De nakna infödingarna var enligt Columbus ett ”välbyggt folk med granna kroppar och mycket vackra ansikten”.

Columbus beslöt sig nu för att segla österut. I närheten av Cuba upptäckte han en stor, bergig ö, som han gav namnet La Isla Española (”den spanska ön”, latin: Hispaniola). Här fann spanjorerna äntligen en ansenlig mängd guld. Men några dagar senare slog olyckan till. Flaggskeppet Santa María gick på grund på en sandbank, och alla försök att få fartyget flott misslyckades. Infödingarna hjälpte beredvilligt besättningen att bärga allt som stod att rädda. ”De älskar sin nästa som sig själva, och de har de mildaste och vänligaste röster man kan tänka sig och har alltid ett leende på läpparna”, sade Columbus.

Columbus bestämde sig för att grunda en liten koloni på Hispaniola. Tidigare hade han gjort följande illavarslande observation i sin loggbok: ”Dessa människor är mycket obevandrade i bruket av vapen. . . . Med 50 man skulle man kunna underkuva samtliga invånare och få dem att göra vad man ville.” Han såg också fram emot en religiös kolonisation: ”Jag hoppas vid Gud att Ers Höghet kommer att omvända dem alla till kristendomen och att de alla kommer att tillhöra Er.” Sedan en bosättning organiserats på en plats som han kallade La Villa de la Navidad (”Julstaden”, uppkallad efter den dag då Santa María gick på grund), beslöt Columbus att med resten av besättningen skyndsamt återvända till Spanien med nyheten om deras viktiga upptäckt.