”Kiv om evigt liv”
”Kiv om evigt liv” löd en rubrik för en tid sedan på första sidan i en av Sveriges största dagstidningar. Det var biskopen i Stockholm, Krister Stendahl, som väckte stor debatt kring frågan om själens odödlighet och det eviga livet genom sina reflexioner i boken Meningar. Han säger att han tror att den kristna traditionen om själens odödlighet är en period som lider mot sitt slut.
Debatten i massmedia visar att det bland biskopar, präster, teologer och religionsfilosofer råder osäkerhet och delade meningar om ”livet efter detta”. Biskop Bertil Gärtner säger i Kyrkans Tidning: ”Det finns en odödlig bit i oss alla.” Domprosten Gösta Wrede säger i Svenska Dagbladet att han tror att ”Gud har makt att vända vår död till evigt liv”.
På frågan i Svenska Dagbladet vad som händer när vi dör svarade prästen Margit Sahlin: ”Vi vet ingenting om vad som händer då.” Prästen och direktorn Sven Åström svarade: ”Om en människa är skapad av Gud och sedd av Gud, så kan hon ju inte plötsligt försvinna.” Metodistprästen professor Torvald Källstad svarade: ”Man kan inte komma ifrån föreställningen om själens odödlighet. Då menar man någon sorts mellantillstånd. ... Själv känner jag mig sympatiskt inställd till denna föreställning.” Teol. kand. Olle Jönsson sade: ”Det är fullt möjligt att existensen upphör vid döden och att man uppstår på den yttersta dagen.”
Bibeln skapar inget kiv
Om det är bibelns lära om själen, odödligheten och det eviga livet det gäller, så behöver det inte råda någon osäkerhet eller bli något kiv om saken. Orden ”odödlig” eller ”odödlighet” finns helt enkelt inte i de hebreiska skrifterna (Gamla testamentet). Ingenstans sägs det alltså att själen eller en bit i människan är odödlig. I stället visar flera bibelställen att själen (hebreiska: neʹfesh) är dödlig genom att tala om att själen nalkas graven, inte behålls vid liv, inte skonas från döden, att den kan dö etc. — Job 33:22; Psalm 22:30; 78:50; Hesekiel 18:4.
De kristna grekiska skrifterna (Nya testamentet) säger inte heller att människans själ (grekiska: psy·kheʹ) är odödlig. Tvärtom. På flera ställen där grundtexten talar om själen förbinds den med död och dödlighet. I somliga bibelöversättningar har visserligen grundtextens ord för själ eller själar på en del sådana ställen översatts med ”liv”, ”väsen”, ”människor” etc., vilket har fördunklat innebörden för läsarna. Men enligt grundtexten lär hela bibeln klart och entydigt att människans själ är dödlig. — Matteus 10:28; Jakob 5:20; Uppenbarelseboken 8:9; 16:3.
Jesus visste vad som hände hans vän Lasarus när denne dog. Han sade inte att en ”odödlig bit” i honom levde i himmelen eller någon annanstans eller att han var i ”någon sorts mellantillstånd”. Nej, han liknade Lasarus’ död vid sömn, alltså omedvetenhet. Enligt 1981 års svenska översättning av de kristna grekiska skrifterna sade han: ”Vår vän Lasaros sover.” Lärjungarna invände då: ”Herre, sover han, så blir han frisk.” Skildringen fortsätter: ”Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. Då sade Jesus rent ut till dem: ’Lasaros är död.’” — Johannesevangeliet 11:11—14.
Bibelns hopp för de döda och tröst till de efterlevande ligger i vad Jesus sedan gjorde. Inför många åskådare gav han Lasarus livet tillbaka genom att med Guds kraft uppväcka honom. Lasarus fick visserligen inte evigt liv då, men med denna handling visade Jesus att Gud hade makt över döden. Bibeln skiljer på odödlighet och evigt liv, men den lär att båda är gåvor som Gud ger dem som han godkänner. Det är alltså inte något som alla människor är födda med. — Johannes 11:40—44; Uppenbarelseboken 20:6; Romarna 6:22, 23; 1 Korintierna 15:45; Titus 1:2.