• Jag ville bli som Jeftas dotter
    Vakttornet – 2011 | 1 december

    • Fjällen föll från mina ögon

      Det blev ekonomiska svårigheter efter andra världskriget och därför flyttade vi till Bombay, över 90 mil bort. Där fick min far besök av två vittnen 1945 som gav honom ett litet bibliskt häfte. Far sög i sig budskapet som den torra marken suger upp regnet, och han började dela med sig av budskapet till andra som talade kannada. I början av 1950-talet hade den lilla studiegruppen vuxit till den första församlingen för kannada-talande i Bombay.

      Min far och mor lärde oss barn att läsa Bibeln flitigt och att bli duktiga på att undervisa andra. Varje dag tog de vara på möjligheter att be och studera med oss. (5 Moseboken 6:6, 7; 2 Timoteus 3:14–16) En dag när jag läste Bibeln var det som om fjäll föll från mina ögon. Jag förstod varför Jehova liknas vid en herde – det är för att han vägleder och skyddar sina tillbedjare och ger dem andlig mat. (Psalm 23:1–6; 83:18)

      Jehova höll mig i handen

      Jag blev döpt strax efter sammankomsten i Bombay 1956 som betydde så mycket för mig. Sex månader senare följde jag min storebror Prabhakars exempel och blev heltidsförkunnare. Jag ville verkligen dela med mig av Bibelns sanningar till andra, men jag blev alldeles torr i munnen så fort jag försökte berätta om min tro. Jag stammade och darrade på rösten. ”Jag kan bara göra det här med Jehovas hjälp!” sade jag högt till mig själv.

      Jehova hjälpte mig när de kanadensiska missionärerna Homer och Ruth McKay kom till Indien. De hade fått utbildning vid Jehovas vittnens missionärsskola i New York 1947. Man kanske kan säga att de höll mig i handen när jag gjorde mina första klumpiga försök i tjänsten. Ruth hjälpte mig regelbundet att öva vad jag skulle säga vid dörrarna. Hon visste exakt hur hon skulle göra för att lugna mig. Hon höll mina darrande händer och sade: ”Oroa dig inte kära vän, nu försöker vi med nästa hus.” Hennes trygghet och tröst gjorde att jag repade mod.

      En dag fick jag beskedet att Elizabeth Chakranarayan, en äldre och mycket erfaren förkunnare, skulle bli min nya samarbetspartner. Min första reaktion var: ”Hur ska jag kunna bo med den här systern? Hon är ju mycket äldre än jag!” Men det visade sig att hon var just vad jag behövde.