Lever själen vidare efter döden?

”SJÄLEN: Den andliga delen av människan, som anses leva vidare efter döden och kunna känna lycka eller brist på lycka i ett framtida tillstånd.” (The Compact Edition of the Oxford English Dictionary) De flesta religioner instämmer mer eller mindre med denna definition. I New Catholic Encyclopedia sägs det: ”Läran att människosjälen är odödlig och kommer att fortsätta att finnas till efter människans död ... är en av den kristna filosofins och teologins grundvalar.”

Det kanske därför kommer att överraska dig att få veta att denna viktiga tro härleder sig från hednisk filosofi. Långt före Jesu födelse trodde man att själen var någonting ogripbart som kunde existera skilt från kroppen. Den kunde alltså överleva kroppens död och leva vidare i form av en ande.

Grekerna uttryckte denna tro i filosofiska ordalag. Den ryktbare grekiske filosofen Sokrates uppges ha sagt: ”Antag att själen går bort ren och ej släpar med sig något av kroppen, ... går den då ej bort till det, som liknar den själv, till det osynliga, gudomliga, odödliga och förnuftiga; och blir den ej efter ankomsten dit lycklig, frigjord från villfarelse, dårskap, fruktan ... och allt annat ont i människonaturen, och får den ej, ... i sanning leva allt framgent tillsammans med gudarna?” — Faidon, översatt av Claes Lindskog.

Inte en biblisk lära

Hur kom man då till att lära ut denna hedniska tro på själens odödlighet i kristenheten och i judaismen?

I New Catholic Encyclopedia uttrycker man saken i underkant, när det heter: ”Uppfattningen att själen lever vidare efter döden är inte lätt urskiljbar i bibeln.” Det skulle vara mer exakt att säga att läran om själens odödlighet inte alls finns i bibeln! I den uppslagsboken medger man: ”Uppfattningen om människosjälen är inte densamma i GT [Gamla testamentet] som i den grekiska och den nutida filosofin.”

I det så kallade Gamla testamentet förekommer det hebreiska ordet né·fesh, som vanligtvis översätts med ”själ”, 754 gånger. I det så kallade Nya testamentet förekommer det grekiska ordet psy·khé, som också vanligtvis översätts med ”själ”, 102 gånger. När vi granskar hur dessa ord används i bibeln, uppstår en överraskande bild.

I Första Moseboken 2:7 (NW) läser vi att Gud blåste in livets andedräkt i Adams näsborrar, och Adam ”blev en levande själ [hebreiska: né·fesh]”. Lägg märke till: Adam fick inte en levande själ; han blev en. Den nyligen skapade Adam var med andra ord en själ! Det är därför inte att undra på att man i New Catholic Encyclopedia drar slutsatsen: ”I GT [Gamla testamentet] betyder inte själen en del av människan, utan hela människan — människan som levande varelse.”

Detta bekräftas av andra skriftställen. I 3 Moseboken 7:20 (NW) talas det till exempel om ”den själ som äter köttet av gemenskapsoffret”. Tredje Moseboken 23:30 (NW) lyder: ”Vad en vilken som helst själ beträffar, som kommer att utföra något slags arbete.” Ordspråksboken 25:25 (NW) lyder: ”Som kallt vatten för en trött själ, så är en god rapport från fjärran land.” Och i Psalm 105:18 (NW) berättas det för oss: ”I bojor plågade de hans fötter, i järn kom hans själ.” Vad är det nu som kan äta kött, arbeta, vederkvickas av vatten och slås i järn? Är det en fristående, andlig del av människan, eller är det människan själv? Svaret ligger i öppen dag.

Människan är inte heller ensam om att vara en själ. I Första Moseboken 1:20 (NW) berättas det för oss att Gud under en skapelseepok sade: ”Må vattnen vimla fram ett vimmel av levande själar.” Ja, till och med fiskarna är själar! Under en annan skapelseepok angav Gud att ”varje husdjur och djur som rör sig och vilt djur” är själar! — 1 Moseboken 1:24, NW; jämför 3 Moseboken 11:10, 46; 24:18; 4 Moseboken 31:28; Job 41:12; Hesekiel 47:9; NW.

”Själ” i bibeln syftar alltså inte på något skugglikt andeväsen som lämnar kroppen efter döden. Det avser en människa eller ett djur eller det liv som en människa eller ett djur åtnjuter.

Vad händer efter döden?

Det är alltså tydligt att bibelns ord strider mot den hedniska uppfattningen att människan äger en odödlig själ. Vem tror du förkunnade sanningen i detta avseende? Var det hedniska grekiska filosofer eller Guds eget förbundsfolk? Det var givetvis Guds folk, åt vilket han gav sitt inspirerade ord.

Frågan återstår dock fortfarande: Vad händer med själen efter döden? Eftersom själen är människan, är det tydligt att själen dör när människan dör. En död människa är med andra ord en död själ. Detta bekräftas av många skriftställen. ”Den själ som syndar — den själv kommer att dö”, heter det i Hesekiel 18:4 (NW). I Domarboken 16:30 (NW) läser vi: ”Och Simson började säga: ’Må min själ dö med filistéerna.’” I andra skriftställen visas det att själar kan avskäras (1 Moseboken 17:14, NW), bli slagna med svärd (Josua 10:37, NW), kvävas (Job 7:15, NW) och drunkna (Jona 2:6, NW). En avliden själ eller en död själ är en död människa. — 3 Moseboken 19:28; 21:1, 11; NW.

Vad är då döda själars tillstånd? Enkelt uttryckt är död motsatsen till liv. Alla våra sinnen är förbundna med vår fysiska kropp. Förmågan att se, höra och tänka beror på att våra ögon, våra öron och vår hjärna fungerar rätt. Utan ögon kan vi inte se. Utan öron kan vi inte höra. Utan en hjärna kan vi inte göra någonting. När en människa dör, upphör alla dessa fysiska organ att fungera. Vi upphör att finnas till.

I överensstämmelse med detta heter det i Predikaren 9:5, 10 (NW): ”Vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls. Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i sheol [graven], den plats dit du går.” I Psalm 146:3, 4 (NW) heter det likaledes: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, inte heller till jordemänniskans son, som ingen räddning tillhör. Hans ande [livskraft] går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” När människor (själar) dör, upphör de alltså helt enkelt att finnas till.

Från hednisk förkunnelse till kyrklig lära

Någon frågar kanske: ”Men lärs det inte om själens odödlighet i Nya testamentet?” Nej, inte alls. I New Catholic Encyclopedia medger man: ”NT [Nya testamentet] håller troget fast vid denna [Gamla testamentets] förståelse av döden.” ”Nya testamentet” lär med andra ord att själen dör. Jesus Kristus visade att han inte trodde att själen var odödlig. Han frågade: ”Har man på sabbaten lov att göra en god gärning eller att göra en ond gärning, att rädda eller att döda en själ?” (Markus 3:4) Den kristne aposteln Paulus bekräftade likaså ”Gamla testamentets” synpunkt beträffande själen genom att citera 1 Moseboken 2:7: ”Det står också så skrivet: ’Den första människan, Adam, blev till en levande själ.’” — 1 Korintierna 15:45.

Hur blev då Platons tänkesätt kyrklig lära? I James Hastings’ Encyclopædia of Religion and Ethics förklaras det: ”När det kristna evangeliet passerade ut genom den judiska synagogans port till det romerska väldets arena, överfördes en i grunden hebreisk uppfattning om själen till en omgivning av grekiskt tänkesätt, vilket fick stora följder vid anpassningsprocessen.” Lärare i kyrkan försökte göra budskapet ”begripligt för en grekisktänkande värld” genom att använda ”den grekiska psykologins fastställda termer och föreställningar”. Judiska teologer började likaledes visa ”starkt inflytande av platonism” i sina skrifter. — Encyclopædia Judaica.

Den bibliska läran om själen övergavs således och ersattes med en lära som var omisskännligt hednisk. Detta kan ingalunda rättfärdigas på den grunden att man genom att göra så gjorde kristendomen mer tilltalande för massorna. När aposteln Paulus predikade i Aten, den grekiska bildningens själva centrum, förkunnade han inte Platons lära om själen. I stället predikade han den kristna läran om uppståndelsen, trots att många av hans grekiska åhörare fann det svårt att godta vad han sade. — Apostlagärningarna 17:22—32.

Aposteln Paulus varnade för all sammanslagning av på bibeln grundad sanning och hedendom när han sade: ”Vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Beliar?” (2 Korintierna 6:14, 15) Det kan inte råda något tvivel om att kristenheten genom att tillåta att en hednisk lära har blivit en av hörnstenarna i dess filosofi och teologi har dragit vanära över Gud!

Hoppet för de döda

Människor har frihet att tro vad de föredrar. Men det kan inte förnekas att läran om själens odödlighet är oskriftenlig. Har människor då inget hopp om liv efter döden?

Sedan Job ställt frågan: ”Kan han [en man] då leva igen?” fortsatte han med att ge det inspirerade svaret. Han sade: ”Du [Jehova] kommer att ropa, och jag själv kommer att svara dig. Efter dina händers verk kommer du att ivrigt längta.” (Job 14:14, 15, NW) Ja, bibeln håller fram hoppet om en uppståndelse för alla dem som befinner sig i Guds minne. Han längtar ivrigt efter att få återställa sina tjänare, sådana som Job, till liv! Kristus Jesus bekräftade detta hopps verklighet, när han sade: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.” — Johannes 5:28, 29.

När tiden för uppfyllelsen av den profetian kommer, lovas det i Jesaja 25:8 att Gud ”för alltid [skall] göra döden om intet”. Detta betyder en värld i vilken, som det uttrycks i Uppenbarelseboken 21:4, döden [inte] skall ... vara mer”. Skulle du tycka om att få leva i en värld där det inte förekommer några begravningar eller gravkapell, inga gravstenar eller kyrkogårdar, inga fler sorgetårar, utan bara glädjetårar?

Du kan ha blivit uppfostrad till att tro på läran om själens odödlighet. Men genom att studera bibeln kan du utveckla tro på bibelns befrielselöften.a Du kan också lära dig vad du måste göra för att få ärva bibelns löfte, inte att få överleva som en odödlig själ, utan få ”evigt liv” i paradiset på jorden! — Johannes 17:3; Lukas 23:43.

[Fotnot]