Kontakten mellan läkare och patient — en nyckel till framgång

I BÖRJAN av 1980-talet stod det klart att nya, djärva initiativ borde tas för att upprätta bättre kontakt mellan Jehovas vittnen och läkarkåren. Jehovas vittnens styrande krets godkände därför ett program som gick ut på att få till stånd en konstruktiv dialog med läkare och sjukhus.

Representanter från Jehovas vittnens världshögkvarter i New York besökte ett flertal stora sjukhus där i staden. Besöken var mycket uppskattade av sjukhuspersonalen och lade grunden till samarbete snarare än till konflikt. Dessa representanter ledde sedan seminarier i stora städer runt om i landet. I anslutning till dessa seminarier gjorde de, tillsammans med äldste i de lokala församlingarna, besök vid olika sjukhus i området och övade på så sätt dessa bröder så att de kunde fortsätta verksamheten. När de var i Chicago sammanträffade de med chefredaktören för den amerikanska läkartidningen Journal of the American Medical Association. Detta resulterade i att han föreslog att de skulle skriva en artikel för läkartidningen om hur läkare kan samarbeta med Jehovas vittnen.a

Så småningom utvidgades verksamheten, och skriftliga instruktioner utarbetades, så att vittnen i andra länder kunde sätta i gång liknande projekt.b Sedan ett seminarium hållits i Canada, bildades således ett antal ”sjukhuskommittéer” där i landet. Kommittéerna bestod av kristna äldste som var villiga och i stånd att tala med läkare, socialarbetare och sjukhuspersonal.

Kommittéerna sammanträffade med lokala hälsovårdsmyndigheter, sjukhusdirektörer, representanter för läkarförbunden och andra inflytelserika personer inom medicinens område. Dessa sammanträffanden bidrog till att göra läkarkåren mer lyhörd för Jehovas vittnens synpunkter. På detta sätt lades en fast grundval för en framtida dialog.

Ett utmärkt hjälpmedel

Man har länge insett att korrekt information är till stor hjälp när det gäller att undanröja risken för konfrontationer mellan uppriktiga kristna och läkare som förlitar sig på transfusionsterapi. På 1960-talet började man vid Jehovas vittnens huvudkontor sammanställa en lista över samarbetsvilliga läkare som hade erfarenhet av olika medicinska alternativ till blodtransfusion. Om ett Jehovas vittne längre fram råkade ut för en läkare eller ett sjukhus som ogärna ville ta sig an fallet, kunde en kommitté skaffa fram namn på andra läkare. Patienten kunde sedan flyttas över till ett annat läkarlag.

En annan möjlighet var att någon av sjukhuskommittéerna arrangerade en telefonkonsultation mellan kirurgen på platsen och hans kolleger som hade erfarenhet av blodfri kirurgi. Denna typ av direktkontakt resulterade ibland i att läkaren kunde modifiera sin behandling utan onödiga risker för patienten. Genom att tjäna som en förbindelselänk mellan patienter och läkare har dessa kommittéer således blivit experter på att undanröja farhågor hos såväl läkare som patienter i situationer då blodtransfusioner kan tyckas vara nödvändiga.

Bevis på att det fungerar

Sonya var en pigg 13-åring när hon i början av 1989 fick veta att hon hade en cancertumör under ena ögat. En kirurg förklarade för Sonya och hennes föräldrar att hon skulle behöva genomgå en mycket svår operation. Eftersom tumören växte mycket snabbt, borde ingreppet inte skjutas upp. Efter operationen skulle hon förmodligen behöva kemoterapi, och läkaren sade därför att föräldrarna skulle bli tvungna att ge sitt tillstånd till blodtransfusion. Men familjen kunde inte gå med på detta på grund av sin religiösa övertygelse. Den skickliga kvinnliga kirurg som hade hand om Sonyas fall var trots detta villig att avlägsna cancertumören och var övertygad om att hon kunde göra detta utan blodtransfusion. Men på grund av sjukhusets policy kunde hon inte få tag i en samarbetsvillig narkosläkare.

Jonathan är äldste sonen till Michael och Valerie. På hösten 1989, när han var 16 år gammal, talade läkarna om för dem att Jonathan hade en mycket stor tumör på mjälten. Läkarna hade vissa farhågor för att operera utan blod, men de genomförde modigt operationen och respekterade familjens religiösa ståndpunkt. Efter operationen tillstötte allvarliga komplikationer. Jonathans blodtryck sjönk drastiskt, och blodvärdet blev allt lägre. I en andra operation förlorade han en hel del blod, och hans hemoglobinvärde sjönk till 55, vilket är ungefär en tredjedel av den normala nivån. En av läkarna utbrast: ”Er sons tillstånd försämras mycket snabbt. Vi har kört fast. Om han inte får blod, kommer han förmodligen att dö!” Vad skulle man göra?

Sjukhuskommittéerna visade sig bli till stor hjälp i båda dessa fall, som inträffade i Canada. Medlemmarna av den ena kommittén försäkrade Sonyas familj om att man, om det blev nödvändigt, kunde ordna så att hon överflyttades till en klinik i ett annat land. Men fanns det inte något man kunde göra för att den kvinnliga kirurg som redan kände till fallet skulle kunna genomföra operationen? Den här kirurgen hade i själva verket blivit så fäst vid Sonya att hon erbjöd sig att ingå i läkarlaget var operationen än skulle komma att utföras. Sonya behövde emellertid aldrig flyttas. Medlemmarna av kommittén lyckades övertala den medicinska personalen på platsen att samarbeta med kirurgen. Enligt denna läkare var Sonyas första tanke efter den åtta och en halv timme långa operationen att ängsligt fråga om man hade tvingat på henne blod. Hur lycklig blev inte Sonya när hon fick höra att svaret var nej!

I Jonathans fall var läkarna, när hans blodvärde hade sjunkit till 55 efter två operationer, övertygade om att en blodtransfusion var nödvändig för att rädda hans liv, och de var beredda att begära ett domstolsbeslut för att kunna tvinga på honom blod. Men Jonathans starka tro och personliga motvilja mot bruket av blod gjorde att avgörandet sköts upp. Jonathan berättar: ”Jag fattade doktorn i kragen och tittade honom rakt i ögonen och sade: ’Inget blod och inga blodprodukter, SNÄLLA DOKTORN!’” De specialutbildade bröderna i kommittén ordnade så att Jonathan kunde flygas till ett större sjukhus. När han kom fram, fanns en medlem av sjukhuskommittén på plats och hade redan talat med de ansvariga läkarna. Följande dag stabiliserades Jonathans hemoglobinhalt. Hans blodvärde blev sedan stadigt bättre, och 15 dagar efter den första operationen fick han åka hem.

Allteftersom antalet samarbetsvilliga läkare och socialnämndsledamöter ökar kan Jehovas vittnens sjukhuskommittéer förvänta fortsatta framgångar.

[Fotnoter]