Mikroberna slår tillbaka

UNDER vårt århundrade har det skett fantastiska framsteg inom medicinens område. I tusentals år har människan varit praktiskt taget hjälplös i sin kamp mot livsfarliga mikroorganismer. Men saker och ting började förändras i mitten av 1930-talet, då forskare upptäckte sulfanilamid, det första ämne som visade sig kunna bekämpa bakterieinfektioner utan att allvarligt skada patienten.a

Under de år som följde utvecklade forskarna nya effektiva vapen mot infektionssjukdomar — klorokin för att bekämpa malaria och antibiotika för att råda bot på lunginflammation, scharlakansfeber och tuberkulos. År 1965 hade över 25.000 olika antibiotiska produkter utvecklats. Många experter drog nu slutsatsen att bakteriella sjukdomar inte var någon källa till oro eller av intresse för forskningen. Varför studera sjukdomar som snart skulle vara ett minne blott?

I industriländerna resulterade nya vacciner i en dramatisk minskning av antalet fall av mässling, påssjuka och röda hund. En brett upplagd vaccinationskampanj mot polio, som startades 1955, var så framgångsrik att antalet poliofall i Västeuropa och Nordamerika sjönk från 76.000 det året till mindre än 1.000 år 1967. Smittkoppor, en annan stor dråpare, utrotades i hela världen.

Under det här århundradet har man också uppfunnit elektronmikroskopet, ett instrument som är så effektivt att forskarna med dess hjälp kan se virus som är en miljon gånger mindre än en fingernagel. Sådana mikroskop och andra tekniska landvinningar har gjort det möjligt att förstå och bekämpa infektionssjukdomar bättre än någonsin tidigare.

Segern tycktes given

Till följd av dessa upptäckter var medicinska experter fulla av tillförsikt. De mikroorganismer som förorsakar infektionssjukdomar höll på att besegras av den moderna läkarvetenskapen. Ingen tvivlade på att vetenskapens seger över mikroberna skulle bli snabb, slutgiltig och fullständig. Om det inte fanns något botemedel för en viss sjukdom, skulle man säkert mycket snart komma på ett.

Redan år 1948 skröt den amerikanske utrikesministern George C. Marshall med att alla infektionssjukdomar snart skulle vara utrotade. Tre år senare försäkrade Världshälsoorganisationen (WHO) att asiatisk malaria snart skulle kunna vara en sjukdom som ”saknar egentlig betydelse”. I mitten av 1960-talet var föreställningen att de stora farsoternas tid var förbi så utbredd att chefen för hälsovården i USA, William H. Stewart, meddelade sin personal att det nu var dags att sluta upp att bekymra sig för infektionssjukdomar.

Gamla sjukdomar kommer tillbaka

Men bekymren var långt ifrån över. Sjukdomsalstrande mikroorganismer försvann inte från vår planet bara därför att forskarna hade uppfunnit nya läkemedel och vacciner. Gamla välkända dråpare, som många trott var utrotade, kom tillbaka igen — aggressivare än någonsin! Dessutom började andra dödsbringande mikrober dyka upp — mikrober som dittills varit okända för läkarna. Såväl nya som gamla mikrober är följaktligen på krigsstigen och hotar, plågar eller dödar oräkneliga miljoner runt om i världen.

Farliga sjukdomar som man en gång trodde var under kontroll har blossat upp igen, mer dödsbringande än någonsin och mer svårbehandlade. Ett sådant exempel är tuberkulos (tbc). WHO skrev för en tid sedan: ”Sedan 1944 har medel mot tbc använts i mycket stor utsträckning i Japan, Nordamerika och Europa och har drastiskt reducerat antalet tbc-fall och dödsoffer. I mindre utvecklade länder har emellertid kontrollåtgärderna försummats, ... vilket gjort att sjukdomarna har kunnat återvända till rikare länder i farligare och mot många läkemedel resistenta former.” I dag dödar tbc, som vanligen sprids genom luftburna tuberkelbaciller som finns i den sjukes lungor, omkring tre miljoner människor varje år — över 7.000 per dag. År 2005 kan antalet dödsoffer vara uppe i fyra miljoner per år.

Flera andra gamla dråpare är också på frammarsch. Koleran är nu allmänt spridd i många delar av Afrika, Asien och Latinamerika och dödar fler och fler människor. En helt ny bakteriestam har dykt upp i Asien.

Denguefebern, som sprids genom en mygga av släktet Aedes aegypti, är också en sjukdom som är på snabb frammarsch — den hotar nu 2,5 miljarder människor i över 100 länder runt om i världen. Sedan 1950-talet har en ny dödlig hemorragisk form av sjukdomen dykt upp och spritt sig över hela tropikerna. Den beräknas döda omkring 20.000 människor om året. Som fallet är med de flesta virussjukdomar finns det inget vaccin som skyddar mot den och inga mediciner som kan bota den.

Malaria, som läkarvetenskapen en gång hoppades kunna utrota, dödar nu omkring två miljoner människor om året. Såväl malariaparasiterna som de myggor som överför dem har blivit allt svårare att döda.

Nya dråpare

Den kanske mest kända av de nya farsoter som på senare tid har hemsökt mänskligheten är den dödliga sjukdomen aids. Denna obotliga sjukdom orsakas av ett virus som var helt okänt för mindre än 15 år sedan. I slutet av 1994 uppgick emellertid det sammanlagda antalet aidssmittade till mellan 13 och 15 miljoner.

En annan tidigare okänd infektionssjukdom är ett pulmonellt syndrom som orsakas av hantavirus. Sjukdomen överförs genom skogsmöss och upptäcktes i sydvästra USA, där den visade sig leda till döden i över hälften av de fall som rapporterats. Två nya typer av hemorragisk feber — båda dödliga — har uppträtt i Sydamerika. Många andra fruktansvärda sjukdomar har dykt upp på senaste tiden — virusinfektioner med egendomliga, exotiskt klingande namn, till exempel Lassa, Rift Valley, Oropouche, Rocio, Q. Guanarito, VEE, apsmittkoppor, Chikungunya, Mokola, Duvenhage, LeDantec, Kyasanur Forest-hjärnvirus, Semliki Forest-virus, Crimean-Congo, O’nyongnyong, Sindbis, Marburg och Ebola.

Varför alla dessa nya sjukdomar?

Med tanke på allt det kunnande och alla de resurser som står till läkarvetenskapens förfogande i våra dagar kan man undra: Varför är dessa mikrober så svåra att få bukt med? En orsak är den ökade rörligheten i dagens samhälle. Moderna transportmedel kan snabbt förvandla en lokal epidemi till en pandemi. På några få timmar kan jetåldersresenären föra med sig en dödlig sjukdom från jordens ena ände till den andra.

Något annat som underlättar spridandet av sjukdomsalstrande mikroorganismer är den explosionsartade ökningen av världens befolkning — i synnerhet i städerna. I städerna produceras sopor. Bland soporna finns plastbehållare och gamla bildäck som fylls med regnvatten. I tropikerna blir dessa vattensamlingar en utmärkt grogrund för moskiter, som överför sådana farliga sjukdomar som malaria, gula febern och denguefeber. Dessutom är folktäta områden en idealisk miljö för en snabb spridning av tuberkulos, influensa och andra luftburna sjukdomar, precis som en brand sprider sig lättare i en tät skog.

Ett tredje skäl till mikrobernas framfart har med förändringar i det mänskliga beteendet att göra. Mikroorganismer som överförs genom sexuellt umgänge har spritt sig som en löpeld på grund av den exempellösa promiskuitet som har kännetecknat senare delen av 1900-talet. Aids är bara ett exempel.b

Ett fjärde skäl till att de nya farliga mikroberna är så svåra att få bukt med är att människan har invaderat jordens djungler och regnskogar. Författaren Richard Preston skriver i sin bok Het zon: ”Att HIV, Ebola och andra regnskogsvirus dykt upp på senare år tycks vara en naturlig följd av skövlingen av den tropiska biosfären. Dessa virus utvecklar sig på ekologiskt skadade platser på jorden. Många av dem kommer från utkanterna av den tropiska regnskogen. ... De tropiska regnskogarna är stora reservoarer av liv på vår jord, och där finns de flesta av jordens växt- och djurarter. Regnskogen är också den största reservoaren av virus, eftersom allt levande bär på virus.”

Människor har på så sätt kommit i närmare kontakt med insekter och varmblodiga djur, i vilka dessa virus lever, förökar sig och dör utan att skada värdorganismen. Men när ett virus ”hoppar över” från djur till människor, kan det bli dödsbringande.

Läkarvetenskapens begränsningar

Andra skäl till att infektionssjukdomar gör comeback i våra dagar hänger samman med läkarvetenskapen som sådan. Många bakterier är nu resistenta mot antibiotika som en gång dödade dem. Ironiskt nog har de antibiotiska medlen själva bidragit till den uppkomna situationen. Om ett antibiotikum dödar 99 procent av de skadliga bakterierna hos en infekterad person, kan den procent som visat sig vara okänslig för medlet växa till och föröka sig, likt en livskraftig stam av ogräs i en nyplöjd åker.

Patienter kan förvärra problemet ytterligare när de inte fullföljer den antibiotikakur som läkaren ordinerat, utan slutar upp att ta tabletterna så snart de börjar känna sig bättre. Även om de svagaste mikroberna kanske har dödats, överlever de starkaste och börjar omärkligt föröka sig. Efter några veckor dyker sjukdomen upp på nytt, men den här gången är det svårare, eller rentav omöjligt, att bota den med antibiotika. När dessa läkemedelsresistenta mikrober sedan angriper andra människor, kan detta medföra allvarliga problem för folkhälsan.

En expertgrupp vid WHO sade för en tid sedan: ”Resistens [mot antibiotika och andra antimikrobika] har blivit en epidemi i många länder och kan, när den omfattar många olika läkemedel, göra det praktiskt taget omöjligt för läkare att behandla ett växande antal sjukdomar. Enbart på sjukhusen inträffar uppskattningsvis en miljon bakterieinfektioner i världen varje dag, och de flesta av dem är läkemedelsresistenta.”

Blodtransfusioner, som har använts i allt större utsträckning sedan andra världskriget, har också medverkat till att sprida infektionssjukdomar. Trots experternas ansträngningar att hålla blodförråden fria från farliga mikroorganismer har blodtransfusioner i hög grad bidragit till spridandet av hepatit, cytomegalovirus, antibiotikaresistenta bakterier, malaria, gula febern, Chagas’ sjukdom, aids och många andra fruktansvärda sjukdomar.

Situationen i dag

Även om läkarvetenskapen har bevittnat en formlig kunskapsexplosion under det här århundradet, finns det fortfarande många mysterier. Forskaren C. J. Peters studerar farliga mikroorganismer vid CDC, Amerikas största bakteriologiska laboratorium. I en intervju som gjordes i maj 1995 sade han beträffande Ebolavirus: ”Vi vet inte varför det är så virulent för människan, och vi vet inte vad det gör [eller] var det är, när det inte förorsakar dessa epidemier. Vi kan inte hitta det. Det finns ingen annan virustyp ... som vi är så totalt okunniga om.”

Även när det finns tillgång till medicinsk expertis, läkemedel och vacciner för att bekämpa infektionssjukdomar, krävs det pengar för att de som behöver dessa ting skall kunna utnyttja dem. Men miljontals människor lever i fattigdom. WHO-publikationen World Health Report 1995 förklarar: ”Fattigdom är orsaken till att barn inte vaccineras, att rent vatten och hygieniska sanitära anordningar saknas, att det är ont om läkemedel och vårdmöjligheter. ... Varje år dör 12,2 miljoner barn under fem års ålder i utvecklingsländerna, de flesta av orsaker som kan förebyggas — i många fall till en kostnad av mindre än en krona. De dör till stor del på grund av världens likgiltighet, men mest av allt dör de därför att de är fattiga.”

År 1995 var infektionssjukdomar och parasiter världens största dråpare — tillsammans utsläcker de 16,4 miljoner människoliv varje år. Tragiskt nog lever miljontals människor under förhållanden som är idealiska för uppkomsten och spridandet av farliga mikroorganismer. Den sorgliga situationen är att över en miljard människor lever i hjärtskärande fattigdom. Hälften av världens befolkning saknar tillgång till läkarvård och nödvändiga mediciner. På gatorna i smutsiga storstäder finns miljontals övergivna barn, av vilka många injicerar narkotika och lever på prostitution. Miljontals flyktingar för en tynande tillvaro i ohygieniska läger, där kolera, dysenteri och andra sjukdomar grasserar.

I kriget mellan människan och mikroberna har omständigheterna i allt högre grad gynnat mikroberna.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 6]

”Enbart på sjukhusen inträffar uppskattningsvis en miljon bakterieinfektioner i världen varje dag, och de flesta av dem är läkemedelsresistenta.” Världshälsoorganisationen

[Ruta på sidan 7]

När mikroberna slår tillbaka

En bakterie ”väger så lite som 0,00000000001 gram. En blåval väger omkring 100.000.000 gram. Ändå kan en bakterie döda en val.” — Bernard Dixon, 1994.

En av de mest fruktade bakterier som förekommer på sjukhus är läkemedelsresistenta former av Staphylococcus aureus. Dessa stammar angriper de sjuka och svaga och vållar livshotande blodförgiftning, lunginflammation och toxisk chock. Enligt en beräkning dödar stafylokocker omkring 60.000 personer i Förenta staterna varje år — fler än i bilolyckor. Under årens lopp har dessa bakteriestammar blivit så resistenta mot antibiotika att det år 1988 bara fanns ett enda antibiotiskt medel som var verksamt mot denna typ av stafylokocker — vankomycin. Snart började det emellertid strömma in rapporter om vankomycinresistenta bakteriestammar från olika delar av världen.

Men även när antibiotiska preparat uträttar vad de är avsedda att göra, kan det uppstå problem. I mitten av år 1993 lades Joan Ray in på ett sjukhus i Förenta staterna för en enklare operation. Hon räknade med att komma hem efter några dagar. I stället fick hon stanna kvar på sjukhuset i 322 dagar, främst beroende på infektioner som hon ådrog sig efter operationen. Läkarna försökte bekämpa infektionerna med stora doser antibiotika, däribland vankomycin, men mikroberna slog tillbaka. Joan berättar: ”Jag kunde inte använda händerna. Jag kunde inte använda fötterna. ... Jag kunde inte ens ta upp en bok och läsa.”

Läkarna kämpade ihärdigt för att försöka ta reda på varför Joan fortfarande var sjuk efter månader av antibiotikabehandling. Laboratorieprover visade att Joan förutom stafylokockinfektionen hade en annan typ av bakterier i kroppen — vankomycinresistenta enterokocker. Som namnet antyder var de här bakterierna motståndskraftiga mot vankomycin, och det verkade som om de också var okänsliga för alla andra typer av antibiotika.

Till slut upptäckte läkarna något som gjorde dem förbluffade. Bakterierna var inte bara resistenta mot de läkemedel som borde ha dödat dem, utan tvärtemot vad man hade förväntat behövde de i själva verket vankomycinet för att överleva! Joans läkare, som var specialist på infektionssjukdomar, sade: ”[Bakterierna] behöver vankomycinet för att kunna föröka sig, och om de inte får det, växer de inte. Så på sätt och vis använder de vankomycinet som föda.”

När läkarna slutade upp att ge Joan vankomycin, dog bakterierna, och Joan blev bättre.

[Bild på sidan 8]

Mikroberna frodas när patienter använder antibiotika på fel sätt

[Bild på sidan 9]

Blodtransfusioner sprider dödsbringande mikrober