År 1854 stiftade Rivail bekantskap med ett på den tiden populärt tidsfördriv: att försöka meddela sig med överjordiska andar. Följande år bevittnade han fenomenen med borddans och automatisk skrift. Han blev övertygad om att det finns en andevärld som bebos av avlidna människors odödliga själar och att man har möjlighet att meddela sig med dem. De osynliga andemakterna förspillde ingen tid, när det gällde att utnyttja honom som sitt redskap.

Hans ”spiritus” upplyste honom om att han i ett tidigare liv, på druidernas tid, hade bott i Gallien och att hans namn hade varit Allan Kardec. Dessutom meddelade andarna genom medier att ”den av försynen fastställda tiden för en universell uppenbarelse hade kommit, och som Guds tjänare och förvaltare av hans vilja [var] det deras ansvar att underrätta och upplysa människor, att öppna dörren till en ny era av pånyttfödelse för mänskligheten”.

Allt detta gjorde ett djupt intryck på Rivail, och han satte i gång med att iordningställa en omfattande samling ockulta skrifter som han hade fått av sina spiritistiska vänner. Han började regelbundet delta i seanser och hade alltid förberett en serie frågor som han fick besvarade genom medierna på ett ”exakt, insiktsfullt och logiskt sätt”. Allt detta material, vederbörligen ”korrekturläst” av ”sanningens ande” som verkade genom ett medium, publicerades år 1857 i hans första bok, O Livro dos Espíritos (Boken om andar), under författarnamnet Allan Kardec.

Från första början klargjorde Rivail ”att andarna, som blott och bart är människors själar, inte har vare sig överlägsen kunskap eller överlägsen vishet; att deras intelligens beror på de framsteg de har gjort och att deras åsikter inte är annat än personliga åsikter”. Från början till slut nämner han i sina spiritistiska skrifter om överlägsna och underlägsna andar, goda och onda andar, mindre andar, ondskefulla och upproriska andar, kringströvande andar, oanständiga andar och lögnaktiga andar. De presenterar sig för medier med välkända namn som Sokrates, Julius Caesar, Augustinus, Karl den store, George Washington, Mozart eller Napoleon. I sin bok O Que É o Espiritismo (Vad spiritism är) erkänner Rivail också att vissa andar är ”lögnare, svekfulla, hycklare, ondskefulla och hämndlystna” och använder sig av ett vulgärt språk.

Varför skall då människor bry sig om att studera spiritism? Rivail svarade: ”För att på ett påtagligt sätt bevisa att det finns en andevärld.”

Utgivarna av en portugisisk utgåva av Rivails bok uttryckte syftet med den enligt följande: ”Den roll som O Livro dos Espíritos spelar är att hjälpa alla andra religioner att befästa tron på själens odödlighet.”