I Årsboken för 1940 berättas ett exempel på hur en pionjärsyster använde försiktighet. Hon knöt på sig en svart huvudduk och en annan om axlarna. Sedan hon arbetat igenom en del av samhället, såg hon en av de besökta komma emot henne med två poliskonstaplar. Systern tog sin tillflykt till en sidogata, bytte ut sina svarta hals- och huvuddukar mot ett par av annan färg och gick sedan lugnt vidare i riktning mot de båda poliskonstaplarna. Dessa frågade henne om hon hade sett en kvinna med en svart huvudduk och en annan om halsen, på vilket systern svarade att hon hade sett en som tydligen hade haft mycket bråttom och som hade sprungit åt andra hållet. Poliskonstaplarna och deras spion gav sig springande därifrån för att finna henne, under det att systern helt lugnt gick hem.

En trogen pionjärsyster minns hur myndigheterna, under prästernas påtryckningar, anhöll henne. Under någon tid stod hon under polisövervakning och var tvungen att anmäla sig hos polisen två gånger i månaden. Men så snart som hon lämnade polisstationen, satte hon sig på cykeln och for ut på distriktet för att predika. För sin ihärdighet i att predika blev hon fängslad — först i fem dagar, sedan i tio, femton och trettio dagar, två gånger i fyrtio dagar, sedan i sextio, två gånger i hundra dagar och till sist i åtta år. Och varför? För att hon undervisade människor med hjälp av Bibeln. I likhet med Jesu Kristi apostlar lydde hon Gud som härskare mer än människor. — Apg. 5:29.

Nitiska pionjärer i Budapest år 1934/1935: (från vänster till höger) Adi och Charlotte Vohs, Julius Riffel, Gertrud Mende, Oskar Hoffmann, Martin Pötzinger