Betyder då det att själen kan dö? Ja, det gör det. Människosjälen omtalas aldrig som odödlig i de hebreiska skrifterna, utan tvärtom sägs det att den kan ”avskäras” eller avrättas på grund av ett orätt handlingssätt, bli ihjälslagen, mördas, tillintetgöras och slitas sönder. (2 Moseboken 31:14; 5 Moseboken 19:6; 22:26; Psalm 7:2) ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö”, sägs det i Hesekiel 18:4. Döden är följaktligen det normala slutet för mänskliga själar, eftersom vi alla syndar. (Psalm 51:5) Den första människan, Adam, fick veta att straffet för synd var döden — inte odödlighet och en förflyttning till andevärlden. (1 Moseboken 2:17) Och när han sedan syndade, uttalade Gud följande dom över honom: ”För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.” (1 Moseboken 3:19) När Adam och Eva dog, blev de helt enkelt en ”avliden själ” eller ”en död själ”, uttryck som ofta förekommer i Bibeln. — 4 Moseboken 5:2; 6:6.

Vilken uppfattning hade då trogna judar om döden? De trodde helt enkelt att död är motsatsen till liv. Psalm 146:4 förklarar vad som händer när anden, dvs. livskraften, lämnar en människa: ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.”d Kung Salomo skrev likaså att ”vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls”. — Predikaren 9:5.