Behöver mänskligheten verkligen en messias?

”VÄRLDEN BEHÖVER EN MESSIAS, SÄGER KÄND FORSKARE”

Den rubriken stod att läsa i den kanadensiska tidningen The Financial Post år 1980. Uttalandet hade gjorts av Aurelio Peccei, ledare för och grundare av en känd sammanslutning av intellektuella som kallas Romklubben. Enligt The Financial Post ansåg Peccei att ”en karismatisk ledare — vetenskaplig, politisk eller religiös — skulle vara världens enda räddning ur de sociala och ekonomiska omvälvningar som hotar att fördärva civilisationen”. Vad anser du själv? Befinner sig världen verkligen i en så prekär situation att mänskligheten skulle behöva en messias? Låt oss se lite närmare på ett av de många problem som världen i våra dagar brottas med — svält.

TVÅ stora, bruna ögon stirrar på dig från en bild i en tidning. De tillhör ett barn, en liten flicka som inte ens är fem år gammal. Men de här ögonen får dig inte att le. Det finns ingen glädje i dem, ingen barnslig förundran, ingen oskuldsfull tillit. I stället är de fulla av bottenlös förtvivlan, tyst lidande, hopplös hunger. Den lilla flickan svälter. Hunger och lidande är det enda hon känner till.

Men i likhet med många andra kanske du inte tycker om att titta på sådana bilder, så du vänder snabbt blad. Det är inte så att du är likgiltig, men du känner dig frustrerad, eftersom du misstänker att det inte längre finns något hopp för flickan. Hennes utmärglade lemmar och uppsvällda buk visar att hennes kropp redan har börjat förtära sig själv. När du ser hennes bild är hon förmodligen redan död. Och det värsta är att du vet att hennes fall ingalunda är unikt.

Hur omfattande är egentligen problemet? Kan du föreställa dig 14 miljoner barn? De flesta av oss har svårt att göra det; antalet är helt enkelt för stort. Försök då att föreställa dig ett fotbollsstadion med plats för 40.000 personer. Tänk dig nu att det är fyllt till bristningsgränsen med barn — rad efter rad, sektion efter sektion, ett hav av ansikten. Även det antalet är svårt att tänka sig. Men ändå krävs det 350 sådana stadion fulla med barn för att det skall bli 14 miljoner. Så många barn under fem års ålder dör, enligt UNICEF (Förenta nationernas barnfond), varje år i u-länderna av undernäring och andra sjukdomar som lätt skulle kunna förhindras. Det blir nästan ett helt stadion med barn som dör varje dag! Om vi till detta lägger alla svältande vuxna, blir det sammanlagda antalet av dem som lider av kronisk undernäring omkring en miljard.

Varför är det så många som svälter?

Planeten jorden producerar för närvarande mer livsmedel än mänskligheten behöver, och den har kapacitet att producera ännu mer. Ändå dör 26 barn i minuten av undernäring och därmed sammanhängande sjukdomar. Under den minuten lägger världen ner omkring 2 miljoner dollar på krigsförberedelser. Kan du föreställa dig vad alla dessa pengar — eller bara en bråkdel av dem — skulle kunna betyda för dessa 26 barn?

Svälten i världen beror tydligen inte helt enkelt på att det finns för lite pengar eller för lite mat. Problemet är mycket mer djupgående än så. Som den argentinske professorn Jorge E. Hardoy uttrycker det: ”Världen som helhet har en kronisk oförmåga att dela med sig av sitt välstånd, sin energi, sin tid, sina resurser och sin kunskap åt dem som är i större behov av dessa ting.” Ja, problemet har inte så mycket med människans resurser att göra som med människan själv. Girighet och själviskhet tycks vara de dominerande drivkrafterna i det mänskliga samhället. Den rikaste femtedelen av jordens befolkning har tillgång till omkring 60 gånger så mycket varor och tjänster som den fattigaste femtedelen.

Visserligen finns det somliga som gör uppriktiga ansträngningar för att mätta de hungriga, men i de flesta fall stäckas deras planer av faktorer som ligger utanför deras kontroll. Hungersnöd drabbar ofta länder som har härjats av inbördeskrig eller uppror, och det är inte ovanligt att de stridande styrkorna hindrar hjälpsändningar från att nå de behövande. Båda sidor fruktar att de genom att låta mattransporterna nå fram till den svältande civilbefolkningen i det av fienden ockuperade området skulle förse fiendestyrkorna med mat. I många fall håller inte heller regeringen sig för god att använda sig av svält som ett politiskt vapen.

Finns det någon lösning?

Att miljoner människor svälter är dessvärre inte det enda problem som mänskligheten har att brottas med i våra dagar. Den utbredda förstöringen och förgiftningen av miljön, de ständiga krigen som ödelägger miljontals människoliv, epidemin av våldsbrott som skapar fruktan och misstro överallt i världen och det moraliska sammanbrottet som tycks ligga bakom många av dessa svårigheter — alla dessa globala problem utgör tillsammans en bekräftelse på en och samma odisputabla sanning: människan kan inte med framgång styra sig själv.

Det är utan tvivel därför som många människor i våra dagar inte ser någon lösning på världens problem. Andra känner det som Aurelio Peccei, den italienske forskare som nämndes i inledningen. Om det finns någon lösning, menar de, måste den komma från en ovanlig, kanske rentav övermänsklig, källa. Tanken på en messias är därför tilltalande för många. Men är det realistiskt att hoppas på en messias? Eller är det bara ett önsketänkande?

[Bildkälla på sidan 2]

Foto på sidan 2: Ovan: U.S. Naval Observatory Photo; Nedan: NASA photo

[Bildkälla på sidan 3]

P. Almasy: WHO photo

[Bildkällor på sidan 4]

P. Almasy: WHO photo

U.S. Navy photo