Jonathan är äldste sonen till Michael och Valerie. På hösten 1989, när han var 16 år gammal, talade läkarna om för dem att Jonathan hade en mycket stor tumör på mjälten. Läkarna hade vissa farhågor för att operera utan blod, men de genomförde modigt operationen och respekterade familjens religiösa ståndpunkt. Efter operationen tillstötte allvarliga komplikationer. Jonathans blodtryck sjönk drastiskt, och blodvärdet blev allt lägre. I en andra operation förlorade han en hel del blod, och hans hemoglobinvärde sjönk till 55, vilket är ungefär en tredjedel av den normala nivån. En av läkarna utbrast: ”Er sons tillstånd försämras mycket snabbt. Vi har kört fast. Om han inte får blod, kommer han förmodligen att dö!” Vad skulle man göra?

I Jonathans fall var läkarna, när hans blodvärde hade sjunkit till 55 efter två operationer, övertygade om att en blodtransfusion var nödvändig för att rädda hans liv, och de var beredda att begära ett domstolsbeslut för att kunna tvinga på honom blod. Men Jonathans starka tro och personliga motvilja mot bruket av blod gjorde att avgörandet sköts upp. Jonathan berättar: ”Jag fattade doktorn i kragen och tittade honom rakt i ögonen och sade: ’Inget blod och inga blodprodukter, SNÄLLA DOKTORN!’” De specialutbildade bröderna i kommittén ordnade så att Jonathan kunde flygas till ett större sjukhus. När han kom fram, fanns en medlem av sjukhuskommittén på plats och hade redan talat med de ansvariga läkarna. Följande dag stabiliserades Jonathans hemoglobinhalt. Hans blodvärde blev sedan stadigt bättre, och 15 dagar efter den första operationen fick han åka hem.