Judarna hade inte hämtat den här läran från Bibeln, utan från grekerna. Mellan 600-talet och 400-talet f.v.t. tycks föreställningen om en odödlig själ ha spritt sig från grekiska mysteriekulter till den grekiska filosofin. Tanken på ett liv efter döden, där onda själar skulle straffas med evig pina, hade länge varit mycket populär, och läran tog så småningom fastare former och blev mer och mer utbredd. I filosofiska kretsar förekom ändlösa debatter om själens natur. Homeros hävdade att själen vid döden lämnade kroppen med ett surrande, gnisslande eller rasslande ljud. Epikuros menade att själen hade massa och i själva verket var en oändligt liten kropp.e

Men den mest kände förespråkaren för den odödliga själen var förmodligen den grekiske filosofen Platon, som levde på 300-talet f.v.t. Hans beskrivning av sin lärares, Sokrates’, död vittnar om en uppfattning som är mycket lik den som seloterna i Masada hade flera hundra år senare. Som den franske teologen Oscar Cullmann uttrycker det: ”Platon visar oss hur Sokrates möter döden med fullständig fattning och sinnesfrid. Sokrates’ död är en vacker död. Vi ser inga spår av dödsskräck. Sokrates kan inte känna fruktan inför döden, eftersom den befriar oss från kroppen. ... Döden är själens bästa vän. Så lär han; och så dör han, i underbar harmoni med sin egen lära.”

Hur kommer det sig då att kristenhetens kyrkosamfund inte undervisar sina medlemmar om uppståndelsen, utan lär att människosjälen är odödlig? Lägg märke till det svar som teologen Werner Jaeger gav i The Harvard Theological Review år 1959: ”Den mest betydelsefulla faktorn i den kristna trons historia var att den kristna teologins fader, Origenes, var en platonsk filosof vid kateketskolan i Alexandria. Han införlivade med den kristna tron hela det kosmiska drama som hör själen till, vilket han lånat från Platon.” Kyrkan gjorde följaktligen precis som judarna hade gjort flera hundra år tidigare — de övergav Bibelns läror till förmån för grekisk filosofi.