År 1953 började Peter Vanderhaegen som kretstillsyningsman i Indonesien. Hans krets omfattade hela landet och sträckte sig omkring 500 mil från öst till väst och 180 mil från norr till söder. Han var med om de mest hårresande saker under sina resor i det här enorma området.

Broder Vanderhaegen reste 1954 till östra delen av Indonesien, ett spretigt område religiöst sett. Där ligger Bali, som har en stor hinduisk befolkning, Lombok och Sumbawa med övervägande muslimer, Flores, som huvudsakligen är katolskt, och dessutom Sumba, Alor och Timor, där det bor mest protestanter. Han reste med skraltiga båtar och stannade till och vittnade på flera öar längs rutten innan han kom till Kupang, huvudort på västra Timor. Broder Vanderhaegen berättade: ”Jag predikade på Timor i två veckor. Trots ihärdigt regn lämnade jag all litteratur jag hade med mig, tecknade 34 prenumerationer och startade flera bibelstudier.” Specialpionjärer följde upp intresset och bildade en församling i Kupang. Därifrån spreds de goda nyheterna till de närliggande öarna Rote, Alor, Sumba och Flores.

När missionärerna Piet och Nell de Jager och Hans och Susie van Vuure kom till Papua 1962, fick även de motstånd från prästerna. Tre framträdande präster krävde att missionärerna skulle sluta predika och bege sig någon annanstans. Från predikstolen, i skrift och via radio anklagade prästerna Jehovas vittnen för att ställa till problem för regeringen. De smickrade, hotade eller mutade alla som började studera med missionärerna. De pressade också byhövdingar att motarbeta predikoarbetet.

Men deras plan gick i stöpet när en av hövdingarna bjöd in missionärerna till sin by. ”När hövdingen församlat byborna, höll Piet och jag två korta tal för att förklara vårt arbete”, berättade Hans. ”Sedan visade våra hustrur hur vi skulle knacka på hemma hos dem, tacka ja till att bli inbjudna och sedan framföra ett kort budskap från Bibeln. Hövdingen och byborna reagerade positivt och lät oss arbeta fritt.”