Öar i Indiska oceanen får höra de goda nyheterna
UTSPRIDDA på ett cirka 4 miljoner kvadratkilometer stort område i västra Indiska oceanen ligger öarna Rodrigues, Mauritius, Réunion, Seychellerna, Mayotte och Komorerna i en båge runt ön Madagaskar. Trots att dessa öar täcker en sådan väldig havsvidd, har de en sammanlagd landyta på bara omkring 7.300 kvadratkilometer. De befolkas av 2,3 miljoner människor och hör därför till de mest tättbefolkade öarna i världen.
Bland dessa människor finns också omkring 2.900 Jehovas vittnen, vilka arbetar flitigt med att predika de goda nyheterna om Guds rike för öborna. Eftersom dessa vittnen är så isolerade, uppskattar de särskilt de besök de får av resande tillsyningsmän och de årliga sammankomster som anordnas av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, som är beläget i Vacoas på ön Mauritius. Det är tillfällen då de verkligen kan njuta av innebörden i orden i Jesaja 42:10 (NW): ”Sjung till Jehova en ny sång, hans lov från jordens yttersta ända, ni som far ner till havet och till det som fyller det, ni öar och ni som bebor dem.”
Representanter från avdelningskontoret reste nyligen till dessa öar för att besöka församlingarna och för att hålla den årliga serie av speciella endagssammankomster som kallas kretsmöten, den här gången med temat ”Bli heliga i allt ert uppförande”, grundat på 1 Petrus 1:15. För att täcka detta väldiga område till havs reser man för det mesta med flyg — ibland i moderna jumbojetplan, men ofta i mycket mindre, propellerdrivna plan. Man använder sig också av fartyg — skonare och små segelfartyg. Kom med oss och se hur öarna i den fjärran Indiska oceanen får höra de goda nyheterna!
Första anhalten — Rodrigues
Efter en och en halv timmes flygtur från Mauritius ser vi ett korallrev. Det markerar yttre randen på en stor lagun som omger en liten prick av land i Indiska oceanen. Det är ön Rodrigues, vår första anhalt.
Flygplatsen är byggd på en korallklippa som skjuter ut från land och kallas Point Coraille. Här är korallen så tjock att man kan såga den till block för att använda vid husbyggnad. En liten buss för oss på en smal, vindlande väg från flygplatsen till den största staden, Port Mathurin. På ett ställe kan vi se tvärs över ön till de avlägsna korallreven, den blå lagunen och den klippiga kustlinjen. Eftersom regnperioden just har tagit slut, täcks bergssidorna av strävt, svampaktigt gräs, och en mängd kor, får och getter går och betar lite här och var.
En liten, prydlig Rikets sal i centrum av Port Mathurin är platsen för vårt kretsmöte. Förkunnarverket på Rodrigues började år 1964. Det finns nu 36 förkunnare av de goda nyheterna bland öns 37.000 invånare. Vilken glädje att få se 53 personer vara närvarande och en 18-årig ung man bli döpt! Hans mor tog emot sanningen år 1969, trots att hon inte kunde läsa eller skriva, och hon har fortsatt att tjäna Jehova trots motstånd från familjen. Nu är två av hennes barn överlämnade åt Jehova.
Efter sammankomsten ägnar vi en vecka åt att predika på ön. Vi talar vårt språk, mauritisk kreol, eftersom det är det språk som talas även här på Rodrigues. En bussfärd och en promenad tar oss till vårt distrikt — en grön dal som breder ut sig från inlandsvägen ner mot havet. Vilken praktfull utsikt — den turkosfärgade lagunen och det vita korallrevet och sedan i bakgrunden det djupblå havet! Upprymda av den friska, ofördärvade luften känner vi oss redo att börja.
Vi följer de små stigarna genom fälten och går över en sumpig bäck och når så de många små husen i dalen. Vi blir hjärtligt välkomnade överallt och får möjlighet att tala med dem vi besöker om de Rikets välsignelser som snart skall komma. Det dröjer inte länge förrän vi är långt nere i dalen och det är dags att åka hem. Detta betyder mer klättrande och flera timmars vandring, men öbornas gästfrihet kommer till vår räddning — vi erbjuds lift med en jeep och får sitta bak i den.
Efter denna ansträngande utflykt är vi glada att få komma tillbaka till det vackra Betelhemmet i Vacoas. Man har planerat två kretsmöten, och de skall hållas i stadshuset. Första dagen kommer 760 personer. De är från sex av de 12 församlingar som finns på ön. Nästa dag har vi samma program, fast med 786 personer från de sex andra församlingarna. Under veckoslutet blir fyra nya döpta. Det finns 30 pionjärer med särskilt uppdrag och 50 reguljära pionjärer som tar del i att frambära de goda nyheterna till öborna.
De fjärran Seychellerna
Snart är det dags för oss att ta flyget igen, drygt 150 mil rakt norrut över öppet hav till ön Mahé i Seychellerna, som på kreol kallas Zil Elwannyen Sesel, vilket betyder ”de fjärran Seychellerna”. På grund av avståndet kan avdelningskontoret inte anordna mer än två besök per år. Kretsmötet och kretssammankomsten hålls under tre på varandra följande dagar på våren. Områdessammankomsten hålls senare på året. Nu i mitten av oktober är vi här för områdessammankomsten, och sedan skall vi besöka församlingen en vecka. Också här kan vi tala mauritisk kreol.
Vännerna från de närbelägna öarna Praslin och La Digue har redan anlänt. Hur spännande är det inte att ha 12 nationaliteter representerade! Sammankomsten hålls i Rikets sal på platsen, ett stort ombyggt garage bakom ett hus som tillhör ett av vittnena. Eftersom endast sex bröder, inklusive besökarna, är kvalificerade att medverka i programmet, får somliga privilegiet att hålla flera tal under de fyra dagarna. De 81 förkunnarna är förtjusta över att få se 216 personer vara närvarande sista sammankomstdagen.
Efter sammankomsten tar vi en skonare till Praslin, som ligger 40 kilometer nordost om Mahé. Den 18 meter långa farkosten är tillverkad av tacamahacträ. Denna vackra båt kan ta 50 passagerare och omkring 35 ton last. När vi lämnar hamnen på Mahé och vänder stäven mot Praslin som avtecknar sig långt bort vid horisonten, kan vi känna dunket från dieselmotorn som, understödd av de vita segel som väller ut från de två masterna, driver oss framåt.
Två och en halv timme senare rundar vi den höga, klippiga udden och kommer in i de lugnare vattnen i den vackra Bay St. Anne. När vi går i land på den långa piren, ser vi våra vänner stå och vänta på oss. Det finns 13 förkunnare på denna lilla ö, och åtta besökare kommer från andra platser. Det är därför med stor glädje som vi ser 39 personer fylla den lilla salen och komma till specialföredraget. Vilken fin potential för tillväxt!
Medan vi är här på Praslin, måste vi besöka den vackra Vallée de Mai-dalen. Här växer coko-de-mer-palmen (seychellpalmen), som bär världens största frukter, dubbel kokosnöt, frukter som kan väga ända upp till 20 kilo styck. I den svala gröna skuggan från skogen kan vi se dessa palmer i alla växtstadier. I en resebroschyr förklaras det att det största trädet var 31 meter högt vid den senaste mätningen år 1968. Vissa av dessa höga träd beräknas vara 800 år gamla. Det tar 25 år innan ett träd börjar bära frukt och 7 år för nötterna att mogna. Inte att undra på att broschyren varnar: ”Ta bara foton, lämna bara fotavtryck!”
Klockan sju nästa morgon tar vi en båt till den lilla ön La Digue. En mängd små båtar ligger i en klunga runt piren. De utgör den livsviktiga förbindelselinjen mellan de 2.000 invånarna och yttervärlden. Vi möts av ett äldre par från Schweiz som har bott på de här öarna sedan år 1975. Hellre än att ta ”oxkärretaxin” promenerar vi längs stranden med dess imponerande rosa granitklippor som slipats jämna av havet och regnet. Efter en frukost i det gröna banar vi oss väg genom det lilla reservatet, där den sällsynta svarta paradisflugsnapparen häckar, till några intresserade människors hem. Tretton personer har samlats för att lyssna till föredraget på kreol. Vi träffar ett par som har ordnat allt som behövs för att legalisera sitt äktenskap, så att de kan gå framåt andligen. Jehova låter verkligen nationernas åtråvärda ting komma in även på dessa mycket avlägsna öar.
Tillbaka till Réunion
Réunion är den högst utvecklade ön som vi besöker på denna resa. När vi närmar oss land, ser vi den starkt trafikerade, fyrfiliga vägen som går ut från huvudstaden, Saint-Denis. Höghus fyller utrymmet mellan havet och bergen. På den här ön bor omkring 580.000 människor, och den har visat sig vara ett produktivt fält för vittnandet om Riket. (Matteus 9:37, 38) Här finns nu omkring 2.000 nitiska förkunnare av de goda nyheterna i 21 församlingar.
Kretsmötet hålls i ett stort täckt stadion. Vi är lyckliga över att se 3.332 personer vara närvarande, och så spännande att 67 nya framställer sig för dop! Efter en trevlig samvaro med missionärerna på ön beger vi oss i väg till nästa anhalt.
Mayotte — parfymön
Efter två timmars flygtur börjar vårt jetplan med plats för 40 personer nedstigningen mot Pamanziflygplatsen, som ligger på en liten ö med en 2 kilometer lång vägbank till den ö där Mayottes huvudstad, Dzaoudzi, ligger. Den blå himlen, de vita molnen, de grönskande bergssluttningarna och det djupblå havet förenar sig och ger oss bilden av ett fridfullt tropiskt paradis. Mayotte har passande nog fått smeknamnet parfymön på grund av den utsökta doften från ylang-ylang-trädet. Extrakt från dess blommor sänds till Frankrike och utgör basen för världsberömda parfymer.
Det tar bara 15 minuter att åka med en pråm till huvudön. Efter lite förfriskningar på missionärshemmet blir vi inbjudna till ett bokstudium 2 mil bort på andra sidan ön. Där försvann våra förhoppningar om ett avkopplande besök! Vi kliver in i den öppna jeepen för en hårresande färd på smala vägar. Vi tycks hela tiden vara nära att krocka med människor och kor och med andra fordon, men vår franske förare kan den här vägen. Snart kommer vi fram till Chiconi, där vi får träffa den familj i vars hem studiet hålls.
Fadern, som är före detta muslim, presenterar sina åtta barn. Hans yngste son, som är fyra år gammal, hälsar på oss på traditionellt vis, enligt vad vi senare får veta. Han lägger baksidan av den ena handen i den andra handens handflata och står så med händerna kupade framför oss. Först försöker vi skaka hand med honom, och sedan försöker min hustru lägga hans händer på sitt huvud. Den lille grabben med sina stora runda ögon väntar tålmodigt och undrar utan tvivel vad vi håller på med. Till slut lyckas vi göra rätt — vi lägger hans händer på hans eget huvud. Studiet börjar, och 14 personer är närvarande. När vi har kommit halvvägs genom studiet, kommer en intresserad person in och skakar hand med alla. Det är tydligen också en av deras sedvänjor.
På tillbakafärden genom det nu mörknande landskapet får vi syn på några enorma fladdermöss som är på väg mot träden för att äta lite frukt under natten. Vi förnimmer också aromen från de beska brödfrukter som har fallit ner på den slingrande vägen och den sötaktiga doften av mango, papaya och guajava. Det här är ett naturligt hemvist för lemurerna, som är små apliknande djur med rävliknande ansikte och lång, ringprydd gripsvans. När vi rundar krönet på en kulle, ser vi något som får oss att tappa andan. Den orangeröda fullmånen har just gått upp över bukten, och månljuset återspeglas och skimrar i det stilla vattnet. Till och med vår chaufför saktar farten för att beundra det. Under resten av resan tittar vi efter sådana syner varje gång vägen kröker sig.
Nästa morgon går vi ut i förkunnartjänsten med missionärerna. Först besöker vi en ung man som är lärare och talar bra franska. Han sitter på golvet, och vi sitter på hans säng. Nästa studium är också med en ung man, och han erbjuder oss att sitta på hans madrass på golvet i hans lilla rum. Efter ett tag börjar vi skruva på oss, trots att vi försöker ignorera krampen i benen och svetten som rinner nerför ryggen. Det är inte lätt att koncentrera sig på studiet, som hålls delvis på franska och delvis på mahori, då grannens radio skräller och spelar de senaste poplåtarna.
Vårt sista besök är hos en ung man från de närbelägna Komorerna. Han ber om ursäkt för att han inte talar franska så bra, men han tar fram sin broschyr och är redo att börja. När missionären fortsätter att förklara någonting för mig, avbryter den unge mannen oss och säger att han tänker läsa paragrafen. Det är ett artigt sätt att be oss vara tysta. Alla dessa människor är muslimer, men de uppskattar verkligen det som de får lära sig från Bibeln.
Vi undrar varför det är så många unga män som studerar, medan så få kvinnor eller flickor gör det. Vi får veta att det beror på traditioner i samhället och inom familjen. Eftersom polygami är religiöst och socialt accepterat och varje hustru har ett eget hem, är faderns inflytande minimalt. Modern är den som bestämmer. Vi får också lära oss att döttrarna av tradition stannar hos sin mor tills de gifter sig. Sönerna, å andra sidan, lämnar hemmet vid puberteten och bygger sig en egen banga, dvs. hydda, eller bor med några andra pojkar i en banga. Under dessa omständigheter är de unga männen fria att studera om de önskar, men få flickor har denna frihet.
På söndagen är det dags för kretsmötet. Vädret börjar bra, men vid middagstid börjar molnen hopa sig, och snart står regnet som spön i backen. Ingen tycks bekymra sig mycket över det, eftersom det bara är svalkande. Här finner vi återigen överflödande andliga rikedomar, för de 36 förkunnarna och pionjärerna har glädjen att se 83 personer vara närvarande och 3 nya bli döpta.
Utgivandet av broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! på deras språk är en stor händelse. Det är inte bara Sällskapet Vakttornets enda publikation på mahori, utan också den enda publikation av något slag som hittills getts ut på det språket. Den innehåller arabiska skrivtecken under de vanliga romerska bokstäverna. Människor får lära sig de arabiska skrivtecknen i skolan, men inte det arabiska språket. De kan rabbla upp böner på arabiska och läsa Koranen på arabiska, men de förstår ändå inte vad de säger. När de läser den arabiska skriften i broschyren, är de förvånade över att de kan förstå den. Det som de läser är faktiskt deras eget språk, mahori, skrivet ljudenligt med arabisk skrift. Det är en glädje att se deras ansikten lysa upp, när de fattar vad de läser.
Det är lätt att få människor att skaffa sig broschyrer. I en av de avsides belägna byarna kommer en man fram till oss medan vi håller på att vittna för en kvinna. Han börjar tala med brodern på mahori med mycket kraftfull stämma. Vi tycker att han verkar vara en stor motståndare. Mannen fortsätter en stund, våldsamt gestikulerande. Brodern förklarar senare att mannen klagade och sade: ”Hur kan ni förvänta att vi skall kunna komma ihåg det som ni berättar för oss när ni besöker oss bara en gång om året? Hur kan ni? Ni borde komma oftare och tala med oss om de här sakerna.”
Dessa avslutande ord uttrycker vad vi också känner. Jehova håller sannerligen på att samla in alla nationers åtråvärda ting med hjälp av de goda nyheterna om Riket. Trots att väldiga havsvidder skiljer öborna åt, fogar de sina röster till det mäktiga rop av lovprisning som avges till deras Skapare och himmelske Fader, Jehova Gud. — Haggai 2:8.
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
SEYCHELLERNA
INDISKA OCEANEN
KOMORERNA
MAYOTTE
MADAGASKAR
MAURITIUS
RÉUNION
RODRIGUES
[Bild på sidan 23]
Den klippiga udden vid Praslin, Bay St. Anne
[Bild på sidan 24]
En ”oxkärretaxi” på La Digue, Seychellerna
[Bild på sidan 25]
Vittnande på Mayotte med den nya broschyren