Indonesien — en annan värld!

På ena sidan av vägen stod det Cadillacbilar och fanns det män i vita kostymer och eleganta damer. Och på den andra sidan av vägen var det täckta vagnar dragna av bufflar — ofta med kusken sovande i vagnen. Där fanns också välskapta kvinnor i färgrika saronger och män som bar korgar med mat och mässingsartiklar, som hängde från en lång stång över deras axlar. De skyndade fram med sin studsande men samtidigt hasande gång.

Vi tog en taxi och for hem till en person som hade visat intresse för Rikets budskap, när Clem tidigare var i Surabaja. En stor vitklädd man, som såg ut så som jag föreställde mig Mose, hälsade oss med utbredda armar, precis som en forntida patriark. En sådan värme och entusiasm fick mig att känna mig verkligt välkommen.

Vår värd hade varit miljonär, men på grund av en nedgång i sockerpriserna hade han det nu svårt ekonomiskt. Men hans entusiasm över livet hade trots detta inte slagits ner, och han hade entusiastiskt omfattat bibelns sanning. Vi vistades endast en kort tid hos honom innan vi flyttade till huvudstaden, Batavia, som nu heter Djakarta. Där tog Clem över kontoret efter Frank Rice, som då flyttade till Franska Indokina.

Ett fascinerande uppdrag

Vi lärde oss att vittna på holländska och malajiska och att predika i hem med välbärgade familjer såväl som i klungor av små skjul som kallades kamponger. När vi vittnade i dessa byar kunde ibland ända upp till 50 barn, som var trasigt och knappt klädda, följa oss från dörr till dörr. Vi spred mycket böcker från den ena änden av Java till den andra.

Vi använde jakten Lightbearer, när vi predikade på Indonesiens många öar, däribland Celebes och Borneo. Varje gång när vi seglade in i en liten hamn brukade besättningen sätta på grammofonen och spela upp något föredrag av J. F. Rutherford, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet. Föreställ dig hur förvånade dessa isolerade malajiska bybor blev, när de fick se en stor jakt komma in i deras hamn och därefter fick höra en så hög och kraftfull stämma komma genom luften. Ett flygande tefat skulle knappast ha kunnat väcka mer intresse.

Så småningom ledde motstånd från myndigheterna, vilka hetsats upp av prästerskapet, till att alla indonesiska hamnar stängdes för besök av Lightbearer. Man beslöt därför att båten skulle återvända till Australien.

Kort efter det att vi hade återvänt till Indonesien tyckte Clem att det återigen var dags att vittna på ön Sumatra. Clem och jag och Henry Cockman, en annan australier, arbetade därför som ett lag och predikade överallt bland öns berg och risfält. Vi övernattade på resanderum, och även om en del av våra login var bekväma, lämnade andra mycket i övrigt att önska.

När vi vittnade i en by som i huvudsak bestod av små kinesiska affärer, spred vi en hel kartong med böcker på kinesiska på omkring en timme. Affärsinnehavarna hade sett mycket få vita kvinnor, och det var aldrig någon sådan som hade besökt deras enkla små affärer. Jag vet inte om detta var orsaken till att jag fick lämna en bok i varje affär, men jag spred så många böcker att Clem och Henry använde det mesta av sin tid till att hämta litteratur åt mig från bilen.

När jag i en annan by återvände till bilen för att hämta mer litteratur, såg jag att den var omringad av människor som ropade och skrek och gestikulerade. Det verkade som om det var problem. Rätt orolig skyndade jag dit och blev överraskad över att få se Clem stå halvvägs inne i bilen och dela ut tidskrifter så fort han kunde. Bidragen för tidskrifterna skickades över huvudet på den ena personen efter den andra, och därefter skickade Clem tillbaka tidskriften över huvudena till den som hade lämnat myntet. Det var en fantastisk syn att få se människor praktiskt taget slåss för att få litteratur.

När vi fortsatte vår nostalgiska resa, berättade en vän att många av de böcker som spritts till holländare under de tidiga åren hade hamnat på antikvariat, när holländarna hade lämnat landet, och att de hade köpts av människor som var på jakt efter något att läsa. Några som hade skaffat litteratur på det här sättet utvecklade en rätt djup förståelse av bibeln och var glada över att få börja ta del i predikoarbetet, så snart de blev kontaktade.

På ett ställe for ett vittne i väg för att visa sin far de bibliska sanningar som han hade fått lära sig. Men hans far hävdade att han redan hade funnit den sanna religionen. Han hade samlat omkring hundra personer för att tillbe enligt det sätt som han hade upptäckt. Föreställ dig vittnets förvåning, när han upptäckte att denna grupp studerade Sällskapet Vakttornets litteratur! De var helt omedvetna om att det fanns en världsomfattande organisation, som redan tillbad Jehova enligt detta mönster!