Från Port Moresby seglade de till Thursday Island och sedan vidare till Java, en stor ö som tillhör Indonesien. Opa kom att bli mycket fäst vid detta land, som har beskrivits som ”ett pärlband som är utbrett över ekvatorn”. På den tiden var Indonesien en holländsk koloni, så morfar fick lära sig både holländska och indonesiska. När han var ute och predikade hade han med sig litteratur på fem språk: holländska, indonesiska, kinesiska, engelska och arabiska.

Opa var mycket framgångsrik i fråga om att placera biblisk litteratur. Clem Deschamp, som hade ansvaret för Sällskapets litteraturdepå i Batavia (nu Jakarta), blev en gång inkallad till en holländsk officer, som hade följt vår verksamhet mycket noga. ”Hur många personer har ni som arbetar där borta i östra delen av Java?” undrade han.

”Bara en”, svarade broder Deschamp.

”Och det menar ni att jag skall tro?” röt officeren. ”Ni måste ha en hel armé av arbetare där, att döma av den stora mängd litteratur som ni har spritt överallt!”

Opa tycker att det var en av de bästa komplimanger han fått i hela sitt liv. Men han hade verkligen gjort sig förtjänt av den, för det var inte ovanligt att han placerade mellan 1.500 och 3.000 tryckalster per månad.

Äktenskap, förbud och krig

I december 1938 gifte sig Opa med en ung indonesisk kvinna vid namn Wilhelmina, som blev min mormor. Mormor, Oma, var omtänksam, ömhjärtad, arbetsam och blid. Och jag borde veta, för när jag var liten var hon min bästa vän.

Efter giftermålet fortsatte Opa och Oma att tjäna som pionjärer tillsammans. Vid det laget hade de övriga medlemmarna av Lightbearers besättning antingen begett sig till andra delar av världen eller återvänt till sitt hemland. Men Opa hade gjort Indonesien till sitt hem och var fast besluten att stanna kvar.

När andra världskriget närmade sig, började de holländska myndigheterna som styrde Indonesien, efter påtryckningar från prästerna, belägga Jehovas vittnens verksamhet med restriktioner, och till slut blev vårt arbete förbjudet. Vittnandet utfördes därför under vissa svårigheter och enbart med hjälp av Bibeln. I nästan varenda stad som Opa och Oma besökte blev de inkallade till myndigheterna och utfrågade. De behandlades som brottslingar. Inte långt efter det att förbudet trätt i kraft blev Omas svåger arresterad på grund av att han stod fast för kristen neutralitet. Han dog i ett fängelse upprättat av holländarna.

Opa och Oma bodde i en husvagn som monterats på en lastbil. Med denna husbil for de kors och tvärs över Java och predikade. År 1940, när hotet om en japansk invasion blev allt större, välsignades de med en dotter, som blev min mor. De kallade den lilla flickan Victory (Seger), efter titeln på ett föredrag som hållits två år tidigare av Sällskapets dåvarande president, J. F. Rutherford. De fortsatte att tjäna som pionjärer även sedan barnet hade fötts.

I början av år 1942 var Opa, Oma och Victory på väg hem till Java från Borneo med en holländsk lastbåt, när de plötsligt hörde ett kanonskott från en japansk jagare. Alla ljus slocknade, och människor ropade och skrek. Så kom kriget in i min familjs liv. De lyckades ta sig i land utan vidare missöden, men några dagar senare invaderade japanerna Java, och en holländsk officer avslöjade Opas och Omas vistelseort för de japanska soldaterna.

När japanerna fann dem, tog de ifrån dem alla deras ägodelar, till och med lilla Victorys leksaker, och förde dem till två olika koncentrationsläger. Victory fick stanna hos Oma, och Opa återsåg dem inte på tre och ett halvt år.

Livet i koncentrationslägren

Under den tid Opa hölls internerad flyttades han från den ena staden till den andra — från Surabaja till Ngawi, sedan vidare till Bandung och slutligen till Tjimahi. De ständiga förflyttningarna var avsedda att förhindra organiserade flyktförsök. Fångarna var till största delen holländare, men det fanns också en del britter och australier. Medan Opa satt fängslad fick han lära sig barberaryrket, en färdighet som han fortfarande praktiserar då och då. Den enda religiösa bok han fick behålla var Bibeln.

Oma och Victory flyttades också från det ena lägret till det andra. I dessa läger blev kvinnorna ofta utkallade till ”samhällstjänst” av lägerkommendanten. Av någon anledning blev emellertid Oma aldrig utvald. Senare fick hon veta att kvinnorna blev uttagna för att tjänstgöra som prostituerade bland de japanska soldaterna.

Eftersom de japanska soldaterna inte tyckte om små flickor, lät Oma alltid Victory vara klädd som en pojke och ha kortklippt hår. Namnet Victory ställde till stora bekymmer när lägerkommendanten ville veta vad namnet betydde — seger för den kejserliga japanska armén eller seger för amerikanerna?

”Guds rikes seger över alla jordiska regeringar!” svarade min mormor stolt.

Som straff för vägran att säga ”seger för den kejserliga japanska armén” tvingades Oma och hennes femåriga dotter stå i givakt i åtta timmar i den brännheta tropiska solen. De hade ingen skugga och inget vatten, och de fick inte sätta sig ner eller sjunka ihop. Men med Jehovas hjälp klarade de av denna fruktansvärda pärs.

Ett år efter det att Oma fängslats sade lägerkommendanten till henne att hennes man hade dött! Bedrövad stoppade hon ner Opas fotografi i botten på sin slitna väska och kämpade vidare, trots sin sorg.

Livet i fånglägret var hårt. Den dagliga matransonen bestod av en kopp tapiokavälling till frukost, knappt 200 gram bröd bakat av sagogryn till lunch och en kopp kokt ris i grönsaksbuljong till kvällsmat. På grund av de knappa matransonerna var många svårt undernärda, och dagligen dog en del fångar i dysenteri.

Opa drabbades av pellagra och hungerödem medan han satt inspärrad i koncentrationsläger. Oma var också nära att dö, eftersom hon ofta gav sin mat åt Victory för att den lilla flickan inte skulle svälta ihjäl. De fick svälta och utsattes för misshandel varje dag. Det var bara genom att hålla sig tätt intill sin Gud, Jehova, som de lyckades överleva.

Jag minns att Opa ofta brukade säga: ”Frihet är att vara i samklang med den Gudomlige, Jehova.” Opa betraktade sig följaktligen som verkligt fri, trots att han satt fängslad och blev illa behandlad. Den kärlek som han och Oma hade till Jehova hjälpte dem verkligen att ”uthärda allting”. (1 Korinthierna 13:7) Ett sådant nära förhållande till Gud är vad Gayle och jag nu försöker upprätthålla.

Frihet och en märklig återförening

År 1945 var andra världskriget äntligen slut. Inte långt efter det att Japan kapitulerat skulle Opa förflyttas per tåg. Mellan Jakarta och Bandung stoppades tåget av indonesiska soldater. Även om fientligheterna med japanerna nu hade upphört, stred indonesierna för att bli oavhängiga av holländarna. Opa blev så förvånad över att plötsligt bli utmotad från tåget att han glömde att tala engelska och i stället började tala holländska. För indonesierna var holländska fiendens språk, och fienden måste dödas.

Men när soldaterna kroppsvisiterade Opa, hittade de hans australiska körkort, som han inte hade haft en tanke på. Lyckligtvis var indonesierna inte i krig med Australien. Än i dag betraktar Opa upptäckten av det där körkortet, som bevisade att han var australisk medborgare, som Guds ingripande, för vid just den stationen dödade samma soldater bara några timmar senare tolv holländare som befann sig på ett passerande tåg.

Kort efter denna händelse väntade Oma och Victory på en transport från de krigshärjade områdena. Medan de satt vid vägkanten passerade ändlösa kolonner av lastbilar med soldater och civila. Plötsligt, utan någon speciell anledning, stannade kolonnen. Oma råkade kasta en blick in i den bakre öppningen på den närmaste lastbilen och fick till sin förvåning se en utmärglad person som hon genast kände igen. Det var hennes man! Det går inte att med ord beskriva den lycka de kände över att återförenas.

LÅT mig få berätta lite om mina morföräldrar. Vi har alltid tillgivet kallat dem Opa och Oma, de holländska orden för morfar och mormor. Min morfar, Charles Harris, tjänar fortfarande nitiskt i Melbourne, där han har bott i närmare 50 år.