”Det är ett nöje att predika här!”

På senare år har allt fler vittnen från alla delar av världen flyttat till Indonesien. ”Vänner som har flyttat till behovsdistrikt fyller en viktig funktion”, förklarar Lothar Mihank. ”De bidrar med erfarenhet, mogenhet och entusiasm till sina församlingar, och de hjälper till att bygga upp större uppskattning av vår världsvida familj av bröder och systrar.” Vad var det som fick dem att flytta? Hur har det gått för dem? Låt oss se vad några har att berätta.

Jason och Casey Gibbs från USA säger så här: ”Vi tittade i ’Årsboken’ på statistiken över antalet invånare per förkunnare i olika länder. Då såg vi att Indonesien var ett av de länder där förkunnarna hade flest människor att predika för. Dessutom berättade några vänner som hade flyttat dit att det var mycket som hände på distrikten. Vi ringde därför till avdelningskontoret i Indonesien, och de föreslog att vi skulle flytta till Bali. Man skulle just dra i gång en engelsk verksamhet där, så vi skulle kunna göra nytta från dag ett. Vi planerade att stanna här ett år, men nu har det gått tre år. De flesta som vi predikar för har aldrig hört talas om Jehovas vittnen. Tjänsten är verkligen underbar!”

Stuart och Mandy Williams, ett medelålders par från Australien, förklarar: ”Vi ville träffa människor som längtade efter sanningen, och därför bestämde vi oss för att flytta till Indonesien. I Malang, på östra Java, har vi träffat hundratals engelsktalande studenter som gärna lyssnar till de goda nyheterna. Och de älskar jw.org! Det är fantastiskt att gå i tjänsten här.”

Takahiro och Mari Akiyama, som är pionjärer i Yogyakarta på Java, berättar: ”Vi känner oss tryggare här än vi gjorde hemma i Japan. Människor är vänliga och artiga. Framför allt unga människor är nyfikna på andra religioner. En dag när vi stod vid vårt litteraturbord fick vi lämna omkring 2 600 tidskrifter på bara fem timmar.”

Dan och Janine Moore, som är närmare 60 år, säger: ”När vi är ute i tjänsten flockas människor omkring oss. Vi ler mot dem, och de ler tillbaka. De är först nyfikna, sedan intresserade och därefter entusiastiska. När vi visar dem något från Bibeln säger några: ’Får jag skriva ner det där?’ De förundras över visheten i Bibeln. Vi har varit här i ett år, och vi önskar att vi hade kommit tidigare. Vi letade efter ett distrikt där många ännu inte hade hört talas om Jehova – och nu har vi funnit det!”