Efterlikna Jehova, vår opartiske Gud

”Det finns ... ingen partiskhet hos Gud.” (ROMARNA 2:11)

1, 2. a) Vad var Jehovas avsikt med kanaanéerna i allmänhet? b) Vad gjorde Jehova, och vilka frågor väcker det?

ISRAEL låg i läger på slätterna i Moab år 1473 f.v.t. och lyssnade uppmärksamt till Mose. En utmaning väntade dem på andra sidan floden Jordan. Mose tillkännagav Jehovas avsikt att låta Israel besegra de sju mäktiga kanaaneiska nationerna i det utlovade landet. Moses ord gav verkligen tillförsikt: ”Jehova, din Gud, kommer sannerligen att överlämna dem till dig, och du skall besegra dem”! Israel skulle inte sluta något förbund med dem, och de förtjänade inte någon ynnest. (5 Moseboken 1:1; 7:1, 2)

² Likväl skonade Jehova en familj från den första stad som Israel angrep. Människor från fyra andra städer fick också Guds beskydd. Hur kunde det komma sig? Vad lär vi oss om Jehova genom dessa utomordentliga händelser i förbindelse med att dessa kanaanéer fick leva vidare? Och hur kan vi efterlikna honom?

Reaktioner på ryktet om Jehova

3, 4. Vilken verkan hade nyheterna om israeliternas segrar på enskilda personer i Kanaan?

³ Under de 40 år som Israel tillbringade i vildmarken innan man gick in i det utlovade landet beskyddade Jehova sitt folk och kämpade för det. Söder om det utlovade landet mötte Israel den kanaaneiske kungen i Arad. Med Jehovas hjälp besegrade israeliterna honom och hans folk vid Horma. (4 Moseboken 21:1–3) Längre fram tog Israel en omväg kring Edoms land och färdades norrut till ett område nordöst om Döda havet. I detta område, som tidigare bebotts av Moab, bodde nu amoréer. Den amoreiske kungen, Sihon, vägrade att låta Israel passera genom hans område. En strid uppstod då vid Jahas, som tydligen låg norr om Arnons strömdal, och där mötte Sihon döden. (4 Moseboken 21:23, 24; 5 Moseboken 2:30–33) Längre norrut härskade Og över amoréerna i Basan. Trots att Og var en jätte, kunde han inte mäta sig med Jehova. Og blev dödad vid Edrei. (4 Moseboken 21:33–35; 5 Moseboken 3:1–3, 11) Nyheterna om dessa segrar hade, i förening med berättelser om Israels uttåg ur Egypten, en kraftfull inverkan på enskilda människor som bodde i Kanaan.a

⁴ När israeliterna trängde in i Kanaan efter att ha gått över Jordan, slog de läger i Gilgal. (Josua 4:9–19) Inte så långt därifrån låg den muromgivna staden Jeriko. Det som kanaaneiskan Rahab hörde om Jehovas handlingar fick henne att handla i tro. Resultatet blev att när Jehova tillintetgjorde Jeriko, skonade han henne och dem som var i hennes hus. (Josua 2:1–13; 6:17, 18; Jakob 2:25)

5. Vad fick gibeoniterna att handla klokt och listigt?

⁵ Därnäst drog Israel upp från låglandet nära Jordan till bergstrakterna mitt i området. På Jehovas anvisning använde Josua bakhållstaktik mot staden Aj. (Josua, kapitel 8) Nyheterna om nederlaget där förmådde många av Kanaans kungar att församla sig till krig. (Josua 9:1, 2) Invånarna i den närbelägna hiveiska staden Gibeon reagerade helt annorlunda. ”Då handlade de, ja på eget initiativ”, heter det i Josua 9:4, ”med klokhet.” I likhet med Rahab hade de hört om hur Jehova hade befriat sitt folk genom uttåget ur Egypten och segern över Sihon och Og. (Josua 9:6–10) Gibeoniterna insåg det meningslösa i att göra motstånd. För sin egen skull och till förmån för tre närbelägna städer – Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim – sände de till Josua i Gilgal en delegation vars medlemmar hade förklätt sig så att de tycktes komma från ett avlägset land. Knepet lyckades. Josua ingick med dem ett förbund som försäkrade dem om att de skulle få leva. Tre dagar senare förstod Josua och israeliterna att de hade blivit lurade. Men de hade gett dem en ed vid Jehova att hålla förbundet, och därför höll de fast vid det. (Josua 9:16–19) Godkände Jehova detta?

6. Hur reagerade Jehova på det förbund som Josua ingick med gibeoniterna?

⁶ Gibeoniterna tilläts bli vedhuggare och vattenbärare åt israeliterna, ja till och med ”för Jehovas altare” vid tältboningen. (Josua 9:21–27) Och mer än så – när fem amoreiska kungar och deras härar hotade gibeoniterna, ingrep Jehova med ett underverk. Hagelstenar dödade fler av fienden än vad Josuas trupper hade gjort. Jehova besvarade till och med Josuas vädjan om att solen och månen skulle stå stilla för att medge en fullständig seger. ”Ingen dag har visat sig vara lik denna, varken före den eller efter den”, förklarade Josua, ”i det att Jehova lyssnade till en mans röst, ty Jehova själv stred för Israel.” (Josua 10:1–14)

7. Vilken sanning som Petrus erkände kom tydligt fram i fallet med vissa kanaanéer?

⁷ Kanaaneiskan Rahab och hennes familj fruktade Jehova och handlade i enlighet med denna fruktan, och det gjorde också gibeoniterna. Det som hände med dem framhåller klart en sanning som den kristne aposteln Petrus längre fram uttryckte: ”Gud [är] inte ... partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:34, 35)

Jehovas handlingssätt med Abraham och Israel

8, 9. Hur visas Jehovas opartiskhet i hans handlingssätt med Abraham och med Israels nation?

⁸ Lärjungen Jakob riktade uppmärksamheten på Guds oförtjänta omtanke i hans sätt att handla med Abraham och hans avkomlingar. Det var Abrahams tro, inte hans etniska ursprung, som gjorde honom till ”Jehovas vän”. (Jakob 2:23) Abrahams tro på Jehova och kärlek till honom medförde välsignelser för hans ättlingar. (2 Krönikeboken 20:7) Jehova lovade Abraham: ”Jag [kommer] verkligen att välsigna dig och kommer ... verkligen att föröka din säd så att den blir lik himlarnas stjärnor och lik sandkornen som är på havsstranden.” Men lägg märke till löftet i nästa vers: ”Genom din säd kommer sannerligen alla nationer på jorden att välsigna sig.” (1 Moseboken 22:17, 18; Romarna 4:1–8)

⁹ Långt ifrån att vara partisk visade Jehova genom sitt handlingssätt med Israel vad han kan göra för dem som lyder honom. Detta handlingssätt är ett exempel på hur Jehova visar lojal kärlek till sina trogna tjänare. Även om Israel var Jehovas ”särskilda egendom”, betydde inte detta att andra folk var utestängda från att få del av Guds välvilja. (2 Moseboken 19:5; 5 Moseboken 7:6–8) Det är sant att Jehova hade återköpt Israel från slaveri i Egypten och därför förklarade: ”Endast er har jag känt av alla markens familjer.” Men genom profeten Amos och andra erbjöd Jehova underbara framtidsutsikter också för människor av ”alla nationerna”. (Amos 3:2; 9:11, 12; Jesaja 2:2–4)

Jesus, den opartiske läraren

10. Hur efterliknade Jesus sin Fader i att visa opartiskhet?

¹⁰ Jesus, som är den exakta bilden av sin Fader, efterliknade under sin tjänst här på jorden Jehovas opartiskhet. (Hebréerna 1:3) Hans främsta intresse på den tiden var att finna ”de förlorade fåren av Israels hus”. Ändå avhöll han sig inte från att vittna för en samarisk kvinna vid en brunn. (Matteus 15:24; Johannes 4:7–30) Han utförde också ett underverk på begäran av en officer, uppenbarligen en som inte var jude. (Lukas 7:1–10) Detta var någonting extra i förhållande till de gärningar han gjorde för att visa sin kärlek till Guds folk. Jesu lärjungar predikade också vida omkring. Det blev tydligt att villkoret för att få Jehovas välsignelse inte var förbundet med nationalitet, utan med inställning. Ödmjuka människor med ärligt hjärta som hungrade efter sanningen tog emot de goda nyheterna om Guds kungarike. I kontrast till dem avvisade de stolta och högmodiga Jesus och hans budskap. ”Jag prisar dig offentligt, Fader, himlens och jordens Herre”, förklarade Jesus, ”därför att du omsorgsfullt har dolt dessa ting för visa och intellektuella och har uppenbarat dem för de späda. Ja, Fader, därför att så har det behagat dig att handla.” (Lukas 10:21) När vi behandlar andra på ett sätt som visar kärlek och tro, handlar vi opartiskt, eftersom vi vet att detta är det sätt som Jehova godkänner.

11. Hur visades opartiskhet i den första kristna församlingen?

¹¹ I den första kristna församlingen var judar och icke-judar jämlika. ”Härlighet och ära och frid för var och en som gör vad gott är”, förklarade Paulus, ”först för juden och så för greken. Det finns nämligen ingen partiskhet hos Gud.”b (Romarna 2:10, 11) Vad som avgjorde om de skulle få nytta av Jehovas oförtjänta omtanke var inte deras etniska ursprung, utan hur de reagerade på det de fick lära sig om Jehova och de framtidsutsikter som erbjöds genom den lösen som gavs av hans Son, Jesus. (Johannes 3:16, 36) Paulus skrev: ”Den är inte jude, som är det utvärtes, inte heller är omskärelse det som sker utvärtes på köttet; utan den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande och inte genom en skriven lagsamling.” Sedan använde Paulus en ordlek på benämningen ”jude”, som betyder ”från (av) Juda” – ett namn som betyder ”lovprisad” – och skrev: ”Hans beröm [eller lovprisning] kommer inte från människor utan från Gud.” (Romarna 2:28, 29) Jehova ger beröm utan partiskhet. Gör vi det?

12. Vilken framtidsutsikt erbjuds i Uppenbarelseboken 7:9, och åt vilka erbjuds den?

¹² Längre fram fick aposteln Johannes i en syn se de trogna smorda kristna visade i bild som en andlig nation med 144 000 medlemmar ”försedda med sigill ur varje stam av Israels söner”. Därefter fick Johannes se ”en stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål [som] stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer”. (Uppenbarelseboken 7:4, 9) Ingen etnisk grupp utestängs alltså från den nutida kristna församlingen och inte heller någon språkgrupp. Individer från alla olika slag av bakgrund har utsikten att överleva den kommande ”stora vedermödan” och dricka från ”källor med livets vatten” i den nya världen. (Uppenbarelseboken 7:14–17)

Positiva verkningar

13–15. a) Hur kan vi övervinna etniska och kulturella skillnader? b) Ge exempel på den nytta man får av att visa vänlighet.

¹³ Jehova känner oss väl, precis som en god far känner sina barn. Det är något liknande när vi lär känna andra genom att visa intresse för deras kultur och bakgrund – olikheterna förbleknar och blir helt obetydliga. Etniska barriärer smälter ner, och band av vänskap och kärlek stärks. Enigheten blir starkare. (1 Korinthierna 9:19–23) Detta visas mycket tydligt genom det missionärer gör när de verkar i främmande länder. De visar intresse för de människor som bor i dessa länder, och resultatet blir att missionärerna snart finner att de smälter in i församlingarna där. (Filipperna 2:4)

¹⁴ De positiva verkningarna av att man är opartisk märks tydligt i många länder. Aklilu, som kommer från Etiopien, kände sig ensam i Storbritanniens huvudstad, London. Hans känslor av ensamhet intensifierades av det han uppfattade som en allmän brist på vänlighet mot människor från andra länder, något man kan märka i många stora städer i det nutida Europa. Det blev verkligen annorlunda när Aklilu var med vid ett kristet möte i Jehovas vittnens Rikets sal! De närvarande välkomnade honom, och det dröjde inte länge förrän han kände sig hemma. Han gjorde snabba framsteg i att fördjupa sin uppskattning av Skaparen. Han sökte snart möjligheter att tala med andra i det området om de goda nyheterna om Guds kungarike. Ja, när Aklilus kamrat i predikandet en dag frågade honom vilka mål i livet han nu hade, svarade han snabbt att han hoppades att en dag få tillhöra en församling som talade hans språk, amhariska. När de äldste i den engelsktalande församlingen fick veta detta, ordnade de snabbt med ett offentligt bibliskt tal på Aklilus modersmål. Inbjudan till mötet gjorde att många utlänningar, men även engelsmän, samlades för att understödja det första offentliga mötet på amhariska i Storbritannien. Nu är etiopier och andra i detta område förenade i en blomstrande församling. Många har funnit att ingenting förhindrar dem att ta ståndpunkt för Jehova och visa detta genom kristet dop. (Apostlagärningarna 8:26–36)

¹⁵ Karaktärsdrag och bakgrund kan vara mycket olika. De är inte ett mått på överlägsenhet eller underlägsenhet; det är helt enkelt fråga om olikheter. När de Jehovas vittnen som bor på ön Malta nyligen såg på när överlämnade tjänare åt Jehova blev döpta, visade de sin glädje på ett översvallande sätt medan besökare från Storbritannien fällde glädjetårar. Både malteserna och britterna gav uttryck åt sin glädje, fast på olika sätt, och deras starka kärlek till Jehova stärkte banden av kristen gemenskap. (Psalm 133:1; Kolosserna 3:14)

Hur fördomar övervinns

16–18. Berätta en erfarenhet som visar hur fördomar kan övervinnas i den kristna församlingen.

¹⁶ När vår kärlek till Jehova och till våra kristna bröder blir djupare, kan vi ännu mer efterlikna Jehova i fråga om sättet att betrakta andra. De fördomar vi kan ha känt mot människor av vissa nationaliteter, folkslag eller kulturer kan vi övervinna. Tänk till exempel på hur det var med Albert, som tjänade i brittiska armén under andra världskriget och som tillfångatogs av japanerna vid Singapores fall 1942. Därefter tillbringade han omkring tre år i arbete på ”dödens järnväg” i närheten av vad som kom att bli känt som bron över floden Kwai. När han blev fri vid slutet av kriget, vägde han 32 kilo, hade fått ett käkben och näsbenet brutna och led av dysenteri, revorm och malaria. Flera tusen av hans medfångar hade det mycket värre; många överlevde inte. På grund av de grymheter Albert hade sett och varit med om var han vid hemkomsten 1945 en bitter man och ville inte ha något med Gud eller religion att göra.

¹⁷ Alberts hustru, Irene, blev ett Jehovas vittne. För att göra henne glad var Albert med vid några möten i Jehovas vittnens församling på platsen. En ung kristen i heltidstjänst, Paul, gick hem till Albert för att studera Bibeln med honom. Albert kom snart att förstå att Jehova betraktar människor i enlighet med deras hjärtetillstånd. Han överlämnade sitt liv åt Jehova och blev döpt.

¹⁸ Paul flyttade längre fram till London, lärde sig japanska och tillhörde en japansktalande församling. När han planerade att ta med sig några besökande Jehovas vittnen från Japan till sin tidigare församling, påminde sig bröderna där Alberts starka fördomar mot människor med den bakgrunden. Efter sin återkomst till Storbritannien hade Albert undvikit att träffa någon från Japan ansikte mot ansikte, så bröderna undrade hur han skulle reagera i den här situationen. De behövde inte ha bekymrat sig – Albert tog emot besökarna med förbehållslös broderlig tillgivenhet. (1 Petrus 3:8, 9)

”Vidga er”

19. Vilket råd från aposteln Paulus kan hjälpa oss, om vi har någon tendens till partiskhet?

¹⁹ ”Att visa partiskhet är inte gott”, skrev den vise kung Salomo. (Ordspråken 28:21) Det är lätt för oss att känna oss nära dem som vi känner väl. Men ibland har vi en benägenhet att visa föga intresse för dem som vi inte känner så väl. Sådan partiskhet är inte passande för en som tjänar Jehova. Vi gör verkligen alla väl i att följa Paulus tydliga råd att vi skall ”vidga” oss, ja, vidga oss i vår kärlek till medkristna med olika bakgrund. (2 Korinthierna 6:13)

20. På vilka områden i livet bör vi efterlikna Jehova, vår opartiske Gud?

²⁰ Oavsett om vi har privilegiet att ha den himmelska kallelsen eller vi har utsikten att få leva för evigt på jorden, kan vi genom att vara opartiska glädja oss åt den endräkt vi har tack vare att det är en hjord, en herde. (Efesierna 4:4, 5, 16) Om vi strävar efter att efterlikna Jehova, vår opartiske Gud, kan det hjälpa oss i vår kristna tjänst, i familjen och i församlingarna, ja, på alla områden i livet. Hur kan det vara möjligt? Följande artikel behandlar den saken.

[Fotnoter]

Sök det goda hos alla

”Kom verkligen ihåg mig, o min Gud, mig till godo.” (NEHEMJA 13:31)

1. Hur visar Jehova godhet mot alla?

EFTER ett antal mulna och grå dagar kommer solskenet med en välkommen förändring. Man blir på bättre humör och känner sig lycklig. Och efter långa perioder med stekande sol och torrt väder är en regnskur – kanske ett skyfall – uppfriskande och ger lindring. Vår kärleksfulle Skapare, Jehova, har i jordens atmosfär byggt in den underbara gåva som vädret utgör. Jesus riktade uppmärksamheten på Guds frikostighet, när han förmanade: ”Fortsätt att älska era fiender och att be för dem som förföljer er, så att ni måtte visa er vara söner av er Fader som är i himlarna; han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matteus 5:43–45) Ja, Jehova visar godhet mot alla. Hans tjänare bör bemöda sig om att efterlikna honom genom att söka det goda hos andra.

2. a) På vilken grund visar Jehova godhet? b) Vad lägger Jehova märke till i fråga om vårt sätt att reagera på hans godhet?

² På vilken grund visar Jehova godhet? Ända sedan Adam föll i synd har Jehova aldrig underlåtit att söka det goda hos människor. (Psalm 130:3, 4) Han avser att återföra lydiga människor till liv i paradiset. (Efesierna 1:9, 10) I sin oförtjänta omtanke har han gett oss utsikten att bli fria från synd och ofullkomlighet genom en utlovad avkomling, Säden. (1 Moseboken 3:15; Romarna 5:12, 15) Genom att man accepterar och tar emot anordningen med lösen öppnas vägen för att slutligen komma tillbaka till fullkomlighet. Jehova ger nu akt på var och en av oss för att se bland annat vår reaktion på hans frikostighet. (1 Johannes 3:16) Han lägger märke till vad det vara må som vi gör för att visa att vi uppskattar hans godhet. ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn”, skrev aposteln Paulus. (Hebréerna 6:10)

3. Vilken fråga förtjänar att begrundas?

³ Hur kan vi då efterlikna Jehova i att söka det goda hos andra? Låt oss tänka på svaren på den här frågan inom fyra områden i livet: 1) den kristna tjänsten, 2) familjen, 3) församlingen och 4) våra relationer till andra.

I predikandet och arbetet med att göra lärjungar

4. Hur är vårt deltagande i den kristna tjänsten ett uttryck för att vi söker det goda hos andra?

⁴ ”Åkern är världen”, sade Jesus till svar på lärjungarnas frågor om innebörden i liknelsen om vetet och ogräset. Som Kristi nutida lärjungar är vi medvetna om denna sanning när vi tar del i vår förkunnartjänst. (Matteus 13:36–38; 28:19, 20) Vår tjänst på fältet inbegriper att vi offentligt bekänner vår tro. Att Jehovas vittnen nu är väl kända för sitt förkunnande från hus till hus och på gatorna vittnar om att vi är flitiga i att söka finna alla som är förtjänta av att få del av budskapet om Guds kungarike. Jesus gav faktiskt anvisningen: ”I vilken stad eller by ni än kommer in, så utforska vem i den som är förtjänt.” (Matteus 10:11; Apostlagärningarna 17:17; 20:20)

5, 6. Varför är vi ihärdiga i att gång på gång besöka människor i deras hem?

⁵ När vi besöker människor utan att vara inbjudna, lägger vi märke till deras reaktion på vårt budskap. Ibland finner vi, när någon i familjen vill lyssna, att någon inifrån ropar: ”Vi är inte intresserade”, och så är det besöket slut. Vi blir verkligen ledsna när en enda persons motstånd eller brist på intresse påverkar någon annans gensvar. Vad kan vi då göra för att vara uthålliga i att söka det goda hos alla?

⁶ Vårt nästa besök i det hemmet när vi predikar i det området kan ge oss möjlighet att tala direkt med den som avbröt det föregående besöket. Om vi kommer ihåg vad som hände den gången, kan det hjälpa oss att förbereda oss. Den här personen kan ha handlat med goda motiv och trott att han borde ingripa för att den som öppnade inte skulle lyssna. Hans uppfattningar hade kanske formats av oriktiga upplysningar om våra avsikter. Men det hindrar oss inte från att vara ihärdiga i att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike i det hemmet, i det vi taktfullt försöker rätta till missförstånd. Vi är intresserade av att hjälpa alla att komma till exakt kunskap om Gud. Sedan kanske Jehova drar den personen till sig. (Johannes 6:44; 1 Timoteus 2:4)

7. Vad kan hjälpa oss att vara positiva när vi söker nå människor?

⁷ När Jesus gav anvisningar till lärjungarna, nämnde han också sådant som motstånd i familjen. Sade han inte: ”Jag har kommit för att vålla söndring och sätta en man mot sin far och en dotter mot sin mor och en ung hustru mot sin svärmor”? Jesus tillfogade: ”En människas fiender kommer att vara sådana som tillhör hennes eget hushåll.” (Matteus 10:35, 36) Men omständigheter och attityder förändras. Plötslig sjukdom, en släktings död, katastrofer, känslomässiga kriser och otaliga andra faktorer påverkar människors reaktion på vårt predikande. Om vi har en negativ uppfattning – att de människor som vi predikar för kommer att förbli oemottagliga – söker vi då verkligen det goda hos dem? Skulle vi kanske kunna ha en positiv inställning och besöka dem på nytt vid ett annat tillfälle? Det kan då bli en annan reaktion. Ibland är det inte bara vad vi säger, utan hur vi säger det, som lockar fram en annan reaktion. Om vi ber innerligt till Jehova innan vi börjar vårt predikande, kommer det säkert att hjälpa oss att vara positiva och lägga fram budskapet om Guds kungarike på ett sätt som är tilltalande för alla. (Kolosserna 4:6; 1 Thessalonikerna 5:17)

8. Vad kan resultatet bli när kristna söker det goda hos sina icke troende släktingar?

⁸ I somliga församlingar finner vi att många som tillhör samma släkt tjänar Jehova. Det som har fångat de yngres beundran och respekt har ofta varit uthålligheten hos en äldre släkting, vars goda relationer till familjen och i äktenskapet har banat väg för en ändrad hjärteinställning hos de unga. I många fall har en kristen hustru som följt aposteln Petrus råd fått hjälp att vinna sin man ”utan ett ord”. (1 Petrus 3:1, 2)

I familjen

9, 10. Hur sökte både Jakob och Josef det goda hos sin familj?

⁹ Också i de starka band som förenar familjemedlemmar kan vi söka det goda hos andra. Tänk på en lärdom vi kan hämta från Jakobs handlingssätt mot sina söner. Bibeln visar i 1 Moseboken, kapitel 37, verserna 3 och 4, att Jakob i särskild grad älskade Josef. Josefs halvbröder blev avundsjuka och gick så långt att de konspirerade för att mörda sin bror. Men lägg märke till Jakobs och Josefs inställning senare i livet. Båda sökte det goda hos sin familj.

¹⁰ När Josef var främste livsmedelsförvaltare i det av svält drabbade Egypten, välkomnade han sina bröder. Han talade inte genast om vem han var, men han såg till att de blev väl omhändertagna och fick livsmedel att ta med sig tillbaka till sin åldrige far. Ja, trots att Josef hade varit utsatt för deras hat, handlade han med deras bästa för ögonen. (1 Moseboken 41:53–42:8; 45:23) På liknande sätt uttalade Jakob på sin dödsbädd profetiska välsignelser över alla sina söner. Även om deras orätta handlingssätt gjorde att vissa privilegier begränsades, var ingen undantagen från att få en arvedel i landet. (1 Moseboken 49:3–28) Vilket underbart uttryck för uthållig kärlek från Jakobs sida!

11, 12. a) Vilket profetiskt exempel framhäver vikten av att söka det goda inom familjen? b) Vad lär vi oss av det föredöme som fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen utgör?

¹¹ Jehovas långmodighet i sitt handlingssätt mot den trolösa nationen Israel ger ytterligare insikt i hur han söker det goda hos sitt folk. Jehova använde profeten Hoseas familjesituation för att belysa sin bestående kärlek. Gomer, Hoseas hustru, begick äktenskapsbrott flera gånger. Trots detta gav Jehova Hosea dessa anvisningar: ”Gå bort än en gång, älska en kvinna som är älskad av en vän och som begår äktenskapsbrott, som i fallet med Jehovas kärlek till Israels söner, medan de vänder sig till andra gudar och älskar russinkakor.” (Hosea 3:1) Varför gavs sådana anvisningar? Jehova visste att det i den nation som hade avvikit från hans vägar skulle finnas enskilda som reagerade positivt på hans fördragsamhet. Hosea förklarade: ”Därefter kommer Israels söner att vända tillbaka och sannerligen söka Jehova, sin Gud, och David, sin kung; och de skall sannerligen komma bävande till Jehova och till hans godhet i dagarnas slutskede.” (Hosea 3:5) Detta är verkligen ett fint föredöme att tänka på när det uppstår svårigheter i familjen. Att du fortsätter att söka det goda hos andra familjemedlemmar kommer åtminstone att göra att du är ett gott föredöme i fördragsamhet.

¹² Jesu liknelse om den förlorade sonen ger ytterligare insikt i hur vi kan söka det goda i förbindelse med vår egen familj. Den yngre sonen återvände hem sedan han upphört med sitt utsvävande liv. Fadern behandlade honom barmhärtigt. Hur reagerade fadern på klagomålen från den äldre sonen, som aldrig hade lämnat familjen? Fadern riktade sig till sin äldre son och förklarade: ”Barn, du har alltid varit hos mig, och allt mitt är ditt.” Det här var ingen bitter avsnäsning, utan helt enkelt en bekräftelse av faderns kärlek. ”Vi kunde inte annat än roa oss och glädja oss”, fortsatte han, ”därför att din bror här var död och har fått liv, och han var förlorad och blev funnen.” Vi kan på liknande sätt fortsätta att söka det goda hos andra. (Lukas 15:11–32)

I den kristna församlingen

13, 14. Vad är ett sätt att tillämpa kärlekens kungliga lag i den kristna församlingen?

¹³ Som kristna har vi som mål att tillämpa kärlekens kungliga lag. (Jakob 2:1–9) Det är sant att vi kanske accepterar dem i vår församling vars situation i materiellt avseende skiljer sig från vår egen. Men har vi ”klasskillnader” grundade på etnisk, kulturell eller rentav religiös bakgrund? Om vi har det, hur kan vi då ta Jakobs råd till hjärtat?

¹⁴ Att vi välkomnar alla som är med vid våra kristna möten är ett bevis för att vi är gästfria. När vi tar initiativ till att tala med nya som kommer till Rikets sal, kan varje eventuell inledande nervositet och osäkerhet hos dem mycket väl försvinna. Ja, en del som för första gången är med vid ett kristet möte säger: ”Alla var så vänliga. Det verkade som om alla redan kände mig. Jag kände mig som hemma.”

15. Hur kan unga i församlingen få hjälp att visa intresse för de äldre?

¹⁵ I somliga församlingar kan några ungdomar samlas inne i eller utanför Rikets sal vid mötets slut och så hålla sig undan från umgänge med äldre. Hur kan något positivt göras för att övervinna den här benägenheten? Ett första steg är naturligtvis att föräldrar fostrar och övar sina barn hemma och förbereder dem för mötena. (Ordspråken 22:6) Barnen kan få i uppgift att lägga fram olika publikationer, så att alla får med sig allt vad de behöver för mötena. Föräldrar är också de som bäst kan uppmuntra sina barn att säga några ord till äldre och sjuka i Rikets sal. Barn kan känna sig mer tillfreds om de har något meningsfullt att säga till dessa vänner.

16, 17. Hur kan vuxna söka det goda hos yngre i församlingen?

¹⁶ Äldre bröder och systrar bör intressera sig för de unga i församlingen. (Filipperna 2:4) De kan ta initiativ till att tala uppmuntrande med de unga. Vanligen utvecklas vissa framträdande punkter under mötet. Man kan fråga de unga om de tyckte om mötet och om det var något som de särskilt uppskattade och kan tillämpa. De unga tillhör också församlingen och bör få erkännande för sin uppmärksamhet och få beröm för de kommentarer de ger under mötet eller för uppgifter de har i olika programpunkter. De ungas sätt att samarbeta med de äldre i församlingen och deras sätt att sköta enkla uppgifter i hemmet kan visa att de sannolikt kan sköta större ansvarsuppgifter på ett bra sätt längre fram i livet. (Lukas 16:10)

¹⁷ Genom att ta på sig ansvarsuppgifter gör vissa unga sådana andliga framsteg att de kan få viktigare uppgifter. Att man har något att göra kan också vara till hjälp i att undvika dåraktigt uppförande. (2 Timoteus 2:22) Sådana uppgifter kan vara ett prov i fråga om ”lämplighet” för bröder som traktar efter att tjäna som biträdande tjänare. (1 Timoteus 3:10) Deras villiga deltagande i mötena och deras nit i tjänsten, liksom också deras personliga intresse för alla i församlingen, gör det möjligt för de äldste att urskilja deras inneboende möjligheter när man tar dem i övervägande för ytterligare uppgifter.

Sök det goda hos alla

18. Vilken fallgrop när det gäller dömande måste undvikas, och varför?

¹⁸ ”Att visa partiskhet i domen är inte gott”, förklaras det i Ordspråken 24:23. Den himmelska visheten kräver att äldste undviker partiskhet när de dömer i olika angelägenheter i församlingen. Jakob förklarade: ”Visheten från ovan är först och främst kysk, därefter fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, inte partisk, inte skrymtaktig.” (Jakob 3:17) Det är uppenbart att de äldste, när de söker det goda hos andra, behöver se till att deras bedömning inte fördunklas av personliga relationer eller känslor. ”Gud ställer sig i den Gudomliges menighet”, skrev psalmisten Asaf. ”Mitt ibland gudarna [”de gudalika”, fotnot i NW, studieutgåvan, med avseende på människor som domare] dömer han: ’Hur länge kommer ni att fortsätta att döma med orättvisa och visa partiskhet för de ondskefulla?’” (Psalm 82:1, 2) Följaktligen bör de äldste sky varje spår av favorisering när det gäller frågor då en vän eller släkting är inbegripen. På detta sätt bevarar de endräkten i församlingen och låter Jehovas ande flöda fritt. (1 Thessalonikerna 5:23)

19. På vilka sätt kan vi söka det goda hos andra?

¹⁹ När vi söker det goda hos våra bröder och systrar, återspeglar vi Paulus inställning när han riktade sig till thessalonikernas församling. Han sade: ”För övrigt har vi den tillförsikten i Herren beträffande er, att ni nu gör och skall fortsätta med att göra de ting som vi föreskriver.” (2 Thessalonikerna 3:4) Vi kommer att vara mer benägna att överskyla andras fel, när vi söker det goda hos dem. Vi kommer att söka efter områden där vi kan berömma våra bröder, och helt visst vill vi undvika en kritisk anda. ”Vad man ... söker hos förvaltare”, skrev Paulus, ”är att en sådan skall befinnas trogen.” (1 Korinthierna 4:2) Den trohet som visas inte bara av dem som har ett förvaltarskap i församlingen, utan av alla våra kristna bröder och systrar, gör att vi har dem kära. Vi dras på så sätt närmare dem och stärker den kristna vänskapens band. Vi ser till att vi har samma uppfattning om bröderna som Paulus hade på den tiden. De är våra ”medarbetare för Guds kungarike” och ”en styrkande hjälp” för oss. (Kolosserna 4:11) På så sätt visar vi Jehovas inställning.

20. Vilka välsignelser får de som söker det goda hos alla?

²⁰ Vi instämmer helt visst i Nehemjas bön: ”Kom verkligen ihåg mig, o min Gud, mig till godo.” (Nehemja 13:31) Vi är verkligen glada över att Jehova söker det goda hos oss människor! (1 Kungaboken 14:13) Må vi handla på samma sätt när vi har med andra att göra. När vi gör det har vi utsikten till återlösning och evigt liv i den nya värld som nu är så nära. (Psalm 130:3–8)