När andra världskriget började i Europa upphörde litteratursändningarna från Nederländerna. Men det hade bröderna redan förutspått och hade därför anlitat ett företag i Jakarta för att trycka tidskrifterna. Det första numret av En Ny Värld (nu Vakna!) på indonesiska var färdigt i januari 1939 och Vakttornet kort därefter. Bröderna köpte sedan en liten tryckpress och började trycka tidskrifterna själva. 1940 fick de en större cylinderpress från Australien och började trycka broschyrer och tidskrifter på indonesiska och holländska, och de stod själva för kostnaderna.

Den 28 juli 1941 förbjöd myndigheterna alla Sällskapet Vakttornets publikationer. Jean Deschamp berättar: ”En förmiddag när jag satt och skrev maskin på kontoret rycktes dörrarna upp, och in tågade tre poliser och en holländsk polischef i full galauniform – medaljer, vita handskar, värja och plymhatt. Vi blev inte förvånade. Tre dagar tidigare hade vi fått tips om att våra publikationer snart skulle förbjudas. Den högdragne ämbetsmannen läste upp ett långt tillkännagivande och krävde sedan att få komma till tryckeriet för att plombera vår press. Men min man talade om för honom att han kom för sent. Dagen innan hade vi nämligen sålt pressen!”

Men Bibeln hade inte blivit förbjuden. Så förkunnarna fortsatte att predika från hus till hus och använde då bara Bibeln. De ledde också bibelstudier. Men eftersom risken för krig ökade i Asien, uppmanades de utländska pionjärerna att återvända till Australien.

I början av 1942 gick den japanska militären fram som en ångvält genom Indonesien och höll landet i ett järngrepp. Många bröder tvingades utföra hårt kroppsarbete, som att bygga vägar eller rensa diken. Andra blev inspärrade i smutsiga fångläger och torterades för att de vägrade att understödja kriget. Åtminstone tre bröder dog i fängelse.

En holländsk syster, Johanna Harp, som bodde i en isolerad bergsby på östra Java, lyckades undgå fångläger under krigets två första år. Hon och hennes tre tonåriga barn använde sin frihet till att översätta boken Frälsning och olika nummer av Vakttornet från engelska till holländska.a De översatta publikationerna kopierades sedan och smugglades till vittnen över hela Java.

De få vittnen som fortfarande var fria träffades i små grupper och predikade diskret. ”Jag sökte alltid efter möjligheter att resonera informellt om sanningen”, berättade Josephine Elias (tidigare Tan). ”När jag besökte intresserade personer hade jag med mig ett schackbräde, så att andra skulle tro att det var schack som stod på agendan.” Felix Tan och hans fru, Bola, gick från dörr till dörr och låtsades sälja tvål. ”Vi var ofta förföljda av spioner från Kempeitai, den fruktade japanska militärpolisen”, förklarade Felix. ”För att undvika misstankar besökte vi våra bibelstudier vid olika tidpunkter. Sex av dem gjorde mycket fina framsteg och blev döpta under kriget.”

Oenighet bland bröderna

Bröderna och systrarna anpassade sig till den svåra situationen under kriget, men de mötte snart ett annat svårt prov. De japanska myndigheterna krävde att alla utlänningar (även indonesier av kinesiskt ursprung) skulle registrera sig och bära ett identitetskort med en trohetsed mot det japanska kejsardömet. Många av vännerna funderade på om de skulle registrera sig och skriva under identitetskortet eller om de skulle vägra.

Felix Tan beskrev situationen: ”Bröderna i Jakarta uppmanade oss i Sukabumi att vägra att underteckna identitetskortet. Men vi frågade myndigheterna om vi kunde ändra ordalydelsen på kortet från ’undertecknad har svurit trohet mot’ till ’undertecknad ska inte motarbeta’ den japanska armén. Förvånande nog gick de med på det, och därför skaffade sig alla ett kort. När bröderna i Jakarta fick höra om det, kallade de oss avfällingar och bröt kontakten med oss.”

De flesta av de dogmatiska bröderna i Jakarta blev tyvärr gripna av myndigheterna och lämnade sanningen. En av dem hamnade i samma fängelse som André Elias. ”Jag resonerade med honom om synen på registrering och hjälpte honom att bli mer balanserad”, sa André. ”Han sa ödmjukt förlåt för att han hade brutit kontakten med oss. Resten av tiden kunde vi uppmuntra och styrka varandra, men tragiskt nog dog han på grund av de svåra förhållandena i fängelset.”