Måste du stå i rampljuset?
BILDRUTAN på TV-n får liv, när kamerorna riktas in på den berömde artisten. Han bränner av ett professionellt leende och börjar spela. Vi lyssnar med nöje till musiken. Kameran går in i närbild, så att vi kan betrakta hans ansiktsuttryck och skickliga fingrar, när han lockar fram musik ur sitt instrument.
Ja, det är artisten som får platsen i rampljuset. Men när framförandet är slut, kan man studera den långa listan av medverkande i TV-rutan — orkester, dirigent, ljudtekniker, kameramän, regissörer, producenter, sminkörer och många, många andra. Alla behövs för att framförandet skall gå bra. Alla har sin stödfunktion.
En liknande situation råder i den kristna församlingen. En del individer brukas på ett ganska framträdande sätt, medan andra spelar tämligen obemärkta roller som vanliga förkunnare av budskapet om Riket. Skulle det då vara tillbörligt om dessa förkunnare tyckte sig vara på något sätt mindre betydelsefulla, därför att de inte befinner sig i rampljuset? Bör de låta sig oroas, om de inte uppnår en framträdande ställning?
”De skall dela lika med varandra”
En skildring som handlar om kung David är ganska klargörande. Bibeln berättar att han vid ett tillfälle anförde en styrka på 400 man vid ett dramatiskt räddningsuppdrag. De begav sig i väg för att ta tillbaka sina familjer och ägodelar från en rövarskara. Två hundra man lämnades emellertid kvar för att vakta trossen. När den segerrika räddningsstyrkan återvände med kvinnorna, barnen, ägodelarna och ett stort byte, uppstod ett problem: Vilka skulle få vara med och dela bytet från striden? Skulle endast de som verkligen deltog i striden anses värda att få dela krigsbytet? David gav ett svar som kom att betraktas som ett prejudikat, ”lag och rätt i Israel”. Han sade: ”Sådan deras lott är, som drar med i striden, sådan skall deras lott vara, som stannar vid trossen. De skall dela lika med varandra.” (1 Samuelsboken 30:24, 25) Det var Jehova som vägledde David, så att denne fattade detta rättsliga beslut. Och det återspeglade Jehovas djupa uppskattning av dem som tjänar i en stödfunktion.
Men gäller denna princip i den kristna församlingen? Aposteln Paulus svarar med en illustration. Han jämför församlingen med människokroppen och säger: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’; inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’” Ja, i människokroppen har varje del — även lilltån — en viktig funktion. Gud ådagalägger samma vishet i fråga om organiserandet av sin församling. ”Gud har satt dem var och en i församlingen” och anvisat olika personer skilda ansvarsförpliktelser. — 1 Korintierna 12:21, 28.
Under det första århundradet fanns det därför somliga kristna som hade framskjutna ställningar. Petrus stod till exempel ganska mycket i rampljuset. Han var talesman för apostlarna på den historiska pingstdagen. (Apostlagärningarna 2:14) Han fick privilegiet att hjälpa de första hedningarna som lämnade sin tidigare religion att bli kristna. (Apostlagärningarna 10:44—48) Två bibelböcker bär i själva verket hans namn! Men några av de andra apostlarna är knappt omnämnda. Matteus, Natanael (Bartolomeus), Taddeus (Judas, Jakobs son), Simon den nitiske och Jakob, Alfeus’ son (kallad Jakob den lille), omnämns endast helt kort. Trots detta understödde de troget sin Herre i hans prediko- och undervisningsarbete.
Anspråkslös, helhjärtad tjänst
En liknande situation råder i våra dagar. I den kristna församlingen är det även nu så att Jehova har ”satt lemmarna i kroppen ... alldeles som han har velat”. Detta får till följd att somliga i högre grad befinner sig i rampljuset än andra. Men hur bör då vår inställning vara till våra tjänsteprivilegier, vilka dessa nu än är? Kolosserna 3:23, 24 uttrycker saken på följande sätt: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets tillbörliga lön.”
Många vittnen i våra dagar finner verklig glädje i att tjäna i anspråkslösa stödfunktioner. Tänk till exempel på Edmundsen, ett vittne som tjänar i Pietermaritzburg i Sydafrika. Han blev döpt år 1946 och trädde in i heltidstjänsten år 1950. Han har aldrig verkligen stått i rampljuset. Han har emellertid haft glädjen att se 15 av sina barn och barnbarn bli överlämnade, döpta vittnen och 27 andra av sina barnbarn och barnbarnsbarn vara med vid församlingsmöten! Och även om han i dag är handikappad genom dålig hörsel och syn, predikar han troget som hjälppionjär. Ja, vid 84 års ålder tjänar han fortfarande som äldste i församlingen och håller offentliga tal! Edmundsens tjänst har emellertid för det mesta skett i bakgrunden. Men liksom många tusen trogna tjänare åt Gud har han utfört värdefull och meningsfull tjänst för Jehova.
Ja, det krävs ödmjukhet för att tjäna i bakgrunden. Men det ger oss också tid att utveckla vår personlighet och våra förmågor, innan tunga ansvarsförpliktelser läggs på våra axlar. Kung Josia blev kung i Juda vid åtta års ålder. (2 Kungaboken 22:1) Men hur redo kunde han ha varit för denna roll? Mose, å andra sidan, hänvisades till 40 år i obemärkthet som herde i Midjan, innan han blev en befriare. Under denna tid utvecklade han till exempel egenskapen saktmod eller mildhet. (4 Moseboken 12:3) Han lärde sig att vänta på Jehova. Och när Jehova slutligen kallade honom att leda Israel under de påföljande 40 åren, var han redo för detta ansvar!
Någon som tycker att hans förmågor inte tas i bruk i full utsträckning i församlingen behöver därför inte känna sig nedslagen. Det är kanske så att Jehova anser att en sådan person måste utveckla större tålamod eller ödmjukhet, innan han får ytterligare privilegier. Kom också ihåg att de flesta av Jehovas tjänare utför tjänst i bakgrunden. Vakttornet har haft en framträdande roll i samband med Jehovas vittnens studieprogram i drygt hundra år. Men dess artikelförfattare är anonyma. Tänk också på de tusentals personer som tjänar vid Betelhem eller som pionjärer och missionärer. De befinner sig knappast i rampljuset. Men de finner sin glädje i ett produktivt och givande liv och erfar den djupa tillfredsställelse som kommer av att ge av sig själv genom att hjälpa andra. — Apostlagärningarna 20:35.
Slutresultatet för dem som tjänar i ödmjukhet
Av de 12 ursprungliga apostlarna var det endast en som visade sig vara svekfull — förrädaren Judas Iskariot. De andra fick en storslagen belöning. I Uppenbarelseboken 21:10, 14 i bibeln visar beskrivningen av den ”heliga staden” att den är byggd på 12 grundstenar. På varje sten står namnet på en av Lammets apostlar skrivet. Det intressanta är att två av dessa trogna apostlar hette Simon. Den apostel som hette Simon Petrus stod ganska mycket i rampljuset; den andre, den som kallades Simon den nitiske, gjorde inte det. (Apostlagärningarna 1:13) Det sägs i själva verket mycket lite om denne Simon. Men båda apostlarna med namnet Simon fick samma belöning — privilegiet att bli sådana medlemmar som utgör grunden i den himmelska regeringen under kungen Jesus Kristus!
Naturligtvis är det så att inte alla smorda som blir uppväckta kommer att tjäna i en framskjuten ställning som ”grundstenar”. Jehova kommer att bruka personerna i sin regering i den ställning som han bedömer dem vara bäst lämpade för. De av oss som har hoppet att få leva för evigt i paradiset på jorden kan också vara förvissade om att vår kung kommer att bruka oss på bästa möjliga sätt under denna anordning. En ljuvlig naturmiljö, lojala medmänniskor, arbete av olika slag som skänker nöje och avsaknad av besvikelser och leda kommer att få våra personligheter och förmågor att utvecklas i fullt mått!
Antingen vi är kallade till den himmelska belöningen eller ser fram emot att få leva på en förskönad jord, bör vi därför låta oss nöja med vårt tjänsteförordnande i Jehovas organisation och arbeta på det helhjärtat. Detta är vishetens och glädjens kurs. I stället för att äregirigt söka rampljuset bör vi uppodla den ödmjuka attityd som kung David hade. Han sade: ”Ett har jag begärt av Jehova — det är vad jag skall bida efter: att jag må få bo i Jehovas hus i alla mina livsdagar för att skåda Jehovas ljuvlighet och för att se med uppskattning på hans tempel.” — Psalm 27:4, NW.