Undervisa offentligt och från hus till hus

”Jag ... undandrog mig [inte] ... att undervisa er offentligt och från hus till hus.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 20:20.

1. Vad yttrade en katolsk präst om effektiviteten hos Jehovas vittnens tjänst från hus till hus?

”KATOLIKER bär ut evangeliet från dörr till dörr”. Så löd en rubrik i den amerikanska tidningen The Providence Sunday Journal för 4 oktober 1987. Tidningen rapporterade att ett av huvudsyftena med denna verksamhet var att ”inbjuda några av de passiva församlingsborna att återvända till ett mer aktivt församlingsliv”. Enligt artikeln skulle prästen John Allard, chef för evangeliseringsbyrån i stiftet, ha sagt: ”Många kommer säkert att ställa sig mycket skeptiska. Folk kommer att säga: ’Där går de, precis som Jehovas vittnen.’ Men Jehovas vittnen är effektiva, eller hur? Jag kan slå vad om att man skulle kunna gå in i vilken Rikets sal som helst i staten [Rhode Island i Förenta staterna] och finna församlingar fyllda med före detta katoliker.”

2. Vilken fråga är det här på sin plats att ställa?

² Ja, Jehovas vittnen är välkända för sin effektiva tjänst från hus till hus. Men varför går de då från hus till hus?

Den apostoliska metoden

3. a) Vad gav Jesus Kristus sina lärjungar i uppdrag att göra? b) Framför allt hur utförde Kristi första efterföljare sitt uppdrag?

³ Jesus Kristus gav sina efterföljare detta viktiga uppdrag: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matteus 28:19, 20) Omedelbart efter pingstdagen år 33 v.t. blev det uppenbart hur detta arbete i första hand skulle utföras. ”Varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus.” (Apostlagärningarna 5:42) Och omkring 20 år senare tog aposteln Paulus del i tjänsten från hus till hus, för han påminde de kristna äldste från staden Efesus: ”Jag ... undandrog mig [inte] att berätta för er om några av de ting som var nyttiga eller att undervisa er offentligt och från hus till hus.” — Apostlagärningarna 20:20.

4. Varför kan vi säga att Apostlagärningarna 5:42 och Apostlagärningarna 20:20 betyder att Jesu efterföljares predikande distribuerades från hus till hus?

⁴ Orden ”från hus till hus” i Apostlagärningarna 5:42 har översatts från orden kat’ ói·kon. Här används ka·tá i ”distributiv” bemärkelse. Lärjungarnas predikande distribuerades således från det ena huset till det andra. I en kommentar till Apostlagärningarna 20:20 skriver Randolph O. Yeager att Paulus undervisade ”både vid offentliga sammankomster [de·mo·sí·a] och från hus till hus (distributiv [ka·tá] med ackusativ). Paulus hade tillbringat tre år i Efesus. Han hade besökt varje hus eller hade åtminstone predikat för alla människor i staden (vers 26). Här är ett bibliskt stöd för evangelisering från hus till hus och också för den som bedrivs vid offentliga möten.”

5. Varför åsyftade Paulus i Apostlagärningarna 20:20 inte bara sällskapliga visiter hos äldste eller herdebesök i medtroendes hem?

⁵ Ett liknande bruk av ordet ka·tá förekommer i Lukas 8:1, där det talas om hur Jesus predikade ”från stad till stad och från by till by”. I Apostlagärningarna 20:20 använde Paulus pluralformen kat’ ói·kous. Här lyder vissa bibelöversättningar ”i era hem”. Men aposteln åsyftade inte blott och bart sällskapliga visiter hos äldste eller herdebesök i medtroendes hem. Hans följande ord visar att han talade om en tjänst från hus till hus bland icke troende — han sade ju: ”Utan jag vittnade grundligt både för judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus.” (Apostlagärningarna 20:21) Medtroende hade redan ändrat sinne och utövade redan tro på Jesus. Både Apostlagärningarna 5:42 och Apostlagärningarna 20:20 har alltså att göra med att predika för icke troende ”från hus till hus” eller från dörr till dörr.

Det finns inget som kan ersätta detta

6. Vad har sagts om Paulus’ predikoarbete i Efesus?

⁶ I en kommentar år 1844 till Paulus’ ord i Apostlagärningarna 20:20 skrev Abiel Abbot Livermore följande: ”Han var inte nöjd med att bara hålla tal vid den offentliga sammankomsten och bortse från andra hjälpmedel, utan han ägnade sig nitiskt åt sitt stora arbete privat, från hus till hus, och han bar bokstavligt talat hem himmelens sanning till efesiernas härd och hjärta.” Närmare oss i tiden har det konstaterats: ”Spridning av evangeliet från hus till hus kännetecknade från början det första århundradets kristna (jämför Apostlagärningarna 2:46; 5:42). ... [Paulus] hade grundligt avbördat sig sitt ansvar både till judar och till hedningar i Efesus, och de lämnades utan ursäkt, om de förgicks i sina synder.” — The Wesleyan Bible Commentary, band 4, sidorna 642, 643.

7. Vad visar att Gud godkänner Jehovas vittnens tjänst från hus till hus?

⁷ Även om offentligt talande har sin plats, när det gäller att förkunna de goda nyheterna, kan detta inte ersätta personlig kontakt vid dörren. Så här skriver bibelkännaren Joseph Addison Alexander om detta: ”Kyrkan har ännu inte uppfunnit något som i fråga om resultat kan ersätta eller tävla med att predika i kyrkan och i hemmet.” Som bibelkännaren O. A. Hills uttrycker det: ”Offentlig undervisning och undervisning från hus till hus måste gå hand i hand.” Jehovas vittnen ger undervisning vid sina föredrag varje vecka. De har också tydliga bevis för att den apostoliska metoden att sprida bibelns sanning från hus till hus är effektiv. Och Jehova godkänner den verkligen, eftersom han som ett resultat av sådan tjänst varje år får tusentals människor att strömma till hans upphöjda tillbedjan. — Jesaja 2:1—4; 60:8, 22.

8. a) Vad har sagts om orsaken till att predikande från hus till hus är så effektivt? b) Hur kan Jehovas vittnen jämföras med Paulus, när det gäller att predika vid dörren och när det gäller annat vittnande?

⁸ En annan auktoritet har sagt: ”Människor finner det lättare att komma ihåg undervisning vid sin dörr än på kyrktrappan.” Ja, Paulus var regelbundet vid dörrarna och var ett gott föredöme som förkunnare. ”Han var inte nöjd med att bara undervisa och predika i synagogan och på torget”, skriver bibelkännaren Edwin W. Rice. ”Han ’undervisade’ hela tiden flitigt ’från hus till hus’. Den kamp han utkämpade i Efesus var en kamp från hus till hus, från hand till hand och ansikte mot ansikte mot ondskan och för att vinna människor för Kristus.” Jehovas vittnen inser att det är effektivt med samtal vid dörren man och man emellan. De gör också återbesök och är även glada över att få tala med motståndare, om dessa personer tillåter att man för ett förnuftigt resonemang. Hur likt Paulus! Så här skriver F. N. Peloubet om Paulus: ”Paulus’ arbete var inte bara vid möten. Han besökte utan tvivel många människor personligen i deras hem, varhelst han fick höra talas om någon som var frågande eller så intresserad eller rentav emot att han var villig att samtala om religion.”

De äldste skall ta ledningen

9. Hur var Paulus ett föredöme för medäldste?

⁹ Vilket exempel var då Paulus för medäldste? Han visade att de oförskräckt och outtröttligt skulle förkunna de goda nyheterna från hus till hus. År 1879 skrev J. Glentworth Butler följande: ”[De äldste i Efesus] visste att Paulus i sitt predikande inte hade varit påverkad av vare sig tanken på personlig fara eller popularitet; att han inte hade hållit tillbaka något av behövlig sanning; att han inte med ensidig förkärlek hade uppehållit sig vid märkliga eller hittills okända sanningsaspekter, utan att han endast hade framhållit allt det som var nyttigt ’till att användas till att bygga upp’: allt Guds rådslut i dess renhet och fullhet! Och detta trogna ’visande’ och detta glödande ’undervisande’ av den kristna sanningen hade varit hans vana inte bara i Tyrannus’ skola och på andra platser där lärjungarna församlades, utan i varje tillgängligt hushåll. Med Kristuslik önskan och längtan hade han dagligen burit de glada nyheterna från hus till hus och från själ till själ. För alla samhällsklasser och raser, för den fientligt inställde juden och för den hånfulle greken, var hans enda tema — det som fullt utvecklat inbegriper alla andra väsentliga frälsande sanningar — omvändelse [sinnesändring] till Gud och tro på Herren Jesus Kristus.”

10, 11. a) Vad förväntade Paulus av de äldste i Efesus, när det gällde den kristna tjänsten? b) I vilket slags predikande tar Jehovas vittnen del, precis som Paulus gjorde?

¹⁰ Vad förväntade då Paulus egentligen av de äldste i Efesus? Bibelkännaren E. S. Young parafraserar apostelns ord på följande sätt: ”Jag talade inte bara offentligt, utan jag arbetade hårt från hus till hus med alla samhällsklasser, både med judar och med hedningar. Temat för min tjänst för alla samhällsklasser var ’omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus’.” W. B. Riley uttrycker Paulus’ ord på ett annat sätt, när han skriver: ”Den tydliga innebörden var: ’Jag förväntar att ni skall fortsätta med det som jag började både göra och undervisa om, och jag förväntar att ni skall stå emot så som jag stod emot; att ni skall undervisa både enskilt och offentligt, som jag har gjort både på gatorna och från hus till hus, att ni skall vittna på samma sätt för judar och för greker om omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus, för detta är grundprinciperna!’”

¹¹ Det är uppenbart att Paulus i kapitel 20 i Apostlagärningarna visade medäldste att de förväntades vara vittnen för Jehova från hus till hus. De äldste under det första århundradet skulle ha eller ta ledningen när det gällde detta och därigenom vara goda föredömen för de andra medlemmarna i församlingen. (Jämför Hebréerna 13:17.) Likt Paulus predikar därför Jehovas vittnen från hus till hus och berättar för människor av alla nationer om Guds rike, om sinnesändring gentemot Jehova och om tro på Jesus Kristus. (Markus 13:10; Lukas 24:45—48) Och förordnade äldste bland vittnena i våra dagar förväntas också ta ledningen i sådant arbete från hus till hus. — Apostlagärningarna 20:28.

12. Vad vägrade vissa äldste förr i tiden att göra, men i vad tar de äldste i våra dagar ledningen?

¹² År 1879 började Charles Taze Russell ge ut tidskriften Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (på svenska började den komma ut år 1903 under namnet I Morgonväkten; från 1904 Vakt-Tornet), som nu kallas Vakttornet förkunnar Jehovas rike. Russell och andra bibelforskare förkunnade Rikets budskap på det apostoliska sättet. Men längre fram fullgjorde vissa församlingsäldste inte sin plikt att vittna. Så här skrev ett vittne på den tiden: ”Alla var med — tills det meddelades att alla skulle ta del i att vittna från hus till hus med litteratur och att de i synnerhet skulle gå från hus till hus på söndagarna, vilket skedde år 1927. Våra valda äldste motsatte sig detta och försökte avskräcka hela gruppen från att åta sig eller ägna sig åt någon form av sådant arbete.” Med tiden fick de män som inte ville ta del i predikandet från hus till hus inte längre ha förmånen att tjäna som äldste. I våra dagar förväntas också de som tjänar som äldste och biträdande tjänare ta ledningen i vittnandet från hus till hus och i andra former av kristen tjänst.

Alla är vittnen

13. a) Vad bör vi göra, även om människor inte lyssnar till Rikets budskap? b) Hur har Paulus jämförts med Hesekiel?

¹³ Med Jehovas hjälp bör de kristna förkunna Rikets budskap från hus till hus, även om budskapet inte tas emot med uppskattning. Som Guds väktare skulle Hesekiel varna människor antingen dessa lyssnade eller ej. (Hesekiel 2:5—7; 3:11, 27; 33:1—6) E. M. Blaiklock drar en parallell mellan Hesekiel och Paulus, när han skriver: ”Från [Paulus’ tal i kapitel 20 i Apostlagärningarna] ... framträder en tydlig bild av tjänsten i Efesus. Lägg märke till följande: För det första Paulus’ ivriga trofasthet. Han sökte inte efter popularitet eller allmänhetens godkännande. Eftersom han likt Hesekiel hade fått i uppdrag att vara väktare, fullgjorde han sin plikt med uppriktig nitälskan och karaktär för att understödja sitt tal. För det andra hans kärleksfulla medkänsla. Han var inte den som tog domsord på sina läppar utan känsla. För det tredje har vi hans oförtrutna evangeliserande. Offentligt och från hus till hus, i staden och utöver provinsen, hade han predikat evangeliet.”

14. Varför är det en plikt för alla som i bön överlämnar sig åt Jehova Gud genom Jesus Kristus att vittna?

¹⁴ Att Gud så rikligen har välsignat sina nutida tjänare visar tydligt att han är glad över att låta dem bära namnet Jehovas vittnen. (Jesaja 43:10—12, NW) De är också Kristi vittnen, för Jesus sade till sina efterföljare: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apostlagärningarna 1:8) Att vittna på detta sätt är en plikt för alla dem som i bön överlämnar sig åt Jehova Gud genom Jesus Kristus.

15. Vad har sagts om de första kristnas arbete med att vittna?

¹⁵ Så här har det sagts om att vittna: ”Det gällde hela kyrkan. Den första kyrkans missionsprojekt var inte något Det kvinnliga missionssällskapets eller Det utländska missionsrådets ansvar. Och inte heller lämnades arbetet med att vittna åt professionella, till exempel äldste, diakoner eller ens apostlar. ... På den tiden var kyrkan mission. Den första kyrkans missionsprogram var grundat på två förutsättningar:1) Kyrkans huvuduppgift är världsevangelisering. 2) Ansvaret att utföra detta uppdrag vilar på hela det kristna brödraskapet.” — J. Herbert Kane.

16. Vilket erkännande gör till och med skribenter i kristenheten om de kristna och vittnande?

¹⁶ Även om nutida skribenter i kristenheten inte instämmer i Rikets budskap, erkänner ändå somliga att de kristna har en förpliktelse att vittna. I boken Everyone a Minister (Var och en är en Ordets förkunnare) konstaterar Oscar E. Feucht: ”Ingen pastor kan utföra den tjänst som Gud gav åt varje troende. Olyckligtvis har århundraden av felaktigt tänkande i kyrkan gjort 500 församlingsbors uppgift till en ensam pastors uppgift. Så var det inte i den första kyrkan. De som trodde gick och predikade Ordet överallt.”

17. Vilken plats hade vittnande i de första kristnas liv?

¹⁷ Att vittna var av största vikt i de första kristnas liv, precis som det också är bland Jehovas folk i våra dagar. Så här skriver Edward Caldwell Moore vid Harvarduniversitetet i USA: ”I stort sett kännetecknades den kristna rörelsens första tre hundra år av en stor entusiasm för att sprida tron. Den kristna lidelsen var evangelisering, att förkunna budskapet om återlösningen. ... Men spridandet av Jesu inflytande och läror skedde under den första perioden bara till en liten del tack vare sådana män som vi skulle kalla för missionärer. Det utfördes i stället av män av varje hantverk eller yrke och ur varje samhällsklass. De förde denna hemlighet om det inre livet, denna nya inställning till världen, som i deras erfarenhet utgjorde frälsning, till romarrikets yttersta gränser. ... [De första kristna] var djupt övertygade om det annalkande slutet för den nuvarande världsordningen. De trodde på det plötsliga och mirakulösa införandet av en ny världsordning.”

18. Vilket storslaget hopp överträffar vida politiska ledares drömmar?

¹⁸ I sitt vittnande från hus till hus och i andra former av sin tjänst visar Jehovas vittnen glatt sina åhörare vägen till den nya värld som Gud har utlovat. Dess förutsagda välsignelser med ändlöst liv överträffar vida de vildaste drömmar som våra dagars förmenta byggare av en ny världsordning kan ha. (2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—4) Man tycker kanske att alla skulle vilja leva i Guds underbara nya värld, men så är inte fallet. Men låt oss i följande artikel begrunda några effektiva sätt varpå Jehovas tjänare kan undervisa dem som söker evigt liv.

Sök dem som är inordnade rätt för evigt liv

”Alla som var inordnade rätt för evigt liv blev troende.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 13:48.

1. Vad kan Jehova göra med människors hjärta?

JEHOVA GUD kan läsa hjärtan. Detta gjordes klart, när profeten Samuel gick för att smörja en av Isais söner till kung i Israel. När Samuel fick se Eliab, sade han genast: ”’Helt visst står inför Jehova hans smorde.’ Men Jehova sade till Samuel: ’Se inte på hans utseende och på hans höga växt, för jag har förkastat honom. Gud ser nämligen inte som människan ser, ty människan ser det som framträder för ögonen, men vad Jehova beträffar, ser han hur hjärtat är.’” (NW) Samuel blev därför vägledd att smörja David, som visade sig vara ”i överensstämmelse med” (NW) Guds hjärta. — 1 Samuelsboken 13:13, 14; 16:4—13.

2. Vad är rotat i en människas symboliska hjärta, och vad kan vi därför läsa om detta i bibeln?

² En människa visar en viss dominerande inställning. Hon har ett visst sinnelag som är rotat i det symboliska hjärtat. (Matteus 12:34, 35; 15:18—20) Vi läser således om en person vars ”hjärta” var ”inställt på kamp”. (Psalm 55:22, NW) Vi får veta att ”den som är benägen till raseri begår mången överträdelse”. Och vi läser: ”Det finns kamrater som är benägna att krossa varandra, men det finns en vän som håller fast mera än en bror.” (Ordspråksboken 18:24; 29:22; NW) Lyckligtvis liknar många människor vissa icke-judar i det forntida Antiokia i Pisidien. När dessa fick höra att Jehova hade sörjt för frälsning, ”började de glädja sig och förhärliga Jehovas ord, och alla som var inordnade rätt för evigt liv blev troende”. — Apostlagärningarna 13:44—48.

Troende är ”renhjärtade”

3, 4. a) Vilka är de renhjärtade? b)Hur ser de renhjärtade Gud?

³ Dessa troende i Antiokia blev döpta kristna, och de trogna bland dem kunde på sig själva tillämpa Jesu ord: ”Lyckliga är de renhjärtade, eftersom de skall se Gud.” (Matteus 5:8) Men vilka är ”renhjärtade”, och hur ”ser” de Gud?

⁴ De renhjärtade är rena i sitt inre. De är rena i fråga om uppskattning, tillgivenhet, åstundan och motiv. (1 Timoteus 1:5) De ser Gud nu genom att de ser honom handla till gagn för dem som bevarar sin ostrafflighet. (Jämför 2 Moseboken 33:20; Job 19:26, NW; 42:5.) Det grekiska ord som här har översatts med ”se” betyder också ”se med sinnet, uppfatta, veta”. ”De renhjärtade”, som utövar tro på Kristus och på hans syndaförsonande offer och som får förlåtelse för sina synder och kan ägna Gud godtagbar tillbedjan, får också inblick i Guds personlighet, eftersom Jesus på ett fullkomligt sätt återspeglade den. (Johannes 14:7—9; Efesierna 1:7) För de smorda når detta att se Gud sin höjdpunkt när de uppväcks till himmelen, där de får se Gud och Kristus i verkligheten. (2 Korintierna 1:21, 22; 1 Johannes 3:2) Men att se Gud genom exakt kunskap och sann tillbedjan är möjligt för alla som är rena i hjärtat. (Psalm 24:3, 4; 1 Johannes 3:6; 3 Johannes, vers 11) De är inordnade rätt för evigt liv i himmelen eller på en paradisisk jord. — Lukas 23:43; 1 Korintierna 15:50—57; 1 Petrus 1:3—5.

5. Endast hur kan man bli en troende och en sann efterföljare till Jesus Kristus?

⁵ De som inte är inordnade rätt för evigt liv kommer inte att bli troende. Det är inte möjligt för dem att utöva tro. (2 Tessalonikerna 3:2) En person kan inte heller bli en sann Jesu Kristi efterföljare, om han inte är läraktig och Jehova, som ser hur hjärtat är, drar denne. (Johannes 6:41—47) Jehovas vittnen dömer naturligtvis inte någon på förhand när de predikar från hus till hus. De kan inte läsa hjärtan, utan lämnar utgången i Guds kärleksfulla händer.

6. a) Vad har sagts om personlig kontakt i tjänsten från hus till hus? b) Vad hjälper Jehovas vittnen att bli effektivare i att finna dem som är inordnade rätt för evigt liv?

⁶ En bibelkännare skriver mycket träffande: ”Paulus undervisade om sanningen offentligt och från hus till hus. Han predikade Kristus inte bara från podiet, utan också i personlig kontakt med människor. Den personliga kontakten är ofta mycket effektivare än någon annan metod att nå själarna.” (August Van Ryn) Sådana publikationer som Handbok för skolan i teokratisk tjänst, Resonera med hjälp av Skrifterna och Tjänsten för Guds rike hjälper Jehovas vittnen att hålla tal och att till fullo utnyttja personlig kontakt i sin tjänst på fältet. Demonstrationerna vid tjänstemötet och råden i skolan i teokratisk tjänst är också till hjälp. De som deltar i skolan får värdefull övning i sådana talegenskaper som bra inledningar, rätt bruk av skriftställen, logisk utveckling, övertygande argument, bruk av illustrationer och effektiva avslutningar. Låt oss se hur bibeln förstärker denna undervisning, som kan göra Guds tjänare effektivare, när de söker de människor som är inordnade rätt för evigt liv.

Tankeväckande inledningar

7. Vad lär oss de inledande orden i Jesu bergspredikan om inledningar?

⁷ Av Jesu exempel kan vi lära oss en del när vi förbereder inledningar som kan väcka intresse i vårt vittnande från hus till hus. När han började sin bergspredikan, använde han ordet ”lycklig” nio gånger. Han sade bland annat: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, eftersom himmelriket tillhör dem. ... Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matteus 5:3—12) Meningarna var direkta och tydliga. Och det var helt visst en inledning som väckte intresse och fick hans åhörare engagerade, för vem vill inte vara lycklig?

8. Hur bör Ämne för samtal introduceras i tjänsten från hus till hus?

⁸ När vi använder Ämne för samtal i tjänsten från hus till hus, bör vi introducera det på ett positivt och tilltalande sätt. Men ingen bör använda en chockerande inledning, till exempel: ”Jag kommer med ett budskap från yttre rymden.” Det är sant att de goda nyheterna har ett himmelskt ursprung, men en sådan inledning kan med fog få den besökte att undra om vittnet bör tas på allvar eller i stället skall avfärdas så snabbt som möjligt.

Att handskas rätt med Guds ord

9. a) Hur bör vi introducera, läsa och tillämpa skriftställen i tjänsten? b) Vilket exempel tas för att visa hur Jesus använde frågor?

⁹ I tjänsten på fältet — precis som på podiet — bör skriftställen introduceras på rätt sätt, läsas med lämpligt eftertryck och tillämpas tydligt och korrekt. Det kan också vara bra att ställa frågor som kan få den besökte att tänka på poängen i skriftstället. Återigen kan vi hämta lärdom av Jesu metoder. En man som var kunnig i den mosaiska lagen frågade en gång Jesus: ”Lärare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” Jesus svarade med att fråga: ”Vad är skrivet i lagen? Hur läser du?” Jesus visste säkert att detta var en fråga som mannen kunde besvara, och mannen svarade också korrekt genom att säga: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din styrka och med hela ditt sinne’ och ’din nästa som dig själv’.” Detta fick Jesus att ge beröm, och samtalet fortsatte sedan. — Lukas 10:25—37.

10. Vad bör man komma ihåg i fråga om Ämne för samtal, och vad bör man undvika, när det gäller att ställa den besökte frågor?

¹⁰ De som vittnar från hus till hus bör betona temat i Ämne för samtal och förklara orsaken till att de läser de skriftställen som utvecklar ämnet. Eftersom vi försöker nå hjärtat på den besökte när vi vittnar, bör vi undvika att ställa besvärande frågor. Må vårt ”tal” alltid vara behagligt, ”kryddat med salt”, när vi använder Guds ord. — Kolosserna 4:6.

11. Hur var Jesus, när han frestades av Satan, ett föredöme i fråga om att använda skriftställen korrekt för att rätta till felaktiga uppfattningar?

¹¹ Särskilt vid återbesök kan man behöva rätta till felaktiga uppfattningar genom att visa vad bibeln egentligen säger eller menar i en fråga. Jesus gjorde något liknande, när han avvisade Satans förslag, då denne sade: ”Om du är en son av Gud, så störta dig ner [från templets bröstvärn, likt en självmordskandidat]; det är ju skrivet: ’Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du aldrig skall slå din fot mot en sten.’” Men Psalm 91:11, 12, som Satan citerade, försvarar inte att man riskerar livet, en gåva från Gud. Eftersom Jesus insåg att det var fel att pröva Jehova genom att riskera livet, sade han till Satan: ”Det är också skrivet: ’Du skall inte sätta Jehova, din Gud, på prov.’” (Matteus 4:5—7) Satan är naturligtvis inte någon sanningssökare. Men när förnuftiga människor uttrycker felaktiga uppfattningar som skulle hindra dem från att göra andliga framsteg, bör en förkunnare av Guds ord taktfullt visa vad som står i bibeln och vad som är innebörden i dessa skriftställen. Allt detta är en del av att ”rätt handskas med sanningens ord” — en av de viktiga lärdomar som vi inhämtar i skolan i teokratisk tjänst. — 2 Timoteus 2:15.

Att övertyga har sin plats

12, 13. Varför är det rätt att tala övertygande i tjänsten?

¹² Att tala övertygande har en tillbörlig plats i den kristna tjänsten. Paulus uppmanade till exempel sin medarbetare Timoteus att förbli i de ting som han hade lärt och hade ”övertygats att tro på”. (2 Timoteus 3:14) I Korint brukade Paulus varje sabbat ”hålla ett anförande i synagogan”, och han ”sökte övertyga både judar och greker”. (Apostlagärningarna 18:1—4) Och i Efesus höll han framgångsrikt anföranden och ”talade övertygande om Guds rike”. (Apostlagärningarna 19:8) Och när aposteln var i husarrest i Rom, kallade han till sig människor och vittnade för dem och talade ”övertygande”, och somliga av dessa blev troende. — Apostlagärningarna 28:23, 24.

¹³ Men oavsett hur övertygande ett vittne kan försöka vara, så kommer naturligtvis endast de som är inordnade rätt för evigt liv att bli troende. Övertygande argument och klara och tydliga förklaringar som framförs taktfullt kan övertyga dessa att tro. Men vad mer kan bidra till att övertyga dem?

Var logisk och övertygande

14. a) Vad inbegriper logisk, sammanhängande utveckling? b) Vad krävs för att argumenten skall vara övertygande?

¹⁴ En av talegenskaperna som betonas i skolan i teokratisk tjänst är logisk, sammanhängande utveckling. Detta innebär att framföra alla nyckeltankarna och det relevanta stoffet i förnuftig ordningsföljd. Det är också nödvändigt med övertygande argument, vilket kräver att man lägger en god grundval och ger rimliga bevis. Besläktat med detta är att hjälpa åhörarna att följa tankegången genom att man bibehåller en gemensam utgångspunkt eller grundval, utvecklar punkterna tillräckligt och tillämpar dem effektivt. Återigen får vi riktlinjer i bibeln.

15. a) Hur fångade Paulus uppmärksamheten och skapade ett gemensamt utgångsläge, när han talade på Areopagen? b) Vad visar att Paulus hade logisk, sammanhängande utveckling i sitt tal?

¹⁵ Dessa talegenskaper var framträdande i aposteln Paulus’ berömda tal på Areopagen i det forntida Aten. (Apostlagärningarna 17:22—31) Hans inledning fångade uppmärksamheten och skapade ett gemensamt utgångsläge. Han sade ju: ”Atenska män, jag iakttar att ni i allting tycks vara mer benägna än andra att frukta gudomligheterna.” De tog säkert detta som en komplimang. Sedan Paulus hade nämnt ett altare överlämnat ”Åt en okänd Gud” fortsatte han med sin logiska och sammanhängande utveckling och sina övertygande argument. Han påpekade att denne Gud, som de inte kände, hade ”gjort världen och allting i den”. Till skillnad från Atena och andra grekiska gudomligheter bor han inte ”i tempel gjorda med händer”, och han behöver ”inte heller betjänas ... av människohänder”. Aposteln visade därefter att denne Gud har gett oss liv och att han inte låter oss i blindo känna oss för efter honom. Därefter argumenterade Paulus att vår Skapare, som har haft överseende med tider av sådan avgudisk okunnighet, ”nu underrättar” människor överallt om att de ”bör ändra sinne”. Detta ledde helt logiskt fram till tanken att Gud skall döma jordens invånare ”i rättfärdighet genom en man som han har förordnat” och som ”han har uppväckt ... från de döda”. Paulus hade ju förkunnat ”de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen”, och därför visste dessa atenare att Jesus Kristus skulle bli denne domare. — Apostlagärningarna 17:18.

16. Hur kan vår tjänst påverkas av Paulus’ tal på Areopagen och genom den övning vi får i skolan i teokratisk tjänst?

¹⁶ Det är sant att Paulus inte vittnade från hus till hus på Areopagen. Men Jehovas vittnen kan lära mycket som kan förbättra deras tjänst på fältet både av hans tal och genom den övning de får i skolan i teokratisk tjänst. Ja, allt detta bidrar till att göra dem mer effektiva som förkunnare, precis som Paulus’ logiska utveckling och sammanhängande argumentering övertygade några av dessa atenare så att de blev troende. — Apostlagärningarna 17:32—34.

Använd lärorika illustrationer

17. Vad slags illustrationer bör användas i tjänsten?

¹⁷ Skolan i teokratisk tjänst hjälper också Guds tjänare att använda goda illustrationer i vittnandet från hus till hus och i andra grenar av sin tjänst. För att understryka viktiga punkter bör vi använda enkla illustrationer, valda med god smak. Vi bör hämta dem från välkända situationer och se till att tillämpa dem klart. Jesu illustrationer eller liknelser uppfyllde alla dessa krav.

18. Hur kan Matteus 13:45, 46 visa sig vara bra i tjänsten?

¹⁸ Tänk till exempel på Jesu ord: ”Himmelriket [är] likt en resande köpman som sökte efter fina pärlor. Sedan han hade funnit en enda mycket värdefull pärla, gick han bort och sålde utan dröjsmål allting, så mycket han hade, och köpte den.” (Matteus 13:45, 46) Pärlor hittar man inuti musslor eller ostron och andra mollusker. Men det är endast vissa pärlor som är ”fina”. Köpmannen hade den urskillning som behövdes för att inse hur enastående värdefull denna enda pärla var, och han var villig att göra sig av med allt annat för att kunna skaffa sig den. Vid ett återbesök eller bibelstudium skulle man kanske kunna använda denna liknelse för att visa att en person som verkligen uppskattar Guds rike kommer att handla likt denne köpman. En sådan person kommer att prioritera Riket i sitt liv, medveten om att det är värt alla uppoffringar.

Avsluta med att motivera

19. Vad bör den besökte få klart för sig av vår avslutning i tjänsten från hus till hus?

¹⁹ I skolan i teokratisk tjänst får Guds folk också lära sig att ett tals eller ett samtals avslutning direkt bör ha samband med temat och bör visa åhörarna vad de bör göra och också uppmuntra dem att göra detta. I tjänsten från hus till hus bör den besökte få klart för sig vad det är vi väntar att han skall göra, till exempel skaffa sig någon biblisk publikation eller samtycka till att vi kommer tillbaka.

20. Vilket fint exempel på en motiverande avslutning har vi i Matteus 7:24—27?

²⁰ Avslutningen till Jesu bergspredikan utgör ett fint exempel. Genom en liknelse som var lätt att förstå visade Jesus att det förståndiga handlingssättet skulle vara att rätta sig efter hans ord. Han avslutade: ”Därför skall var och en som hör dessa mina ord och gör dem liknas vid en förtänksam man, som byggde sitt hus på klippan. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och piskade mot det huset; men det störtade inte in, för det hade grundats på klippan. Vidare skall var och en som hör dessa mina ord och inte gör dem liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset, och det störtade in; och dess fall var stort.” (Matteus 7:24—27) Hur väl visar inte detta att Guds tjänare bör försöka motivera dem de besöker!

21. Vad har denna artikel belyst, men vad måste vi inse?

²¹ Dessa synpunkter belyser hur skolan i teokratisk tjänst kan hjälpa oss att bli kvalificerade Rikets förkunnare. Detta att man är tillräckligt kvalificerad är naturligtvis i första hand från Gud. (2 Korintierna 3:4—6) Och oavsett hur kvalificerad en förkunnare kan vara, så kan han inte övertyga en person så att denne blir troende, om inte den personen dras av Gud genom Kristus. (Johannes 14:6) Men Guds tjänare bör helt visst utnyttja allt det som Jehova har tillhandahållit i andligt avseende, när de söker efter dem som är inordnade rätt för evigt liv.