Alexander MacGillivray, landstjänare i Australien, gick av och an på sitt kontor med pannan i djupa veck. I flera dagar hade han brottats med ett problem, och han hade till sist kommit fram till en lösning. Nu behövde han prata med Frank Rice.

Frank, en orädd kolportör (pionjär) som var 28 år gammal, hade kommit till avdelningskontoret några veckor tidigare. Han kom med i sanningen i tonåren och började snart som kolportör. Under mer än tio år predikade han i stora delar av Australien. Han tog sig fram med hjälp av häst, cykel, motorcykel eller husbil. Efter ett kort besök på Betel var Frank nu beredd att ta itu med sitt nästa distrikt.

Broder MacGillivray bad Frank att komma till hans kontor och pekade på en karta över öarna norr om Australien. ”Frank, vad skulle du tycka om att sätta i gång predikoarbetet här?” frågade han. ”Det finns inte en enda förkunnare på någon av de här öarna!”

Frank lade märke till ett pärlband av öar som låg i den i Indiska oceanen – Nederländska Indien (nu Indonesien).a På de här öarna bodde miljoner människor som ännu inte hade hört de goda nyheterna om Guds rike. Frank pekade på huvudstaden, Batavia (nu Jakarta),b och sa: ”Där vill jag börja!”

De goda nyheterna når Java

Frank Rice kom till Jakarta 1931. Det var en stor och livlig stad på ön Java. Han hyrde ett rum nära stadens centrum och fyllde det med kartonger med biblisk litteratur, något som förvånade hans hyresvärdinna.

”I början kände jag mig ganska bortkommen och längtade hem”, berättade Frank. ”Medan jag gick omkring och svettades i mina tjocka australiska kläder, bar andra luftiga vita kostymer och tropikhjälmar. Jag kunde inte ett ord holländska eller indonesiska. Jag bad till Jehova om vägledning och kom sedan att tänka på att det måste finnas människor som talade engelska där de stora företagen hade sina kontor. Det var där jag började predika, och det visade sig verkligen vara ett distrikt som gav riklig frukt!”

Eftersom de flesta i Jakarta talade holländska, studerade Frank flitigt för att kunna göra sig förstådd och började snart predika från hus till hus. Han började också att lära sig indonesiska. ”Problemet var att jag inte hade någon litteratur på indonesiska”, sa han. ”Men Jehova ledde mig till en indonesisk lärare som blev intresserad av sanningen och gick med på att översätta broschyren Var äro de döda? Det var den första i en rad av broschyrer som översattes, och snart blev många som talade indonesiska intresserade av sanningen.”

I november 1931 kom två andra pionjärer från Australien till Jakarta: 25-årige Clem Deschamp och 19-årige Bill Hunter. Clem och Bill hade med sig ett pionjärhem på hjul, en av de första husbilarna i Indonesien. De lärde sig några holländska fraser och gav sig sedan av för att predika i de större städerna på Java.

En annan energisk pionjär från Australien, Charles Harris, följde Clem och Bill i spåren. Med början 1935 bearbetade Charles större delen av Java med husbil och cykel och lämnade litteratur på fem språk: arabiska, engelska, holländska, indonesiska och kinesiska. Vissa år kunde han lämna omkring 17 000 exemplar!

Den mängd litteratur som Charles spred väckte en hel del uppmärksamhet. En myndighetsperson i Jakarta frågade Clem Deschamp: ”Hur många har ni som arbetar där borta i östra Java?”

”Bara en”, svarade han.

”Och det inbillar ni er att jag ska tro på!” röt mannen. ”Ni måste ha en hel armé som arbetar där borta med tanke på hur mycket litteratur som sprids överallt!”

De första pionjärerna var ständigt på resande fot för att nå så många som möjligt. ”Vi arbetade oss igenom ön från den ena änden till den andra och talade sällan med någon två gånger”, sa Bill Hunter. Längs vägen spred de stora mängder andliga frön som senare gav en rik skörd. (Pred. 11:6; 1 Kor. 3:6)

De goda nyheterna når Sumatra

Omkring 1936 pratade pionjärerna på Java om hur de skulle kunna sjösätta predikoarbetet på Sumatra – den sjätte största ön i världen. Den här bergiga ön med omfattande sumpmarker och regnskogar breder ut sig på båda sidor om ekvatorn och har stora städer och plantager.

Pionjärerna enades om att skicka i väg Frank Rice, så de skramlade ihop pengar till hans biljett. Kort därefter anlände Frank till Medan på norra Sumatra, och det enda han hade med sig var två tjänsteväskor, 40 kartonger med litteratur och lite pengar på fickan. Men Frank hade stark tro. Han satte genast i gång med att predika och var övertygad om att Jehova skulle ge honom det han behövde för att klara av sitt uppdrag. (Matt. 6:33)

Under den sista veckan Frank predikade i Medan träffade han en vänlig holländare som bjöd in honom på kaffe. Frank talade om för mannen att han behövde en bil för att förkunna de goda nyheterna över resten av ön. Mannen pekade på en trasig bil i sin trädgård och sa: ”Om du kan reparera den kan du få den för 100 gulden.”c

”Jag har inte 100 gulden”, svarade Frank.

Mannen såg honom stint i ögonen och sa: ”Vill du verkligen predika över hela Sumatra?”

”Ja”, svarade Frank.

”Om du kan reparera bilen får du väl ta den i alla fall”, sa holländaren. ”Du kan betala mig om du får ihop pengarna.”

Frank satte i gång att arbeta med bilen och fick den snart att fungera fint. Han skrev senare: ”Med en bil full av litteratur, en tank full med bensin och ett hjärta fullt av tro gav jag mig i väg för att vittna för människorna på Sumatra.”

Ett år senare hade Frank predikat på hela ön och återvände till Jakarta. Där sålde han bilen för 100 gulden och skickade pengarna med post till holländaren i Medan.

Några veckor senare fick Frank ett brev från Australien med anvisningar om ett nytt pionjärdistrikt. Genast packade han sina väskor och gav sig av för att sätta i gång predikoarbetet i Indokina (nu Kambodja, Laos och Vietnam).

Radiosändningar

ÅR 1933 avtalade bröderna med en radiostation i Jakarta om att sända inspelningar av broder Rutherfords radioföreläsningar på engelska. Dessutom lästes föreläsningar på holländska upp i radio av en man som var intresserad av sanningen. Sändningarna väckte en hel del intresse och hjälpte bröderna att lämna mer litteratur i tjänsten.

När radiostationen sände broder Rutherfords effektfulla föreläsning ”Det heliga årets inverkan på freden och välståndet”, fick de katolska prästerna nog.a Den som hade ordnat med inspelningen var broder De Schumaker, och prästerna drog i några trådar för att få honom anklagad för ”förtal, förlöjligande och fientlighet”. Broder De Schumaker tillbakavisade kraftfullt anklagelserna men dömdes att betala rättegångskostnaderna och 25 guldenb i böter. Tre stora tidningar skrev om rättegången, och det ledde till att sanningen blev ännu mera känd.

Lightbearer

Den 15 juli 1935 anlände Sällskapet Vakttornets 16 meter långa segelfartyg Lightbearer till Jakarta efter en sex månader lång predikoresa från Sydney i Australien. Ombord befann sig sju entusiastiska pionjärer som var beslutna att sprida de goda nyheterna i Indonesien, Singapore och Malaysia.

I mer än två år besökte pionjärerna på Lightbearer stora och små hamnar runt om i Indonesien, och stora mängder biblisk litteratur spreds. ”Varje gång vi seglade in i en liten hamn brukade besättningen sätta på grammofonen och spela upp något föredrag av J. F. Rutherford, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet”, berättade Jean Deschamp. ”Föreställ dig hur förvånade dessa isolerade malajiska bybor blev, när de fick se en stor segelbåt komma in i hamnen och en hög och kraftfull stämma ljöd. Ett flygande tefat skulle knappast ha kunnat väcka mer intresse.”

Prästerna blev ursinniga över att bröderna vittnade så frimodigt, och så småningom ledde deras påtryckningar till att myndigheterna förbjöd Lightbearer att lägga till i många indonesiska hamnar. I december 1937 återvände Lightbearer till Australien, men missionärernas verksamhet i Indonesien hade verkligen gjort avtryck.