och en kretstjänare, János Lakó, blev anhållna tillsammans med fyra andra bröder och förda till fängelset på Andrássygatan 60.

János Konrád skrev om det: ”Vid förhören använde de inte så mycken och så smärtsam tortyr som vid polisförhören, men hjärntvätten och den mentala tortyren mitt i natten var ibland värre än den fysiska tortyren hade varit.

Rättegången mot oss ägde rum den 2 februari 1951. Anklagelsen löd: ’Gemensamt ledarskap för en organisation som syftar till att omstörta staten och samhället samt högförräderi.’ Domstolspresidenten, domare Jónás (som under kontrarevolutionen fem år senare drabbades av sådan skräck att han tog sitt eget liv), dömde oss sju till mellan fem och tio års fängelse. Denna dom var uppenbarligen bestämd på förhand, för det förekom ingen som helst överläggning, och tidigare hade en av förhörsledarna under ett av förhören sagt till en broder som han förhörde: ’Vi skall låsa in er i tio år, och när dessa tio år har gått, skall vår folkrepublik vara starkare än nu, och människorna kommer att vara ideologiskt fostrade och immuna mot era försök att påverka dem med Bibeln. Sedan skall vi kunna släppa ut er.’”

Broder Konrád fortsatte: ”Vi sändes till fängelset i Vác, norr om Budapest. Men det var till glädje för oss alla att vi sattes tillsammans i samma cell. Äntligen kunde vi utbyta tankar och erfarenheter! Vi tillbringade dagen med att följa ett schema som började med dagens text, vilken vi turades om att förbereda. Vi hade inte heller någon bibel; men vi började likväl ’läsa’ Bibeln från början genom att anföra de ställen vi kunde minnas. Vi ’läste’ Vakttornsartiklar på samma sätt. Och vi bad dagligen att Jehova skulle hjälpa våra bröder utanför att förbli ståndaktiga.

Vi förblev emellertid inte tillsammans så länge, för vi skildes åt och placerades tillsammans med världsliga fångar — myndigheterna drog den slutsatsen att om vi förblev tillsammans, skulle vi styrka varandra i vår övertygelse och aldrig ’förbättras’. Senare blev vi återförenade, den här gången därför att de fruktade att vi skulle kunna övertyga våra världsliga cellkamrater om Guds sanning. Denna lek upprepades under hela fängelsetiden.”

År 1955 blev János Lakó återigen flyttad till samma cell som János Konrád. En man som hette Szabó vände sig till broder Lakó och kom med några förslag. ”Vi kan inte diskutera saker och ting med Konrád”, sade Szabó, ”han är så envis. Du är intelligentare. Vi är redo att frige dig och ge bemyndigande åt din verksamhet. Konrád kommer att bli kvar här, men församlingen kan komma tillsammans igen. Ni kan vara Jehovas vittnen, ni kan be så mycket ni vill, men oroa inte andra.”

”Det skulle betyda att vi skulle vara det slaget av vittnen som inte bär vittnesbörd”, svarade broder Lakó. ”Det kan jag inte lova.”

”Tänk på det. Jag kommer tillbaka till dig igen.” När han kom tillbaka, frågade han bland annat: ”Hur står det till med Konrád?”

”Det är ganska bra med honom.”

”När träffade du honom senast?”

”Alldeles nyss, vi sitter i samma cell.”

”Och talade du om för honom vad vi talade om?”

”Naturligtvis, han är min broder!” Ilsken gick statens agent sin väg och besökte aldrig mer broder Lakó.

[Bild på sidan 102]

I likhet med många andra vittnen vägrade János Lakó att kompromissa med sina förföljare