittnen att söka rätt vård.

Ett exempel på det är fallet med 24-årige Björn, ett Jehovas vittne i Halland. Vintern 1995 måste han snarast få en växande tumör på drygt tre kilo i bukhålan bortopererad. På grund av stora blödningsrisker ville inte läkarna vid det sjukhus som han tillhörde göra ingreppet utan att vid behov kunna tillgripa blodtransfusion. Sjukhuskommittén på platsen kontaktade då sina kolleger i Göteborg och bad dem underhandla med Sahlgrenska Universitetssjukhuset om operation. Där lovade läkare att ta sig an honom på hans villkor. Före var och en av de tre operationer som krävdes byggde man upp hans blodvärde med erytropoietin, järn och folsyra. Under operationerna användes cell-saver. De komplicerade ingreppen lyckades, och någon vecka efter det sista kunde Björn skrivas ut.

Länssjukhuset i Gävle har också villigt tagit emot Jehovas vittnen från olika landsdelar för bland annat ”blodfria” höftledsoperationer. Docent Göran Josefsson, överläkare vid ortopedkliniken där, redogjorde för sin teknik i Läkartidningen (nummer 38, 1996) i en artikel med huvudrubriken ”Primär höftledsplastik hos 14 Jehovas vittnen” och underrubriken ”Inga blödningsrelaterade komplikationer noterades”. Han skriver: ”Min åsikt är att denna [Jehovas vittnens] uppfattning skall respekteras. ... Det går att operera Jehovas vittnen utan att ge bankblod. Dock krävs en noggrann planering av ingreppet. ... Jehovas vittnen har sjukhuskommittéer i varje län varifrån rikligt med litteratur och referenser kan erhållas.”

Till medicinsk och ekonomisk nytta

Många i sjukvården vill av medicinska och ekonomiska skäl minska användandet av blodtransfusion. All personal som arbetar i thoraxcentrums operationssalar vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har till exempel sedan en tid drivit ett projekt kallat ”stämma blod” i syfte att undvika att använda bankblod.

Överläkare Eric Haldén, som är drivande läkare bakom detta projekt och thoraxcentrums kontaktman för Jehovas vittnen, skriver i personaltidskriften FramQanten, nummer 3, 1996, angående bruket av blodtransfusion: ”Främmande blod är alltid sämre än det egna, eftersom blod förlorar i kvalitet när det tappas ur, lagras och transporteras. En blodtransfusion påverkar patientens immunförsvar negativt. ... Dessutom finns det ju blodburen smitta. Vi är garderade mot alla former av smitta som vi känner till — men ibland upptäcks nya smittor. Samt, slutligen: En påse blod kostar 600 kronor.” Beträffande Jehovas vittnens sjukhuskommittéer påpekar han: ”Vi har ett väldigt fint samarbete med Jehovas vittnens företrädare. Till exempel servar de mig med artiklar om blodbesparing ur medicinska tidskrifter från hela världen. Det sparar enormt mycket tid för mig! Jehovas vittnen har utan tvekan bidragit till thoraxkirurgins utveckling.” Tidskriften kommenterar sedan: ”Sålunda kan åtgärder som är religiöst motiverade för en patientgrupp samtidigt ge medicinska fördelar för samtliga patienter.”

Läkare vid universitetssjukhuset i Linköping är också positiva till sjukhuskommitténs information i blodfrågan. Professor Björn Lisander vid institutionen för anestesiologi sade vid ett möte om Jehovas vittnens syn på blodtransfusion: ”Det är också viktigt att ha en dialog med Jehovas vittnen. Deras trosuppfattning förtjänar all respekt. Och jag har upplevt många gånger att de har kunnat ge viktig information i konkreta sjukvårdsärenden. Mest betydelse kanske de har haft som påtryckningsgrupp för att förändra terapeutiska rutiner.” Med hänsyftning på svårigheterna att filtrera bort allt sådant i givarblod som hämmar immunförsvaret hos mottagaren sade professor Lisander: ”Det är möjligen så att blodet inte skall lämna kroppen.” Han tillade: ”Ett sjukhus med självaktning, och i synnerhet ett universitetssjukhus, måste ha fungerande blodbesparande metoder, som man kan ta i bruk dygnet runt.”

Professor Hengo Haljamäe, chef för intensivvårdsdivisionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och medlem av Socialstyrelsens expertgrupp för utredning av blodbevarande åtgärder, uttryckte sig så här i Stockholm i oktober 1996 inför omkring 160 läkare vid ett symposium om blodbevarande åtgärder: ”Egentligen borde varje individ behandlas som en Jehovas vittnespatient.”

Socialstyrelsen uppmuntrar läkare och annan sjukhuspersonal att ha förståelse för vittnenas ståndpunkt i blodfrågan och att vara samarbetsvilliga. I Socialstyrelsens rapport 1995:14, rubricerad Autolog transfusion och andra möjligheter att minimera allogen blodtillförsel, sägs det: ”Största restriktivitet med allogen transfusion bör iakttas, eftersom åtgärden betraktas som en mycket allvarlig integritetskränkning av Jehovas vittnen. ... Inom sjukvården bör man i största möjliga utsträckning söka tillgodose dessa individers behov utan att lägga moraliska aspekter på deras ställningstagande.”

Utvecklingen i Sverige hänemot blodfri kirurgi har alltså varit mycket positiv. Läget kommenteras i nämnda rapport, där man också nämner sjukhuskommittéernas roll i sammanhanget: ”Tidigare tvingades kirurger ofta avböja operationer med betydande blödningsrisker, och patienterna avstod då från behandling, som väsentligt kunnat förbättra deras hälsa. Läget är nu annorlunda, och möjligheten att genomföra en operation med användning av en kombination av redovisade tekniker bör övervägas i varje enskilt fall. ... Jehovas vittnen har egna s k sjukhuskommittéer, som står till tjänst med aktuella litteraturreferenser och som också kan ge upplysning om kolleger som har vana vid att handha dessa problem.”

Jehovas vittnen är tacksamma för den respekt och hänsyn som både sjukhuspersonal och myndigheter visat dem i blodfrågan. Sjukhuskommittéerna tillskriver Jehova Gud och hans ledning äran för denna positiva utveckling.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 27]

”Jehovas vittnen har utan tvekan bidragit till thoraxkirurgins utveckling”

[Infälld text på sidan 27]

”Egentligen borde varje individ behandlas som en Jehovas vittnespatient”

Blick på världen

Se upp! Colobusapor på vägen!

Dianiskogen nära kusten i södra Kenya är en av de få platser i Östafrika där apor av släktet colobus fortfarande lever och frodas. Problemet som dessa apor ställs inför är hur de skall ta sig över den starkt trafikerade strandvägen på ett säkert sätt. Enligt en beräkning dödas varje månad åtminstone 12 apor av bilar på vägen, rapporterar Swara, en tidskrift från East African Wild Life Society. En grupp oroade invånare i detta område beslöt sig för att försöka göra något åt blodbadet. Förutom att de uppmanar förare att vara mer försiktiga byggde de nyligen en hängbro högt över vägen. Uppmuntrade av att aporna använder bron planerar invånarna att bygga fler broar.

Varning: telefoner kan vara farliga

Telefoner kan vara farliga om man använder dem medan man kör bil. En undersökning som publicerades i tidskriften The New England Journal of Medicine tyder på att förare som talar i biltelefon medan de kör löper fyra gånger högre risk att bli inblandade i olyckor än förare som är helt koncentrerade på körningen. Det betyder att användande av biltelefon medan man kör är nästan lika farligt som att köra med 1 promille alkohol i blodet. Förare med högtalande telefon klarade sig inte bättre än de som behövde hålla telefonen med ena handen under samtalet. Forskarna är snabba att framhålla att telefonerna i sig själva inte är ansvariga för olyckorna, utan att de endast är förknippade med dem, till exempel när ett ordskifte uppstår och föraren blir okoncentrerad. Dessutom använde 39 procent av förarna som var inblandade i olyckor sina telefoner för att kalla på hjälp. Man föreslår att de som har biltelefoner undviker allt onödigt användande medan de kör och att de gör samtalen korta. En del länder, såsom Brasilien,