Hustrumisshandel är ett problem som sträcker sig över alla utbildningsmässiga, sociala och ekonomiska gränser. Alla raser, folkgrupper och icke-kristna såväl som ”kristna” religioner har sina hustruplågare. De kan vara läkare, advokater, affärsmän, domare, poliser och vanliga, enkla medborgare. De finns bland höginkomsttagare och bland dem som lever på socialbidrag.

Hustrumisshandel — en titt bakom stängda dörrar

HUSTRUMISSHANDEL är en förvånansvärt vanlig företeelse. Tidskriften Psychology Today rapporterar att ”en kvinna av 10 kommer att bli svårt misshandlad (slagen, sparkad, biten eller något ännu värre) av sin man någon gång under sitt äktenskap”. Ett år senare visade tidskriften Family Relations att problemet var ännu större och förklarade att ”varannan kvinna i Förenta staterna kommer att bli utsatt för våldshandlingar i hemmet”. I Canada blir en kvinna av tio utsatt för misshandel, enligt en undersökning som publicerades år 1987. I andra länder beräknar man att omfattningen är ungefär densamma.

En distriktsåklagare i New York vittnar också om att hustrumisshandel är ett växande problem: ”Våld mot kvinnor har fått epidemiska proportioner i det amerikanska samhället. FBI beräknar att en hustru misshandlas var 18:e sekund och att så många som sex miljoner kvinnor misshandlas varje år.” Man har kunnat konstatera att ”hustrumisshandel förorsakar kvinnor fler skador som kräver sjukhusvård än alla våldtäkter, rån och bilolyckor tillsammantagna”. Varje år dödas omkring 4.000 kvinnor.

Hustrumisshandel är ofta en väl bevarad familjehemlighet, och inte ens de som står mannen närmast — hans bästa vänner, arbetskamrater och släktingar — misstänker att han slår sin hustru. Han kan fungera mycket bra på sin arbetsplats och i samhället och kan ofta betraktas som ett föredöme av sin omgivning. Många hustrumisshandlare skulle aldrig delta i ett slagsmål på en bar, på gatan eller på arbetsplatsen. Många skulle ge sitt sista öre för att hjälpa någon som hade det svårt.

När det gäller deras äktenskapspartner kan emellertid den minsta sak utlösa ett raseriutbrott — att maten inte är färdig i tid, att maten inte passar honom, att hennes klänning inte faller honom i smaken, att hon vill titta på ett TV-program och han på ett annat. En brittisk undersökning om hustrumisshandel visade att misshandeln i 77 procent av fallen inte hade föregåtts av gräl. Rapporter visar att misshandel ofta utlöses av något så ”trivialt som att hustrun har sönder en äggula eller bär hästsvans”.

En man som hade misshandlat sin hustru erkände att han blivit ”irriterad därför att hans hustru hade trasslat in sig i sängkläderna”. ”Irriterad” betydde i hans fall att han sparkade henne ur sängen och sedan slog hennes huvud mot golvet så hårt att hon fick hjärnskakning. En hustru som hade blivit misshandlad i åratal sade: ”Han kunde ställa till en scen om jag glömde att sätta fram en viss sak på middagsbordet.”

En kvinna som hade varit gift i tre och ett halvt år beräknade att hon hade blivit misshandlad omkring 60 gånger under sitt äktenskap. ”Han gillade inte mina vänner”, sade hon. ”Så småningom slutade jag upp att träffa dem.” Till sist slutade hon till och med upp att umgås med sina släktingar, eftersom han inte tyckte om dem. ”Bara att jag försökte ringa ett telefonsamtal kunde vara skäl nog för honom att ge mig stryk”, förklarade hon. En annan misshandlad hustru sade: ”Till slut frågade jag honom om allt som jag skulle företa mig — vad vi skulle ha till middag, hur möblerna skulle vara placerade.”

Undersökningar visar att hustrumisshandel oftast förekommer på kvällarna, på nätterna eller vid veckosluten. Det som misshandlade kvinnor söker för är ofta blödande sår, i synnerhet i huvudet och ansiktet. Inre skador är också vanliga: hjärnskakningar, spräckta trumhinnor och — i synnerhet om hustrun är gravid — bukskador. Ofta har de strypmärken på halsen. I många fall har de frakturer som måste åtgärdas — brutna käkar, armar, ben, revben och nyckelben. Andra offer måste få specialistvård för brännskador som förorsakats av heta vätskor eller syror.

Så här sade en skribent om män som misshandlar sin hustru: ”Dessa män är verkliga monster. De låser in sina kvinnor, de bryter deras ben, de lemlästar dem. De skär dem med knivar, prövar narkotiska preparat på dem, slår dem med knytnävarna i ansiktet, i magen, i bröstet. De riktar pistoler mot deras huvuden — och dödar dem.” Det finns rapporter om hur män kedjat fast sin hustru vid sängen, ryckt loss kablar i bilen för att göra den obrukbar eller hotat att döda kvinnan och barnen om hon skulle försöka rymma hemifrån. Det är ingen ände på dessa tragedier.

Till denna fysiska misshandel, som kan förekomma ofta, kommer alla hotelser och anklagelser, tillmälen, depressioner, mardrömmar och sömnlösa nätter.

Vad är det för slags man som på detta tragiska sätt kan misshandla sin äktenskapspartner — den kvinna som han ofta säger att han älskar och inte kan klara sig utan? Nästa artikel tar upp några av hans kännetecknande drag.

Hustrumisshandlaren i närbild

EXPERTER är överens om att alla män som misshandlar sina hustrur i grund och botten har samma personlighetsmönster. Läkare, advokater, poliser, domstolsledamöter och socialarbetare — som i sitt arbete dagligen kommer i kontakt med våldshandlingar inom familjen — vittnar samfällt om detta. Så här sade en domstolsledamot: ”Narcissism — det är det förhärskande draget. Likheten mellan misshandlaren och ett litet barn är slående. Upprepade raseriutbrott är något alla kvinnor som jag kommer i kontakt med talar om. Misshandlaren ställer hela omvärlden i relation till i vilken utsträckning den kan tillgodose hans behov.” Denne domstolsledamot betecknar misshandlaren som ”sociopat”, vilket innebär att han är oförmögen att inse konsekvenserna av sitt handlingssätt.

”Det är intressant att lägga märke till”, sade en skribent, ”att män som tillgriper våld i regel lider av dåligt självförtroende, samma egenskap som de försöker ingjuta i sina offer.” ”Härsklystnad och svartsjuka, såväl som sexuell oförmåga och svag självkänsla, är vanliga karaktärsdrag hos män som misshandlar kvinnor”, sades det i en presskommentar. Helt i linje med denna bild av hustrumisshandlaren förklarar en känd psykiater: ”Misshandel är ett sätt varpå en inkompetent man försöker bevisa sin manlighet.”

Det är således tydligt att hustrumisshandlaren använder våld som ett medel att behålla herraväldet och visa sin makt över sin äktenskapspartner. En hustruplågare förklarade: ”Om vi slutar upp att ge dem stryk, förlorar vi herraväldet. Och det skulle vara otänkbart, oacceptabelt.”

Ofta hyser en sådan man utan anledning en irrationell äganderättskänsla och svartsjuka gentemot hustrun. Han kan inbilla sig att hustrun har ett romantiskt förhållande med brevbäraren, en nära vän till familjen eller vem som helst som hon samtalar med. Även om han behandlar sin hustru illa, kanske rentav utsätter henne för fysiskt våld, är han oerhört rädd för att det skall bli skilsmässa eller att han skall förlora henne. Om hustrun hotar att lämna honom, kan han i sin tur hota att döda både henne och sig själv.

Svartsjukan sticker ofta upp sitt otäcka huvud när hustrun är havande. Mannen kanske fruktar att hustruns tillgivenhet nu kommer att avledas från honom, att det lilla barnet nu kommer att stå i centrum för uppmärksamheten. Många misshandlade kvinnor berättar att första gången de blivit misshandlade var när de av mannen utsattes för kraftiga slag mot magen under sitt första havandeskap. ”Mannens narcissism kan leda honom dithän att han rentav försöker döda fostret”, sade en domstolsledamot.

En ond cirkel av våld

Ett annat karakteristiskt drag, som många misshandlade kvinnor kan vittna om, är att våldet trappas upp i en ond cirkel. Till en början kanske mannen bara kastar glåpord efter henne och använder ett grovt språk. Han kanske hotar att ta barnen ifrån henne och säger att hon aldrig skall få se dem igen. När hon nu känner sig hotad, kanske hon erkänner att allting är hennes fel — hon tar på sig ansvaret för hans ovettiga beteende. På detta sätt spelar hon honom i händerna. Han får herraväldet över henne. Men han vill ha mer makt. Detta första stadium kan komma när som helst efter giftermålet — ibland inom några veckor.

Nästa stadium kan inledas med ett plötsligt utbrott av våld — han sparkar henne, slår henne, biter henne, drar henne i håret, knuffar omkull henne, utsätter henne för sexuellt våld. För första gången kanske hustrun inser att det inte är hennes fel. Hon försöker finna förklaringen till mannens beteende i yttre faktorer — stress på arbetsplatsen eller problem med arbetskamrater.

Omedelbart efter våldsscenen blidkas hustrun genom mannens ångerfulla uppförande. Han befinner sig nu i tredje stadiet. Han överöser henne med presenter. Han ber henne om förlåtelse. Han lovar att det aldrig skall hända mer.

Men det händer, om och om igen. Han visar inte längre någon ånger. Våldet har blivit ett levnadssätt. Det är alltid samma visa — om hon hotar att lämna honom, hotar han att döda henne. Hon är nu helt i hans våld. Kom ihåg vad den tidigare citerade hustrumisshandlaren sade: ”Om vi slutar upp att ge dem stryk, förlorar vi herraväldet, och det skulle vara otänkbart.”

Ett annat gemensamt drag

En gemensam nämnare för hustrumisshandlare är också att de ger hustrun skulden för att ha provocerat till misshandeln. Så här säger chefen för ett center för misshandlade kvinnor: ”Kvinnomisshandlaren säger till sin partner: ’Du gjorde fel, det är därför jag slår dig’, eller: ’Du hade inte middagen färdig i tid, det är därför jag slår dig.’ Det är alltid hennes fel. Och när denna känslomässiga misshandel pågår i åratal, blir kvinnan hjärntvättad och tror att det är sant.”

En kvinna fick alltid höra av sin man att det var hon som provocerade fram misshandeln genom sitt felaktiga handlingssätt. ”Allteftersom våldet trappades upp, så gjorde också ursäkterna det. Och det hette alltid: ’Se nu vad du fick mig att göra! Varför tvingar du mig alltid att göra så här?’”

En ”omvänd” hustrumisshandlare, vars far också hade för vana att slå sin hustru, sade: ”Min far kunde aldrig erkänna att han hade fel. Han bad aldrig om ursäkt eller tog på sig ansvaret för sitt handlingssätt. Han lade alltid skulden på sitt offer.” Sonen erkänner också: ”Jag gav min hustru skulden och sade att hon själv var orsaken till misshandeln.” En annan man sade: ”I 15 år misshandlade jag min hustru därför att hon var ett Jehovas vittne. Jag skyllde allting på min hustru. Jag insåg inte hur illa jag handlade förrän jag började studera bibeln. Nu är allt detta ett sorgligt minne. Jag försöker glömma det, men det kommer alltid upp i tankarna.”

Berättelsen om fadern och sonen som båda misshandlade sina hustrur är inte unik. Det är snarare ett genomgående drag hos sådana män. Sonen erkände att hustrumisshandel hade förekommit i hans familj i 150 år och så att säga gått i arv från far till son. Den amerikanska organisationen National Coalition Against Domestic Violence (Nationalföreningen mot våld i hemmet) förklarar: ”Av de barn som bevittnar våldsscener i hemmet blir 60 procent av pojkarna så småningom misshandlare och 50 procent av flickorna offer.”

Så här sade en tidningsskribent: ”Även om dessa barn själva inte blivit misshandlade och inte företer några yttre skador, har de lärt sig något som de förmodligen aldrig kommer att glömma: att det är acceptabelt att ta itu med problem och stress på ett våldspräglat sätt.”

De som förestår jourcentraler för misshandlade kvinnor säger att pojkar som har sett sin mor misshandlas av fadern ofta själva uppträder våldsamt mot modern eller hotar att döda sina systrar. ”Det är inte fråga om barnsliga upptåg”, sade en. ”Det är verkligen uppsåtligt.” Barnen har sett sina föräldrar använda våld för att uttrycka sin vrede och ser det som sitt enda alternativ.

Det finns en gammal barnkammarramsa som säger att små flickor är ”söta som socker”. Dessa små flickor växer upp till hustrur och mödrar, som männen säger att de inte kan leva utan. Rättvisan borde därför säga oss att det är fel att misshandla sin hustru, men vems rättvisa — människans eller Guds?

Ett slut på all misshandel

HUR långt tillbaka i historien har det förekommit hustrumisshandel? En källa citerar vad som anses vara den äldsta skrivna lagen i världen, daterad till år 2500 f.v.t., enligt vilken en man tilläts att slå sin hustru.

Omkring år 1700 f.v.t. lät den hedniske babyloniske kungen Hammurabi sammanställa den berömda Hammurabis lag, vilken innehöll närmare 300 lagparagrafer som reglerade människors liv. Denna lag stadgade att en hustru skulle vara fullständigt underordnad sin man, som hade rätt att straffa henne för minsta förseelse.

Längre fram i tiden hette det i den romerska lagen för paterfamilias (familjeöverhuvuden): ”Om du skulle ertappa din hustru med att begå äktenskapsbrott, må du saklöst döda henne utan rättegång, men om du skulle begå äktenskapsbrott eller en otillbörlig handling, får hon inte drista sig att lyfta så mycket som ett finger mot dig, och inte heller ger lagen utrymme för det.”

I en äktenskapshandbok från 1400-talet v.t. fick en man som hade ertappat sin hustru med att begå någon förseelse rådet ”att först trakassera henne och skrämma henne” och sedan ”ta en käpp och ge henne ett ordentligt kok stryk”.

På 1800-talet försökte vissa lagstiftare i England göra det lite lättare för kvinnorna genom att i lag fastställa hur stor käpp mannen fick använda. De uppfann något som kallades tumregeln, enligt vilken en man förbjöds att slå sin hustru med en käpp som var ”tjockare än hans tumme”.

Även om männen i många länder inte längre har laglig rätt att slå sin hustru, lever denna gamla sedvänja fortfarande kvar i många delar av världen. Enligt ett nyhetsmeddelande utsänt av ett amerikanskt TV-bolag är Brasilien ett land där kvinnan avgudas av mannen. Men paradoxalt nog förnedras, misshandlas, pryglas och mördas många kvinnor också utan samvetsbetänkligheter. Detta förekommer enligt rapporten på alla nivåer i samhället, även i domstolarna, där en man som försökt ”försvara sin heder” kan undgå att ställas till svars för mord, i synnerhet om offret är hans hustru. En reporter sade: ”Många av mördarna är inte primitiva människor från obygderna, utan välutbildade, kultiverade män.”

Minsta överträdelse från hustruns sida kan göra att mannen känner sig föranledd att ”försvara sin heder” — att middagen inte är färdig i tid, att hon går ut utan hans sällskap, att hon vill skaffa sig ett arbete eller studera vid universitetet eller att hon inte ”fogar sig i varje slag av sexuellt umgänge som han har begär efter”.

Guds lag och den kristnes syn på saken

Guds lag säger klart och tydligt att gifta män bör ”fortsätta att älska ... [sina] hustrur, alldeles som den Smorde också älskade församlingen. Männen [bör] älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och vårdar det ömt.” (Efesierna 5:25, 28, 29) Denna lag står över alla mänskliga lagar, både forntida och nutida.

Ingen kristen man kan väl med rätta påstå att han älskar den hustru som han misshandlar. Skulle den man som slår sin hustru misshandla sin egen kropp — dra sig i håret och slå sig själv i ansiktet och på kroppen därför att han älskar sig själv? Berättar han beredvilligt för andra — för släktingar, vänner och medkristna — att han då och då slår sin hustru, tillfogar henne fysisk skada, därför att han älskar henne så mycket? Eller är det kanske snarare så att han hotar sin hustru så att hon inte skall tala om det för någon? Har barnen fått stränga förmaningar av fadern att inte säga något om misshandeln? Eller skäms de att göra detta? Skulle inte ett sådant handlingssätt vederlägga påståendet att han älskar sin hustru? Att äkta makar älskar varandra är normalt. Att en man misshandlar sin hustru är inte normalt.

Slutligen: Om en kristen man misshandlade sin hustru, skulle det då inte göra alla hans andra kristna gärningar värdelösa i Guds ögon? Kom ihåg att ”en våldsman” inte är kvalificerad för privilegier i den kristna församlingen. (1 Timoteus 3:3; 1 Korintierna 13:1—3; Efesierna 5:28) Rapporter visar att det också är vanligt i denna tingens ordning att hustrur slår sina män. Är inte samma principer tillämpliga på sådana hustrur?

Hur viktigt är det inte för både män och hustrur att låta andens frukter komma till uttryck i sitt äktenskap: ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”! (Galaterna 5:22, 23) Om vi kan frambringa dessa frukter i våra liv nu, har vi stora utsikter att få bo på den paradisiska jorden där alla kommer att leva tillsammans i fred och kärlek för evigt.

[Bild på sidan 8]

Kristna män måste ”älska sina hustrur som sina egna kroppar”, vilket betyder att all misshandel är förbjuden!