År 1903 rekommenderade Zion’s Watch Tower att de skulle försöka nå alla genom att sprida traktaterna från hus till hus i stället för att koncentrera sig på kyrkobesökarna. Det var inte alla bibelforskare som följde rekommendationen, men många satte i gång med stort nit. Det rapporterades till exempel att man i Förenta staterna besökte så gott som varje hus i en rad större städer och deras förstäder inom en radie av en och en halv mil. Miljoner och åter miljoner traktater, eller broschyrer, spreds på det sättet. De flesta bibelforskare som tog del i att sprida de goda nyheterna på den tiden gjorde det genom att dela ut traktater och annan litteratur gratis.

Andra bibelforskare — ett mer begränsat antal — tjänade som kolportörer och använde en stor del av sin tid uteslutande i detta arbete.

Nitiska kolportörer tar ledningen

Första gången kallelsen gick ut och överlämnade män och kvinnor efterlystes som kunde använda en betydande del av sin tid i denna tjänst var i april 1881. De skulle erbjuda affärsmän och personer som de träffade från hus till hus en liten bok, som förklarade Bibelns sanningar, samt en prenumeration på Zion’s Watch Tower. Syftet var att söka rätt på dem som hungrade efter sanningen och delge dem den upplysning de själva hade fått. En tid försökte de säga bara så mycket som behövdes för att väcka intresset och sedan i varje hem lämna efter sig ett paket böcker som den besökte skulle undersöka. Efter några dagar kom de tillbaka. En del av dem som hade fått besök lämnade då tillbaka litteraturen; andra ville köpa den. Det blev ofta tillfälle att samtala med människor. Zion’s Watch Tower skrev om syftet med dessa besök: ”Det är inte att sälja bokpaket eller att teckna prenumerationer, utan att sprida sanningen genom att få människor att läsa.”

Det var relativt få som tog del i kolportörarbetet. Under de 30 första åren varierade antalet från några få till 600 eller där omkring. Dessa kolportörer var pionjärer i ordets rätta bemärkelse; de var banbrytare som satte i gång arbetet på nya distrikt. Anna Andersen var en av dem som höll ut i denna tjänst i flera årtionden. Hon färdades vanligtvis på cykel och besökte så gott som varje stad i Norge med de goda nyheterna. Andra kolportörer for till främmande länder. Det var till exempel utländska kolportörer som var de första som predikade budskapet i Finland, på Barbados, i El Salvador, Guatemala, Honduras och Burma (nu Myanmar). Det fanns också några som inte hade möjlighet att flytta till andra områden men som tjänade som kolportörer på sitt hemmadistrikt.

Kolportörerna utförde ett enastående arbete. En kolportör som tjänade på västkusten i Förenta staterna skrev år 1898 att han de närmast föregående 33 månaderna hade färdats omkring 1.300 mil med häst och vagn, avgett vittnesbörd i 72 städer, gjort 18.000 besök, lämnat 4.500 böcker, tecknat 125 prenumerationer, delat ut 40.000 traktater och sett 40 personer inte bara ta emot budskapet, utan också börja delge andra det. Ett gift par som tjänade i Australien fick lämna 20.000 böcker till intresserade personer inom loppet av bara två och ett halvt år.

Var det ett undantag snarare än en regel att kolportörerna spred så mycket litteratur? Rapporten för år 1909 visar att omkring 625 kolportörer (det samlade antalet vid den tiden) mottog 626.981 inbundna böcker som de skulle sprida till allmänheten (i genomsnitt mer än tusen böcker per kolportör), förutom en stor mängd gratislitteratur. Ofta kunde de inte bära med sig alla böcker de behövde när de gick från hus till hus, och därför brukade de ta upp beställningar och komma tillbaka senare för att leverera böckerna.

Det var emellertid några som invände: ”Det här är inte att predika!” Men som broder Russell förklarade var det i själva verket ett mycket effektivt sätt att predika. I stället för att bara höra en enda predikan fick människor många predikningar i tryckt form och kunde således läsa dem gång på gång och jämföra innehållet i dem med sin egen bibel. Detta var ett evangeliseringsarbete som tog med i beräkningen att folk genom den allmänna skolundervisningen hade lärt sig läsa. Boken Den nya skapelsen påpekade: ”Det kan likaså litet göras invändningar mot, att dessa evangelister arbeta efter moderna metoder, som det kan göras invändningar mot, att de färdas genom landet per järnväg i stället för till fots eller på kamel. Evangeliseringen består i förkunnandet af sanningen, ... Guds ord.”

Bibelforskarnas uppriktiga intresse när det gällde att hjälpa människor visade sig i den grundlighet som med tiden blev kännetecknande för deras predikoarbete. The Watch Tower för 1 mars 1917 beskrev hur arbetet skulle utföras: Först skulle kolportörerna gå från hus till hus i ett område och erbjuda Studier i Skriften. Sedan skulle detta följas upp genom att de människor som kolportörerna hade antecknat eller som själva hade lämnat namn och adress vid ett offentligt möte skulle få besök av förkunnare som deltog i det så kallade pastoralarbetet.a Pastoralarbetarna försökte väcka en önskan att läsa litteraturen, uppmuntrade de intresserade att komma till särskilda föredrag och ansträngde sig att anordna klasser för Berea-bibelstudier. När så var möjligt gick kolportörerna igenom samma område igen, och sedan följde pastoralarbetarna upp besöken för att hålla kontakten med dem som visade intresse. Längre fram besökte andra klassarbetare samma hem med volontärlitteratur, som de kallade traktaterna och den övriga gratislitteraturen som de erbjöd. På så sätt hade alla på distriktet möjlighet att få åtminstone något som kunde väcka en önskan hos dem att lära sig mer om Guds uppsåt.

När det i ett område fanns bara en eller två kolportörer och inte någon församling, gjorde kolportörerna ofta uppföljningsarbetet själva. När Hermann Herkendell och hans kamrat begav sig till Bielefeld i Tyskland som kolportörer år 1908, blev de därför särskilt instruerade att göra de intresserade i området bekanta med varandra och att bilda en församling. Några år senare omnämnde The Watch Tower andra kolportörer som ägnade de intresserade så stor personlig uppmärksamhet att de lämnade en klass bibelforskare efter sig i varje stad där de tjänade.

[Ruta på sidan 559]

Särskild välsignelse över arbetet från dörr till dörr

”Liksom vid Kristi första ankomst verkar det som om arbetet från dörr till dörr, och inte prästernas predikande från predikstolen, har Herrens särskilda välsignelse.” — ”Zion’s Watch Tower”, 15 juli 1892.