Uppfattningen i kristenheten om ett liv efter döden

7. a) Vilken lära har flertalet kyrkosamfund gemensam? b) Hur beskrev en teolog läran om själens odödlighet?

⁷ Nästan alla kristenhetens kyrkosamfund är, trots sina olikheter, överens om att människan har en odödlig själ som lever vidare efter kroppens död. Flertalet kyrkomedlemmar tror att deras själ skall komma till himlen när de dör, medan några fruktar att deras själ kanske kommer till ett brinnande helvete eller en skärseld. Men tanken på en odödlig själ är central för deras syn på ett framtida liv. Så här skriver teologen Oscar Cullmann om detta i en essä publicerad i boken Immortality and Resurrection: ”Om vi skulle fråga en vanlig kristen i våra dagar ... vad han tror att Nya testamentet lär om människans öde efter döden, skulle vi med några få undantag få svaret: ’Själens odödlighet.’” Men Cullmann tillade: ”Denna allmänt accepterade föreställning är en av kristendomens största missuppfattningar.” Cullmann påpekade att när han första gången sade detta väckte det rabalder. Men han hade rätt.

8. Vilket hopp gav Jehova den förste mannen och den första kvinnan?

⁸ Jehova Gud skapade inte människan för att hon skulle komma till himlen när hon dog. Det var inte hans ursprungliga uppsåt att vi skulle dö. Våra första föräldrar, Adam och Eva, skapades fullkomliga och fick möjlighet att uppfylla jorden med en rättfärdig avkomma. (1 Moseboken 1:28; 5 Moseboken 32:4) De fick veta att det endast var om de var olydiga mot Gud som de skulle dö. (1 Moseboken 2:17) Om de hade förblivit lydiga mot sin himmelske Fader, skulle de ha fått leva på jorden för evigt.

9. a) Vad är sanningen om människosjälen? b) Vad händer med själen när den dör?

⁹ Men tyvärr förblev Adam och Eva inte lydiga mot Gud. (1 Moseboken 3:6, 7) Aposteln Paulus beskriver de tragiska konsekvenserna: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12) Adam och Eva dog i stället för att leva för evigt på jorden. Vad hände sedan? Hade de odödliga själar, som nu på grund av deras synd skulle överföras till ett brinnande helvete? Nej, när Adam skapades heter det i stället att han ”blev en levande själ”. (1 Moseboken 2:7) Människan fick inte en själ, utan hon blev en själ, en levande person. (1 Korinthierna 15:45) Och det var inte bara Adam som blev ”en levande själ”. Den lägre djurskapelsen blev också ”levande själar”, vilket den hebreiska grundtexten till Första Moseboken visar! (1 Moseboken 1:24) När Adam och Eva dog, blev de döda själar. Slutligen fick de uppleva det som Jehova hade sagt till Adam: ”I ditt anletes svett kommer du att äta ditt bröd tills du vänder åter till marken, för av den blev du tagen. För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.” — 1 Moseboken 3:19.

10, 11. Vad medger New Catholic Encyclopedia om Bibelns lära om själen, och hur stämmer detta med vad Bibeln lär?

¹⁰ Detta är något som New Catholic Encyclopedia i allt väsentligt instämmer i. I dess artikel ”Själen (i Bibeln)” heter det: ”Det finns ingen dikotomi [tudelning] i kropp och själ i GT [”Gamla testamentet” eller de hebreiska skrifterna].” Den tillägger att ordet ”själ” i Bibeln ”aldrig betyder en själ som är åtskild från kroppen eller individen i fråga”. Ja, själen betyder ofta ”själva individen, antingen det är fråga om ett djur eller en människa”. Det är välgörande med en sådan uppriktighet. Man undrar bara varför kyrkobesökare i allmänhet inte har underrättats om dessa fakta.

¹¹ Hur mycket oro och fruktan skulle inte kyrkobesökare ha kunnat besparas, om de hade känt till Bibelns enkla sanning: ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö” — inte plågas i ett brinnande helvete! (Hesekiel 18:4) Detta skiljer sig mycket från det man lär i kristenhetens kyrkosamfund, men det är helt i linje med vad den vise Salomo skrev under inspiration: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön [i det här livet], ty minnet av dem är glömt. Allt som din hand finner att göra, gör det med själva din kraft, ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [mänsklighetens gemensamma grav], den plats dit du går.” — Predikaren 9:5, 10.

12. Varifrån har kristenhetens kyrkosamfund fått sin lära om själens odödlighet?

¹² Varför lär kyrkosamfunden i kristenheten något som skiljer sig så mycket från det Bibeln lär? I artikeln ”Människosjälens odödlighet”, i New Catholic Encyclopedia, heter det att de tidiga kyrkofäderna fann stöd för tron på en odödlig själ hos ”poeter och filosofer och i traditionellt grekiskt tänkande”, men inte i Bibeln. Det heter vidare: ”Längre fram föredrog skolastikerna att använda sig av Platon eller av Aristoteles’ principer.” Det sägs också att ”inflytandet från det platonska och nyplatonska tänkandet”, i vilket tron på själens odödlighet ingick, till slut infogades ”i själva kärnan av kristen teologi”.

13, 14. Varför är det orimligt att tro att man skall få upplysning genom hedniska grekiska filosofer?

¹³ Borde till bekännelsen kristna ha vänt sig till hedniska grekiska filosofer för att lära känna något så grundläggande som hoppet om ett liv efter döden? Naturligtvis inte. Så här skrev Paulus till de kristna i Korinth: ”Den här världens vishet är nämligen dårskap inför Gud; det är ju skrivet: ’Han fångar de visa i deras egen slughet.’ Och återigen: ’Jehova vet att de visas överläggningar är meningslösa.’” (1 Korinthierna 3:19, 20) De forntida grekerna var avgudadyrkare. Hur skulle de då kunna vara en källa till sann upplysning? Paulus frågade korinthierna: ”Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? Vi är ju en levande Guds tempel; alldeles som Gud har sagt: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’” — 2 Korinthierna 6:16.

¹⁴ Heliga sanningar uppenbarades från början genom Israels nation. (Romarna 3:1, 2) Och sedan, efter år 33 v.t., förmedlades de genom det första århundradets församling av smorda kristna. Så här skrev Paulus till de kristna under det första århundradet: ”För oss är det ju som Gud har uppenbarat det [allt det som Gud har berett åt dem som älskar honom] genom sin ande.” (1 Korinthierna 2:10; se också Uppenbarelseboken 1:1, 2.) Kyrkosamfundens lära om själens odödlighet har hämtats från grekisk filosofi. Den ingick inte i det som Gud uppenbarade för Israel eller för församlingen av smorda kristna under det första århundradet.

Det sanna hoppet för de döda

15. Vad är enligt Jesus det sanna hoppet för de döda?

¹⁵ Om det inte finns en odödlig själ, vad är då det sanna hoppet för de döda? Det är naturligtvis Guds underbara löfte om en uppståndelse, vilket är en central lära i Bibeln. Jesus framhöll hoppet om en uppståndelse, när han sade till sin vän Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” (Johannes 11:25) Att tro på Jesus innebär att tro på en uppståndelse och inte på någon odödlig själ.

Kropp och själ

18. Hur reagerade vissa grekiska filosofer för Paulus’ ord om att Jesus hade uppväckts, och varför det?

¹⁸ När aposteln Paulus var i Athen, predikade han de goda nyheterna för en folkskara i vilken det fanns grekiska filosofer. De lyssnade på hans anförande om den ende sanne Guden och på hans uppmaning till sinnesändring. Paulus avslutade sitt tal med att säga: ”Han [Gud] har fastställt en dag på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.” Detta väckte stort uppseende, och berättelsen lyder: ”När de ... fick höra om de dödas uppståndelse, började somliga driva gäck.” (Apostlagärningarna 17:22–32) Teologen Oscar Cullmann konstaterar: ”Grekerna, som trodde på själens odödlighet, kan ha haft svårare än andra att acceptera den kristna förkunnelsen om en uppståndelse. ... Det som de stora grekiska filosoferna Sokrates och Platon lärde kan inte på något sätt bringas i samklang [överensstämmelse] med det som Nya testamentet lär.”

19. Hur har kristenhetens teologer försökt att få läran om en uppståndelse att stämma överens med läran om själens odödlighet?

¹⁹ Efter det stora avfallet efter apostlarnas död mödade sig teologer ändå med att söka smälta samman den kristna läran om en uppståndelse med Platons tro på själens odödlighet. Några kom så småningom fram till en ny lösning: Vid döden skils (”befrias”, som några uttrycker det) själen från kroppen. Enligt R. J. Cookes bok Outlines of the Doctrine of the Resurrection skall varje kropp på domens dag ”återförenas med sin egen själ och varje själ med sin egen kropp”. Det är detta framtida återförenande av kroppen med dess odödliga själ som sägs vara uppståndelsen.

20, 21. Vilka har konsekvent förkunnat sanningen om uppståndelsen, och hur har detta varit till nytta för dem?

²⁰ Den här teorin är fortfarande den officiella läran i ledande kyrkosamfund. En sådan uppfattning kanske verkar logisk för teologer, men den är dock obekant för flertalet kyrkobesökare som tror att de kommer direkt till himlen när de dör. Därför framförde skribenten John Garvey följande anklagelse i tidskriften Commonweal för 5 maj 1995: ”Flertalet kristnas tro [om livet efter döden] verkar stå mycket närmare nyplatonismen än något sant kristet, och den saknar biblisk grund.” Ja, genom att byta ut Bibeln mot Platon har kristenhetens präster berövat sina hjordar hoppet om en uppståndelse.