Plotinos (205–270 v.t.), en föregångare till sådana tänkare, utvecklade en filosofi som huvudsakligen grundade sig på Platons teorier. Plotinos introducerade begreppet om en själ skild från kroppen. Professor E. W. Hopkins sade om Plotinos: ”Hans teologi ... utövade ett inte obetydligt inflytande på ledarna för den kristna uppfattningen.”

Fördärvbringande föroreningar

Det har konstaterats att ”de kristna platonikerna gav företräde åt uppenbarelse och betraktade den platonska filosofin som det bästa redskapet som stod till buds för att förstå och försvara Bibelns läror och kyrkotraditionerna”.

Platon var själv övertygad om själens odödlighet. En av de mest framträdande av de falska läror som smög sig in i den ”kristna” teologin var betecknande nog läran om själens odödlighet. Godkännandet av denna lära kan på intet sätt rättfärdigas med argumentet att det gjorde kristendomen mer tilltalande för det stora flertalet. När Paulus förkunnade i Athen, i själva hjärtat av den grekiska kulturen, lärde han inte ut den platonska läran om själen. Han förkunnade i stället den kristna läran om uppståndelsen, även om många av hans grekiska lyssnare hade svårt för att acceptera det han sade. — Apostlagärningarna 17:22–32.