Kristenhetens missionärer och kastväsendet

Portugisiska, franska och brittiska missionärer, både katolska och protestantiska, omvände många hinduer under kolonialtiden. Människor av alla kaster blev till bekännelsen kristna, brahmaner attraherades av vissa predikanter, de oberörbara av andra. Vilken inverkan hade missionärernas undervisning och uppförande på den djupt inrotade tron på kastväsendet?

Angående engelsmännen i Indien skriver författaren Nirad Chaudhuri att ”den indiska församlingen inte fick sitta tillsammans med européerna i kyrkorna. Uppfattningen att vissa raser är överlägsna andra utgjorde grunden för det brittiska styret i Indien, och den uppfattningen doldes inte av kristendomen.” En missionär visade en liknande inställning när han 1894 skrev till den nämnd som ansvarade för USA:s yttre mission att när man omvände lågkastiga indier var det som att ”räfsa in skräp i kyrkan”.

Att ett kastsystem tillämpas öppet av många så kallade kristna i Indien beror säkert till stor del på att de första missionärerna ansåg att deras ras var överlägsen och på att man införlivade den brahmanska tanken med kyrkans läror.

Kastväsendet i kyrkorna i vår tid

Den katolske ärkebiskopen George Zur sade vid Indiens katolska biskopskonferens 1991: ”Konvertiter av registrerade kaster behandlas som lågkastiga inte bara av högkastiga hinduer, utan även av högkastiga kristna. ... I kyrkorna och på begravningsplatserna har man skilda platser för dem, och äktenskap mellan personer av olika kast ses med ogillande. ... Kastväsendet blir alltmer accepterat av prästerskapet.”

Biskop M. Azariah, som tillhör Church of South India, en förenad protestantisk kyrka, skriver i sin bok The Un-Christian Side of the Indian Church: ”Kristna av registrerad kast (dalit) diskrimineras och undertrycks av medkristna inom de olika kyrkorna, inte genom eget förvållande, utan därför att de råkar vara födda lågkastiga, och detta även om de är andra, tredje eller fjärde generationen kristna. De högkastiga kristna som är i minoritet i kyrkan har också efter flera generationer fortfarande kvar sina fördomar mot vissa kaster och är opåverkade av kristna trosuppfattningar och sedvänjor.”

Mandalkommissionen, som på regeringens uppdrag gjorde en undersökning av de missgynnade klassernas problem i Indien, kom fram till att de till bekännelsen kristna i Kerala var uppdelade ”i olika etniska grupper beroende på sin kasttillhörighet. ... Även sedan de lågkastiga konverterat fortsatte man att behandla dem som harijans.b ... De syrisk-ortodoxa och [de så kallade] pulayas som tillhörde samma kyrka utförde sina religiösa ritualer var för sig i olika byggnader.”

I augusti 1996 rapporterade tidningen Indian Express följande om dalitkristna: ”I Tamil Nadu lever de i bostadsområden som är åtskilda från de högre kasternas. I Kerala är de i stor utsträckning jordlösa lantarbetare och arbetar för syrisk-ortodoxa kristna och andra godsägare av de högre kasterna. Att oberörbara och syrisk-ortodoxa kristna skulle äta tillsammans eller gifta sig med varandra är helt uteslutet. I många fall håller dalitkristna gudstjänster i egna kyrkor, som kallas ’pulayakyrkor’ eller ’parayakyrkor’.” Pulaya och paraya är namn på underkaster. Den svenska formen för ”paraya” är ”paria”.

Missnöjesyttringar

Aktionsgrupper av lekmän, till exempel FACE (Forum Against Christian Exploitation), försöker få regeringen att ge dalitkristna vissa förmåner. Man kämpar först och främst för att kristna konvertiter skall få ekonomisk hjälp. Men andra intresserar sig för hur de blir behandlade inom kyrkan. I ett brev till påven Johannes Paulus II uppger de 120 som undertecknade brevet att de hade ”omfattat kristendomen för att bli befriade från kastväsendet”, men att de inte har tillåtelse att gå in i byns kyrka eller ta del i gudstjänster. De har tvingats bygga sina hus längs en enda gata där inga högkastiga kristna — och ingen församlingspräst — någonsin sätter sin fot! En bekymrad katolsk kvinna sade: ”Självklart är det viktigt för mig att min son får gå i en bra skola. Men det är ännu viktigare att han blir betraktad som en jämlike av sina [katolska] trosbröder.”

Samtidigt som vissa försöker förbättra de oberörbara kristnas lott håller många på att tappa tålamodet. Organisationer som Vishwa Hindu Parishad (Hinduiska världsorganisationen) försöker få dem som har konverterat att återvända till den hinduiska fållan. I Indian Express kunde man läsa om en ceremoni med 10.000 närvarande då över 600 ”kristna” familjer anslöt sig till hinduismen igen.

Det sanna kristna handlingssättet

Om de olika kyrkornas missionärer hade lärt ut Kristi läror, som är grundade på kärlek, skulle det inte ha funnits några ”brahmankristna”, några ”dalitkristna” eller några ”parayakristna”. (Matteus 22:37–40) Det skulle inte ha funnits några särskilda kyrkor för oberörbara eller någon segregation vid måltider. Vilka är de befriande bibliska läror som överbryggar klasskillnader?

”Ty Jehova, er Gud, är gudarnas Gud ... , som inte behandlar någon partiskt eller tar mutor.” — 5 Moseboken 10:17.

”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” — 1 Korinthierna 1:10.

”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Johannes 13:35.

I Bibeln sägs det att Gud har gjort alla människor från en enda människa. Det sägs också att alla som härstammar från den människan bör söka Gud och kan ”finna honom, fastän han ... inte är långt borta från någon enda av oss”. — Apostlagärningarna 17:26, 27.

När klasskillnader började smyga sig in i den första kristna församlingen, fördömdes de öppet av bibelskribenten Jakob, som under inspiration skrev: ”Har ni då inte klasskillnad bland er och har blivit domare, som fattar onda beslut?” (Jakob 2:1–4) Den sanna kristna läran tillåter inte någon form av kastväsen.

Hur känns det?

Ja, hur känns det att bli behandlad som ”kastlös” av sådana som påstår sig vara kristna? En kristen vars förfäder hade konverterat från en av hinduismens lägre kaster, kallad cheramar eller pulaya, berättar om en händelse som inträffade för ett antal år sedan i delstaten Kerala, där han vuxit upp:

Jag blev inbjuden till ett bröllop där ganska många av gästerna var kyrkomedlemmar. När de såg mig vid bröllopsfesten blev det uppståndelse, och de som var från Ortodoxa syriska kyrkan sade att de inte skulle stanna kvar om inte jag gick, eftersom de inte ville äta tillsammans med en pulaya. När brudens far vägrade att böja sig för deras ultimatum, lämnade de bröllopsfesten. När de hade gått, serverades maten. Men de som serverade vid borden vägrade att ta bort det bananblad som jag hade ätit maten på och att duka av det bord jag satt vid.