Ledarskap — ett problem?

Tänk till exempel på anordningen med ledarskap i familjen. Under den patriarkaliska tiden var sådana män som Abraham, Isak och Jakob obestridda ”familjeöverhuvuden”. (Apostlagärningarna 7:8, 9; Hebréerna 7:4) I The New Manners and Customs of Bible Times av Ralph Gower heter det: ”Familjen var ... ett ’litet rike’ som styrdes av fadern. Han härskade över hustru, barn, barnbarn och tjänare — över alla i hushållet.” Ja, patriarkerna hade ofta rätt att bestämma också över sönernas familjer. — Jämför 1 Moseboken 42:37.

Gav detta männen rätt att förtrycka hustru och barn? Absolut inte. Gud sade till Eva, den första kvinnan: ”Din åtrå kommer att stå till din man, och han kommer att härska över dig.” (1 Moseboken 3:16) Dessa ord visade hur gifta kvinnor i allmänhet skulle ha det, men de beskrev inte hur förhållandet skulle vara bland Guds sanna tillbedjare. Män som fruktade Gud skulle tänka på Jehovas ursprungliga uppsåt. Jehova skapade kvinnan till att vara en ”hjälpare” åt mannen, ”som ett komplement till honom”, inte hans slav. (1 Moseboken 2:20) Gudfruktiga män i forna tider insåg att de själva var underordnade Gud och ansvariga inför honom, och därför missbrukade de inte sin myndighet. Patriarker som fruktade Gud behandlade inte hustru och barn som blott och bart slavar, utan visade dem verklig kärlek och tillgivenhet.

En glimt av den tillgivenhet som barn vanligen fick röna finner vi i 1 Moseboken 50:23. Där sägs det om Josefs sonsonssöner: ”De föddes i Josefs knä.” Detta kan helt enkelt innebära att Josef erkände barnen som sina avkomlingar, men det kan också ange att han tillgivet lekte med barnen, att han lät dem sitta och gunga på hans knä. Fäder i våra dagar gör väl i att visa sina barn en liknande tillgivenhet.

Som familjeöverhuvuden sörjde de gudfruktiga patriarkerna också för familjens andliga behov. När Noa hade kommit ut ur arken efter den stora översvämningen, ”började [han] bygga ett altare åt Jehova ... och offra brännoffer på altaret”. (1 Moseboken 8:20; jämför Job 1:5.) Den trogne patriarken Abraham var ett gott föredöme genom att ge medlemmarna i familjen personlig vägledning. Han befallde ”sina söner och sitt hushåll efter sig att de ... [skulle] hålla Jehovas väg till att utöva rättfärdighet och rätt”. (1 Moseboken 18:19) Kärleksfullt ledarskap bidrog alltså till familjens känslomässiga och andliga väl.

Kristna män i vår tid följer detta mönster. De utövar ledarskap när det gäller tillbedjan genom att hjälpa familjen att rätta sig efter Guds krav och genom att själva vara goda föredömen. (Matteus 28:19, 20; Hebréerna 10:24, 25) I likhet med patriarkerna tar kristna äkta män och fäder sig tid till att ge medlemmarna i familjen personlig vägledning.

Handla beslutsamt

När patriarken Jakob äntligen hade betalat en stor skuld till sin svärfar, frågade han: ”När skall jag göra något också för mitt eget hus?” (1 Moseboken 30:30) Som alla fäder insåg Jakob att han var förpliktad att tillgodose familjens materiella behov, och han bemödade sig om att göra det. I Första Moseboken 30:43 heter det: ”Mannen fortsatte att tillväxa mer och mer, och stora småboskapshjordar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor kom att tillhöra honom.”

Men några år senare, efter det att Jakob hade flyttat till Kanaans land, visste han uppenbarligen inte om att hans dotter Dina hade lagt sig till med den farliga vanan att umgås med de hedniska kanaanéerna.a (1 Moseboken 34:1) Han ingrep inte heller vid det tillfälle då han fick veta att det fanns hedniska religiösa föremål i hans hushåll. I alla händelser handlade Jakob beslutsamt efter det att Dina tragiskt nog hade blivit våldtagen av en kanaané. ”Skaffa bort de utländska gudar som är mitt ibland er och rena er”, befallde han. — 1 Moseboken 35:2—4.

Kristna fäder måste vara aktpågivna när det gäller familjens andlighet. Om det finns något i hemmet som allvarligt hotar familjens andliga välfärd, till exempel omoralisk litteratur eller fördärvlig musik, måste de handla beslutsamt.