DET här är en spännande berättelse om ödmjuka män och kvinnor som modigt höll fast vid sin tro under politiska omvälvningar, religiösa konflikter och ett 25 år långt förbud som kyrkans ledare låg bakom. Läs om en broder vars namn fanns på en kommunistisk dödslista och om en gängledare som blev ett Jehovas vittne. Läs också den rörande berättelsen om två döva flickor som blev vänner och sedan upptäckte att de var syskon. Och se hur Jehovas folk framgångsrikt förkunnar de goda nyheterna för världens största muslimska befolkning.

Natur Indonesien breder ut sig på båda sidor om ekvatorn mellan Australien och den asiatiska kontinenten och utgör världens största övärld. De flesta av de mer än 17 500 öarna är täckta av täta tropiska skogar och berg. Med sina 100 aktiva vulkaner är området det mest vulkaniskt aktiva på jorden.

Befolkning Indonesien har den fjärde största befolkningen i världen (efter Kina, Indien och USA) och den består av mer än 300 etniska grupper. De javanesiska och sundanesiska folkgrupperna utgör mer än hälften av befolkningen.

Religion Omkring 90 procent av indonesierna är muslimer. De flesta andra är hinduer, buddhister eller kristna. Många praktiserar också olika former av inhemsk traditionell religion.

Språk Det talas mer än 700 språk i landet. Det officiella språket är indonesiska, en form av malajiska. Men de flesta talar också ett regionalt språk i hemmet.

Näringsliv Många av invånarna försörjer sig på jordbruk eller handel i liten skala. Landet har stora tillgångar av mineral, timmer, råolja och naturgas och är en stor leverantör av gummi och palmolja.

Matkultur Baslivsmedlet är ris. Vanliga maträtter är nasi goreng (stekt ris med ägg och grönsaker), satay (grillspett) och gado gado (sallad med jordnötssås).

Klimat Varmt och fuktigt. Monsunen ger två årstider – regnperiod och torrperiod. Åskväder är vanliga.

UNDER 1500-talet var kryddhandeln motorn i den globala ekonomin, ungefär som handeln med råolja är i dag. Muskot och kryddnejlika, som kom från de berömda Kryddöarna (nu Moluckerna), såldes för skyhöga priser i Europa.

Christofer Columbus, Vasco da Gama, Fernão de Magalhães, Samuel de Champlain och Henry Hudson sökte alla efter vägar till Kryddöarna. Sökandet efter indonesiska kryddor gav alltså människor mycket större kunskap om jordens geografi.

Alexander MacGillivray, landstjänare i Australien, gick av och an på sitt kontor med pannan i djupa veck. I flera dagar hade han brottats med ett problem, och han hade till sist kommit fram till en lösning. Nu behövde han prata med Frank Rice.

Frank, en orädd kolportör (pionjär) som var 28 år gammal, hade kommit till avdelningskontoret några veckor tidigare. Han kom med i sanningen i tonåren och började snart som kolportör. Under mer än tio år predikade han i stora delar av Australien. Han tog sig fram med hjälp av häst, cykel, motorcykel eller husbil. Efter ett kort besök på Betel var Frank nu beredd att ta itu med sitt nästa distrikt.

Broder MacGillivray bad Frank att komma till hans kontor och pekade på en karta över öarna norr om Australien. ”Frank, vad skulle du tycka om att sätta i gång predikoarbetet här?” frågade han. ”Det finns inte en enda förkunnare på någon av de här öarna!”

Frank lade märke till ett pärlband av öar som låg i den i Indiska oceanen – Nederländska Indien (nu Indonesien).a På de här öarna bodde miljoner människor som ännu inte hade hört de goda nyheterna om Guds rike. Frank pekade på huvudstaden, Batavia (nu Jakarta),b och sa: ”Där vill jag börja!”

De goda nyheterna når Java

Frank Rice kom till Jakarta 1931. Det var en stor och livlig stad på ön Java. Han hyrde ett rum nära stadens centrum och fyllde det med kartonger med biblisk litteratur, något som förvånade hans hyresvärdinna.

”I början kände jag mig ganska bortkommen och längtade hem”, berättade Frank. ”Medan jag gick omkring och svettades i mina tjocka australiska kläder, bar andra luftiga vita kostymer och tropikhjälmar. Jag kunde inte ett ord holländska eller indonesiska. Jag bad till Jehova om vägledning och kom sedan att tänka på att det måste finnas människor som talade engelska där de stora företagen hade sina kontor. Det var där jag började predika, och det visade sig verkligen vara ett distrikt som gav riklig frukt!”

Eftersom de flesta i Jakarta talade holländska, studerade Frank flitigt för att kunna göra sig förstådd och började snart predika från hus till hus. Han började också att lära sig indonesiska. ”Problemet var att jag inte hade någon litteratur på indonesiska”, sa han. ”Men Jehova ledde mig till en indonesisk lärare som blev intresserad av sanningen och gick med på att översätta broschyren Var äro de döda? Det var den första i en rad av broschyrer som översattes, och snart blev många som talade indonesiska intresserade av sanningen.”

I november 1931 kom två andra pionjärer från Australien till Jakarta: 25-årige Clem Deschamp och 19-årige Bill Hunter. Clem och Bill hade med sig ett pionjärhem på hjul, en av de första husbilarna i Indonesien. De lärde sig några holländska fraser och gav sig sedan av för att predika i de större städerna på Java.

En annan energisk pionjär från Australien, Charles Harris, följde Clem och Bill i spåren. Med början 1935 bearbetade Charles större delen av Java med husbil och cykel och lämnade litteratur på fem språk: arabiska, engelska, holländska, indonesiska och kinesiska. Vissa år kunde han lämna omkring 17 000 exemplar!

Den mängd litteratur som Charles spred väckte en hel del uppmärksamhet. En myndighetsperson i Jakarta frågade Clem Deschamp: ”Hur många har ni som arbetar där borta i östra Java?”

”Bara en”, svarade han.

”Och det inbillar ni er att jag ska tro på!” röt mannen. ”Ni måste ha en hel armé som arbetar där borta med tanke på hur mycket litteratur som sprids överallt!”

De första pionjärerna var ständigt på resande fot för att nå så många som möjligt. ”Vi arbetade oss igenom ön från den ena änden till den andra och talade sällan med någon två gånger”, sa Bill Hunter. Längs vägen spred de stora mängder andliga frön som senare gav en rik skörd. (Pred. 11:6; 1 Kor. 3:6)

De goda nyheterna når Sumatra

Omkring 1936 pratade pionjärerna på Java om hur de skulle kunna sjösätta predikoarbetet på Sumatra – den sjätte största ön i världen. Den här bergiga ön med omfattande sumpmarker och regnskogar breder ut sig på båda sidor om ekvatorn och har stora städer och plantager.

Pionjärerna enades om att skicka i väg Frank Rice, så de skramlade ihop pengar till hans biljett. Kort därefter anlände Frank till Medan på norra Sumatra, och det enda han hade med sig var två tjänsteväskor, 40 kartonger med litteratur och lite pengar på fickan. Men Frank hade stark tro. Han satte genast i gång med att predika och var övertygad om att Jehova skulle ge honom det han behövde för att klara av sitt uppdrag. (Matt. 6:33)

Under den sista veckan Frank predikade i Medan träffade han en vänlig holländare som bjöd in honom på kaffe. Frank talade om för mannen att han behövde en bil för att förkunna de goda nyheterna över resten av ön. Mannen pekade på en trasig bil i sin trädgård och sa: ”Om du kan reparera den kan du få den för 100 gulden.”c

”Jag har inte 100 gulden”, svarade Frank.

Mannen såg honom stint i ögonen och sa: ”Vill du verkligen predika över hela Sumatra?”

”Ja”, svarade Frank.

”Om du kan reparera bilen får du väl ta den i alla fall”, sa holländaren. ”Du kan betala mig om du får ihop pengarna.”

Frank satte i gång att arbeta med bilen och fick den snart att fungera fint. Han skrev senare: ”Med en bil full av litteratur, en tank full med bensin och ett hjärta fullt av tro gav jag mig i väg för att vittna för människorna på Sumatra.”

Ett år senare hade Frank predikat på hela ön och återvände till Jakarta. Där sålde han bilen för 100 gulden och skickade pengarna med post till holländaren i Medan.

Några veckor senare fick Frank ett brev från Australien med anvisningar om ett nytt pionjärdistrikt. Genast packade han sina väskor och gav sig av för att sätta i gång predikoarbetet i Indokina (nu Kambodja, Laos och Vietnam).

Radiosändningar

ÅR 1933 avtalade bröderna med en radiostation i Jakarta om att sända inspelningar av broder Rutherfords radioföreläsningar på engelska. Dessutom lästes föreläsningar på holländska upp i radio av en man som var intresserad av sanningen. Sändningarna väckte en hel del intresse och hjälpte bröderna att lämna mer litteratur i tjänsten.

När radiostationen sände broder Rutherfords effektfulla föreläsning ”Det heliga årets inverkan på freden och välståndet”, fick de katolska prästerna nog.a Den som hade ordnat med inspelningen var broder De Schumaker, och prästerna drog i några trådar för att få honom anklagad för ”förtal, förlöjligande och fientlighet”. Broder De Schumaker tillbakavisade kraftfullt anklagelserna men dömdes att betala rättegångskostnaderna och 25 guldenb i böter. Tre stora tidningar skrev om rättegången, och det ledde till att sanningen blev ännu mera känd.

Lightbearer

Den 15 juli 1935 anlände Sällskapet Vakttornets 16 meter långa segelfartyg Lightbearer till Jakarta efter en sex månader lång predikoresa från Sydney i Australien. Ombord befann sig sju entusiastiska pionjärer som var beslutna att sprida de goda nyheterna i Indonesien, Singapore och Malaysia.

I mer än två år besökte pionjärerna på Lightbearer stora och små hamnar runt om i Indonesien, och stora mängder biblisk litteratur spreds. ”Varje gång vi seglade in i en liten hamn brukade besättningen sätta på grammofonen och spela upp något föredrag av J. F. Rutherford, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet”, berättade Jean Deschamp. ”Föreställ dig hur förvånade dessa isolerade malajiska bybor blev, när de fick se en stor segelbåt komma in i hamnen och en hög och kraftfull stämma ljöd. Ett flygande tefat skulle knappast ha kunnat väcka mer intresse.”

Prästerna blev ursinniga över att bröderna vittnade så frimodigt, och så småningom ledde deras påtryckningar till att myndigheterna förbjöd Lightbearer att lägga till i många indonesiska hamnar. I december 1937 återvände Lightbearer till Australien, men missionärernas verksamhet i Indonesien hade verkligen gjort avtryck.

RUNT Tobasjön på norra Sumatra uppstod i slutet av 1930-talet en ny religiös rörelse som kallades Bibelkring (ett holländskt ord som betyder ”en grupp bibelforskare”). Gruppen bildades efter att några lärare hade tagit emot litteratur av en pionjär, troligen Eric Ewins, som hade predikat i området runt Tobasjön 1936. Det lärarna läste fick dem att lämna den protestantiska kyrkan och bilda grupper som träffades i hemmen för att studera Bibeln. De här grupperna växte och spred sig och fick så småningom flera hundra medlemmar.a

De första medlemmarna av Bibelkring förstod flera bibliska läror med hjälp av litteraturen de hade fått av pionjären. ”De vägrade att hälsa flaggan och firade varken jul eller födelsedagar. En del av dem predikade till och med från dörr till dörr”, berättar Dame Simbolon, en kvinna som varit medlem och som tog emot sanningen 1972. Men eftersom de inte hade kontakt med Guds organisation dröjde det inte länge förrän världsliga tankar fick fotfäste. ”Kvinnor fick inte använda smink, smycken, moderna kläder eller ens skor”, förklarar Limeria Nadapdap, en kvinna som också varit medlem men nu är vår syster. ”Medlemmar förbjöds också att skaffa ett nationellt identitetskort, något som väckte myndigheternas ogillande.”

Bibelkring splittrades så småningom, och rörelsen rann ut i sanden. När pionjärer återigen besökte området runt Tobasjön, tog många som tidigare tillhört Bibelkring emot sanningen.

Frank Rice bad 1933 Theodorus (Theo) Ratu, som kom från norra Sulawesi, att hjälpa honom att sköta litteraturdepån i Jakarta. ”Jag blev mycket intresserad av det fantastiska förkunnararbetet och började predika tillsammans med broder Rice”, berättade Theo. ”Längre fram följde jag med Bill Hunter på en predikotur på Java och Lightbearer på en resa till Sumatra.” Theo var den förste indonesiern som tog emot sanningen, och han var under årtionden pionjär på Java, norra Sulawesi och Sumatra.

Året därpå lämnade Bill Hunter broschyren Var äro de döda? till Felix Tan, en student som bodde i Jakarta. Felix återvände till sin familj i Bandung på västra Java och visade broschyren för sin yngre bror Dodo. Båda blev förvånade när de fick veta att den första människan, Adam, inte hade en själ. Adam var en själ. (1 Mos. 2:7) Felix och Dodo hade fått sin andliga aptit väckt och letade överallt på antikvariaten i Bandung för att få tag på fler av Vakttornets publikationer. De berättade också för sina närmaste vad de hade lärt sig. De läste alla böcker och broschyrer de kunde få tag på, och sedan skrev de till litteraturdepån i Jakarta. De blev förvånade när de fick ett uppmuntrande besök av Frank Rice, som hade med sig ny litteratur till dem.

Kort efter det att broder Rice hade återvänt till Jakarta kom det nygifta paret Clem och Jean Deschamp till Bandung och var där i 15 dagar. ”Broder Deschamp frågade oss i familjen om vi ville bli döpta”, berättade Felix. ”Fyra av oss blev döpta, nämligen Dodo, min yngre syster Josephine (Pin Nio), min mor (Kang Nio) och jag.”a Efter dopet predikade de intensivt tillsammans med Clem och Jean under nio dagar. Clem visade hur de skulle predika med hjälp av ett vittnesbördskort som innehöll ett enkelt bibliskt budskap på tre språk. Snart blev den lilla gruppen i Bandung en församling, den andra i Indonesien.

Påvens hatt

När predikoarbetet satte fart ordentligt vaknade prästerna till liv. De och deras representanter skrev artiklar i pressen och angrep vittnenas trosuppfattningar och arbete. Artiklarna fick tjänstemän vid religionsdepartementet att kalla till sig Frank Rice för att fråga ut honom. De var nöjda med hans svar och lät arbetet fortsätta utan hinder.b

I början av 1930-talet kunde de predika utan hinder, eftersom de flesta koloniala tjänstemän antingen tolererade eller ignorerade det. Men när Nazitysklands inflytande växte i Europa, började vissa av dem motarbeta vittnena, särskilt de som var hängivna katoliker. ”En katolsk tulltjänsteman beslagtog en sändning av våra böcker och skyllde på att de omnämnde nazismen på ett ogynnsamt sätt”, minns Clem Deschamp. ”När jag besökte tullverket för att klaga var den ohjälpsamme tjänstemannen på semester. Hans vikarie, en vänlig man som inte var katolik, upphävde genast beslaget och sa: ’Ta med er allt ni kan medan den ordinarie tjänstemannen är borta!’”

”Vid ett annat tillfälle krävde tjänstemän att vi skulle ta bort två bilder i boken Fiender”, sa Jean Deschamp. ”De opponerade sig mot karikatyrer som visade en slingrande orm (Satan) och en drucken prostituerad (falsk religion). Båda bar mitra (påvens hatt).c Vi ville absolut sprida boken. Därför fick jag och två andra sitta ute på lastkajen i den tryckande hettan och måla över bilderna med mitror i tusentals böcker!”

Medan Europa var på väg mot krig fortsatte våra publikationer att oförskräckt avslöja kristenhetens hyckleri och inblandning i politik. Prästerskapet i sin tur pressade myndigheterna att lägga krokben för vår verksamhet, och flera av våra publikationer blev förbjudna.

Trots det var bröderna och systrarna beslutna att fortsätta framåt i predikoarbetet, och de hade stor nytta av en tryckpress från Australien. (Apg. 4:20) Ett av deras sätt att hantera situationen beskrevs av Jean Deschamp så här: ”När vi tryckte en ny broschyr eller tidskrift var vi tvungna att lämna in ett exemplar till myndigheterna för godkännande. Vi tryckte och skickade ut publikationen till församlingarna i början av veckan, och först i slutet av veckan tog vi med oss ett exemplar till justitieministerns kontor. När det inte blev godkänt skakade vi sorgset på huvudet och skyndade oss sedan tillbaka till tryckeriet för att trycka nästa publikation.”

Bröderna och systrarna som spred den förbjudna litteraturen drogs ofta in i en katt-och-råtta-lek med polisen. Ett exempel är när Charles Harris vittnade i Kediri på östra Java och ovetande knackade på hos en polis.

”Jag har letat efter er hela dagen”, sa polisen. ”Vänta här tills jag har hämtat min lista över era förbjudna böcker.”

”Medan polisen gick in och letade gömde jag den förbjudna litteraturen i dolda fickor i min jacka”, berättar Charles. ”När han kom tillbaka gav jag honom 15 broschyrer som inte var förbjudna. Motvilligt gav han mig bidraget för dem, och sedan lämnade jag den förbjudna litteraturen längre bort på gatan.”

Tryckning under svårigheter

När andra världskriget började i Europa upphörde litteratursändningarna från Nederländerna. Men det hade bröderna redan förutspått och hade därför anlitat ett företag i Jakarta för att trycka tidskrifterna. Det första numret av En Ny Värld (nu Vakna!) på indonesiska var färdigt i januari 1939 och Vakttornet kort därefter. Bröderna köpte sedan en liten tryckpress och började trycka tidskrifterna själva. 1940 fick de en större cylinderpress från Australien och började trycka broschyrer och tidskrifter på indonesiska och holländska, och de stod själva för kostnaderna.

Den 28 juli 1941 förbjöd myndigheterna alla Sällskapet Vakttornets publikationer. Jean Deschamp berättar: ”En förmiddag när jag satt och skrev maskin på kontoret rycktes dörrarna upp, och in tågade tre poliser och en holländsk polischef i full galauniform – medaljer, vita handskar, värja och plymhatt. Vi blev inte förvånade. Tre dagar tidigare hade vi fått tips om att våra publikationer snart skulle förbjudas. Den högdragne ämbetsmannen läste upp ett långt tillkännagivande och krävde sedan att få komma till tryckeriet för att plombera vår press. Men min man talade om för honom att han kom för sent. Dagen innan hade vi nämligen sålt pressen!”

Men Bibeln hade inte blivit förbjuden. Så förkunnarna fortsatte att predika från hus till hus och använde då bara Bibeln. De ledde också bibelstudier. Men eftersom risken för krig ökade i Asien, uppmanades de utländska pionjärerna att återvända till Australien.

I början av 1942 gick den japanska militären fram som en ångvält genom Indonesien och höll landet i ett järngrepp. Många bröder tvingades utföra hårt kroppsarbete, som att bygga vägar eller rensa diken. Andra blev inspärrade i smutsiga fångläger och torterades för att de vägrade att understödja kriget. Åtminstone tre bröder dog i fängelse.

En holländsk syster, Johanna Harp, som bodde i en isolerad bergsby på östra Java, lyckades undgå fångläger under krigets två första år. Hon och hennes tre tonåriga barn använde sin frihet till att översätta boken Frälsning och olika nummer av Vakttornet från engelska till holländska.a De översatta publikationerna kopierades sedan och smugglades till vittnen över hela Java.

De få vittnen som fortfarande var fria träffades i små grupper och predikade diskret. ”Jag sökte alltid efter möjligheter att resonera informellt om sanningen”, berättade Josephine Elias (tidigare Tan). ”När jag besökte intresserade personer hade jag med mig ett schackbräde, så att andra skulle tro att det var schack som stod på agendan.” Felix Tan och hans fru, Bola, gick från dörr till dörr och låtsades sälja tvål. ”Vi var ofta förföljda av spioner från Kempeitai, den fruktade japanska militärpolisen”, förklarade Felix. ”För att undvika misstankar besökte vi våra bibelstudier vid olika tidpunkter. Sex av dem gjorde mycket fina framsteg och blev döpta under kriget.”

Oenighet bland bröderna

Bröderna och systrarna anpassade sig till den svåra situationen under kriget, men de mötte snart ett annat svårt prov. De japanska myndigheterna krävde att alla utlänningar (även indonesier av kinesiskt ursprung) skulle registrera sig och bära ett identitetskort med en trohetsed mot det japanska kejsardömet. Många av vännerna funderade på om de skulle registrera sig och skriva under identitetskortet eller om de skulle vägra.

Felix Tan beskrev situationen: ”Bröderna i Jakarta uppmanade oss i Sukabumi att vägra att underteckna identitetskortet. Men vi frågade myndigheterna om vi kunde ändra ordalydelsen på kortet från ’undertecknad har svurit trohet mot’ till ’undertecknad ska inte motarbeta’ den japanska armén. Förvånande nog gick de med på det, och därför skaffade sig alla ett kort. När bröderna i Jakarta fick höra om det, kallade de oss avfällingar och bröt kontakten med oss.”

De flesta av de dogmatiska bröderna i Jakarta blev tyvärr gripna av myndigheterna och lämnade sanningen. En av dem hamnade i samma fängelse som André Elias. ”Jag resonerade med honom om synen på registrering och hjälpte honom att bli mer balanserad”, sa André. ”Han sa ödmjukt förlåt för att han hade brutit kontakten med oss. Resten av tiden kunde vi uppmuntra och styrka varandra, men tragiskt nog dog han på grund av de svåra förhållandena i fängelset.”

Merdeka!

När kriget slutade 1945 var bröderna och systrarna ivriga att fortsätta predikoarbetet. En broder som hade suttit i fängelse och blivit torterad skrev till avdelningskontoret i Australien: ”Jag är nu tillbaka efter fyra svåra år, fortfarande stark och beslutsam. Under alla mina svårigheter har jag aldrig glömt vännerna. Skulle ni vilja skicka mig några böcker?”

Inom kort anlände små partier av den efterlängtade litteraturen till landet, och efter ett tag kom även stora sändningar. Tio förkunnare i Jakarta började översätta publikationer till indonesiska igen.

Den 17 augusti 1945 deklarerade ledarna för Indonesiens självständighetsrörelse att Indonesien var en självständig republik, vilket blev startskottet för en fyra år lång revolution mot det nederländska kolonialstyret. I kaoset som följde dog tiotusentals människor, och mer än sju miljoner tvingades lämna sina hem.

Under hela revolutionen fortsatte vännerna att predika från hus till hus. ”Patrioter försökte få oss att skrika deras slagord Merdeka, som betyder frihet”, berättade Josephine Elias. ”Men vi sa att vi var politiskt neutrala.” År 1949 överförde holländarna suveräniteten över kolonin till Republiken Indonesiens förenta stater (nu Republiken Indonesien).b

Vid 1950-talets början hade vännerna i Indonesien uthärdat nästan tio år av krig och konflikter. Men ett stort arbete låg framför dem. Hur skulle de kunna sprida de goda nyheterna till Indonesiens många miljoner invånare? Mänskligt sett verkade uppgiften omöjlig! Men med stark tro fortsatte de framåt, övertygade om att Jehova skulle sända ut ”arbetare till sin skörd”. (Matt. 9:38) Och det är precis vad han gjorde.

I juli 1951 samlades den lilla församlingen i Jakarta för att välkomna Peter Vanderhaegen. Han var den första gileadmissionären som kom till Indonesien. Ett halvår senare hade ytterligare 13 missionärer kommit, och de var från Australien, Nederländerna och Tyskland. Antalet förkunnare i landet fördubblades nästan i och med deras ankomst.

”Jag hade trott att jag skulle få gå från hus till hus och använda gester för att göra mig förstådd”, berättade Fredrika Renskers, en missionär från Nederländerna. ”I början predikade jag mest på holländska eftersom det var så många som kunde det språket.” Ronald Jacka från Australien berättade: ”Några av oss använde vittnesbördskort med en kort predikan på indonesiska. Jag tittade på kortet innan jag knackade på en dörr och försökte återge orden ur minnet.”

Missionärerna gick i spetsen för predikandet, och antalet förkunnare ökade från 34 till 91 på ett enda år. Den 1 september 1951 upprättades ett avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet i André Elias hem i centrala Jakarta. Ronald Jacka förordnades som landstjänare.

Sanningen når ut till fler

I november 1951 sändes Peter Vanderhaegen till Manado på norra Sulawesi, där Theo Ratu och hans fru hade bildat en liten grupp. De flesta av invånarna var kristna och hade stor respekt för Bibeln. Många av dem bjöd gärna in vittnena och bad dem förklara bibliska läror. Förkunnarna fick ofta tala inför grupper på kanske tio personer. Efter en kvart brukade gruppen ha växt till 50 personer. Inom en timme fick de flytta ut på gårdsplanen, eftersom det kunde vara upp till 200 som hade samlats.

I början av 1952 startade Albert och Jean Maltby upp ett missionärshem i Indonesiens näst största stad, Surabaya. Där fick de sällskap av sex missionärssystrar: Gertrud Ott, Fredrika Renskers, Susie och Marian Stoove, Eveline Platte och Mimi Harp. ”De flesta i trakten var muslimer, och de var mycket vänliga och fördomsfria”, sa Fredrika Renskers. ”Många verkade nästan ha väntat på sanningen, så det var lätt att starta bibelstudier. Efter tre år hade församlingen i Surabaya 75 förkunnare.”

Under den här perioden skrev Azis, en muslimsk man från Padang på västra Sumatra, till avdelningskontoret och bad om andlig hjälp. Pionjärer från Australien hade studerat med honom på 1930-talet, men han hade förlorat kontakten med dem under den japanska ockupationen. Sedan råkade han få tag i en broschyr som var utgiven av Jehovas vittnen. Han skrev: ”När jag såg adressen till Jakarta tändes gnistan igen!” Avdelningskontoret skickade genast kretstillsyningsmannen Frans van Vliet till Padang. Han fick veta att Azis hade pratat med sin granne, Nazar Ris, en statstjänsteman med ett andligt intresse. Båda de här männen och deras familjer kom med i sanningen. Broder Azis var äldste i många år. Nazar Ris blev specialpionjär, och många av hans barn är fortfarande i gång i sanningen.

Kort därefter besökte Frans van Vliet en inaktiv holländsk broder som arbetade med att reparera ett krigsskadat oljeraffinaderi i Balikpapan på östra Kalimantan. Frans tog med brodern ut i tjänsten och uppmuntrade honom att studera med dem som var intresserade. Innan brodern återvände till Nederländerna hade han bildat en liten grupp i Balikpapan.

Senare flyttade en nydöpt syster, Titi Koetin, till Banjarmasin på södra Kalimantan. Titi talade med sina släktingar som var dajaker och hjälpte många av dem att lära känna sanningen. Några av dem återvände till sina hembyar i Kalimantans djupa skogar och bildade grupper som växte till stabila församlingar.

Mer litteratur på indonesiska

Verksamheten ökade snabbt och vännerna behövde mer litteratur på indonesiska. Boken ”Låt Gud vara sannfärdig” översattes till indonesiska 1951, men eftersom myndigheterna genomförde en språklig reform blev man tvungen att revidera översättningen.a När boken slutligen gavs ut väckte den stort intresse hos de indonesiska läsarna.

År 1953 framställde avdelningskontoret 250 exemplar av Vakttornet på indonesiska – den första lokala upplagan på 12 år. Den 12-sidiga stencilerade tidskriften innehöll till att börja med bara studieartiklar. Tre år senare utökades den till 16 sidor, och ett kommersiellt företag tryckte 10 000 exemplar i månaden.

Vakna! började ges ut på indonesiska en gång i månaden 1957. Upplagan kom snabbt upp i 10 000 exemplar. På grund av bristen på tryckpapper i landet behövde bröderna ansöka om licens för att köpa papper. Den statstjänsteman som behandlade deras ansökan sa: ”Menara Pengawal (Vakttornet) är en av Indonesiens bästa tidskrifter, och jag är bara glad över att kunna hjälpa till med licensen för er andra tidskrift.”

År 1953 började Peter Vanderhaegen som kretstillsyningsman i Indonesien. Hans krets omfattade hela landet och sträckte sig omkring 500 mil från öst till väst och 180 mil från norr till söder. Han var med om de mest hårresande saker under sina resor i det här enorma området.

Broder Vanderhaegen reste 1954 till östra delen av Indonesien, ett spretigt område religiöst sett. Där ligger Bali, som har en stor hinduisk befolkning, Lombok och Sumbawa med övervägande muslimer, Flores, som huvudsakligen är katolskt, och dessutom Sumba, Alor och Timor, där det bor mest protestanter. Han reste med skraltiga båtar och stannade till och vittnade på flera öar längs rutten innan han kom till Kupang, huvudort på västra Timor. Broder Vanderhaegen berättade: ”Jag predikade på Timor i två veckor. Trots ihärdigt regn lämnade jag all litteratur jag hade med mig, tecknade 34 prenumerationer och startade flera bibelstudier.” Specialpionjärer följde upp intresset och bildade en församling i Kupang. Därifrån spreds de goda nyheterna till de närliggande öarna Rote, Alor, Sumba och Flores.

När de protestantiska prästerna i Kupang märkte att många lyssnade till Jehovas vittnen blev de topp tunnor rasande. En framträdande präst krävde att Thomas Tubulau, en äldre enhänt plåtslagare, skulle sluta studera med vittnena. Han sa också att blod skulle flyta om Thomas inte slutade att berätta för andra om det han hade lärt sig. Thomas svarade modigt: ”Ingen kristen borde ta sådana ord i sin mun. Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i din kyrka.” Thomas blev en ivrig förkunnare av de goda nyheterna, och hans dotter blev specialpionjär.

Prästerna på Timor hade fortfarande siktet inställt på att krossa Jehovas vittnen. År 1961 lyckades de få religionsdepartementet och de lokala militära myndigheterna att förbjuda tjänsten från hus till hus. Då ändrade vännerna bara sitt sätt att predika. De talade med människor på marknader och vid brunnar, med fiskare som förde in sin fångst till stranden och med dem som besökte kyrkogårdar. Efter en månad veknade de militära myndigheterna och meddelade via radio att det rådde religionsfrihet på Timor. När religionsdepartementet ändå hävdade att det fortfarande var förbjudet att vittna från hus till hus, bad bröderna att få ett skriftligt intyg på förbudet. Tjänstemännen vägrade. Efter det började vännerna vittna från hus till hus igen utan några hinder.

När missionärerna Piet och Nell de Jager och Hans och Susie van Vuure kom till Papua 1962, fick även de motstånd från prästerna. Tre framträdande präster krävde att missionärerna skulle sluta predika och bege sig någon annanstans. Från predikstolen, i skrift och via radio anklagade prästerna Jehovas vittnen för att ställa till problem för regeringen. De smickrade, hotade eller mutade alla som började studera med missionärerna. De pressade också byhövdingar att motarbeta predikoarbetet.

Men deras plan gick i stöpet när en av hövdingarna bjöd in missionärerna till sin by. ”När hövdingen församlat byborna, höll Piet och jag två korta tal för att förklara vårt arbete”, berättade Hans. ”Sedan visade våra hustrur hur vi skulle knacka på hemma hos dem, tacka ja till att bli inbjudna och sedan framföra ett kort budskap från Bibeln. Hövdingen och byborna reagerade positivt och lät oss arbeta fritt.”

Det var ungefär så här det brukade gå till. Muslimer hindrade sällan predikoarbetet, utan motståndet kom nästan alltid från kristenhetens präster. Det är på samma sätt än i dag.

”Dragna inför ståthållare ... till ett vittnesbörd”

Jesus sa till sina lärjungar: ”Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matt. 10:18) De här orden har gång på gång visat sig vara sanna i Indonesien.

En framträdande holländsk teolog i Jakarta gav 1960 ut en bok där han beskyllde Jehovas vittnen för att vara falska kristna. Den här boken fick många präster att gå till attack mot vittnena. Prästerna i en stad skrev till religionsdepartementet och anklagade vittnena för att ”förvirra deras kyrkomedlemmar”. När vittnena fick möjlighet att besvara anklagelserna lade de fram fakta, och det blev ett fint vittnesbörd. En av tjänstemännen, som var religiös, gav sin kollega rådet: ”Lämna Jehovas vittnen i fred. De väcker liv i sovande protestanter.”

År 1964 vände sig en grupp protestantiska präster i Papua till en parlamentskommitté för religiösa och sociala frågor för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden. Bröder från avdelningskontoret bad att få träffa kommittén för att bemöta anklagelserna. ”Vi fick framföra vår sak och berätta om vårt bibliska undervisningsarbete under nästan en timme”, sa Tagor Hutasoit. ”En av politikerna, som var protestant, hade invändningar och sa att vi orsakade religiös oro i Papua. Men de flesta muslimerna i kommittén var positiva. De sa: ’Grundlagen garanterar religionsfrihet, så ni har rätt att predika.’” Efter det här mötet förklarade en högt uppsatt regeringstjänsteman i Papua: ”Den nya regeringen ... upprätthåller religionsfriheten, en frihet som också gäller nya religiösa grupper.”

Den 9 juli 1964 blev Bible Students Association, en juridisk sammanslutning som användes av Jehovas vittnen, registrerad av det indonesiska justitiedepartementet. Men innan bröderna kunde få full religionsfrihet behövde de även bli registrerade av religionsdepartementet, som i sin tur konsulterade avdelningen för kristna ärenden. Där arbetade starkt troende protestanter som var benhårda motståndare till Jehovas vittnen.

En dag träffade en broder en högre tjänsteman som var medarbetare till religionsministern. De två männen upptäckte att de kom från samma by, så de hade ett livligt samtal på sin egen dialekt. När brodern talade om för tjänstemannen att vittnena hade problem med avdelningen för kristna ärenden, ordnade han så att tre bröder fick träffa religionsministern, en sympatisk och välvillig muslim. Den 11 maj 1968 utfärdade han en förordning som erkände Jehovas vittnen som en religion och bekräftade deras rätt att verka i Indonesien.

Den högre tjänstemannen erbjöd sig också att kringgå avdelningen för kristna ärenden så att vittnen från andra länder kunde få missionärsvisum. Med hans hjälp fick 64 missionärer komma in i Indonesien under åren som följde.

År 1968 var det omkring 300 missionärer och specialpionjärer och mer än 1 200 förkunnare som spred de goda nyheterna till alla delar av Indonesien. Vännerna i församlingarna fick god övning av missionärerna, och det bidrog till att de snabbt gick framåt i sanningen. Den här övningen var precis vad de behövde eftersom mörka orosmoln hopade sig vid horisonten.

En ”julklapp” till prästerskapet

År 1974 återupptog avdelningen för kristna ärenden sin envisa kamp för att förbjuda Jehovas vittnen. Chefen skrev till religionsdepartementets alla lokalkontor och påstod lögnaktigt att Jehovas vittnen inte var lagligt erkända. Han uppmanade lokala myndighetspersoner att ingripa mot vittnena när de fick ”problem” med dem – en illa dold uppmaning att trakassera dem. De flesta ignorerade den här anvisningen. Men andra tog chansen att förbjuda mötena och predikoarbetet från hus till hus.

Ungefär vid samma tid planerade Kyrkornas världsråd ett internationellt möte i Jakarta, något som provocerade muslimer där. Eftersom de religiösa motsättningarna ökade, ställdes mötet in. Men kristen proselytvärvning hade blivit en känslig fråga, och många politiker satt som på nålar. Som väntat försökte prästerskapet skylla ifrån sig och klagade högljutt på Jehovas vittnen och deras predikoverksamhet. Det gjorde att fler myndighetspersoner fick en negativ bild av vittnena.

De religiösa motsättningarna tilltog och i december 1975 invaderade Indonesien Östtimor, en tidigare portugisisk koloni. Sju månader senare annekterade Indonesien Östtimor, och den patriotiska glöden i hela nationen eldades på ytterligare. Men vännerna förblev politiskt neutrala och vägrade att göra militärtjänst eller hälsa flaggan, en ståndpunkt som retade upp höga militärer. (Matt. 4:10; Joh. 18:36) Prästerskapet protesterade vilt och krävde att regeringen skulle sätta in dödsstöten. Till sist, i mitten av december 1976, fick prästerna sin ”julklapp” – regeringen tillkännagav att Jehovas vittnen var förbjudna.

DEN 15–18 augusti 1963 samlades hundratals förkunnare från hela landet och 122 besökare från andra länder i Bandung på västra Java. De hade kommit för att vara med vid sammankomsten ”Eviga goda nyheter”, den första internationella sammankomsten i Indonesien.

Under förberedelserna för sammankomsten fick bröderna övervinna många hinder. De fick byta lokal för sammankomsten tre gånger på grund av att den sammanföll med den nationella självständighetsdagen. Inflationen ökade plötsligt och myndigheterna blev tvungna att höja alla biljettpriser med 400 procent, och då var det en del sammankomstdeltagare som inte kunde resa på det sätt de hade tänkt sig. En broder fick gå till fots i sex dagar för att komma till sammankomsten. Sjuttio vittnen från Sulawesi färdades i fem dagar på överfyllda öppna fartygsdäck för att kunna vara med.

De indonesiska bröderna och systrarna var glada över att få träffa bröder och systrar från andra länder. Bland dem fanns två av medlemmarna av den styrande kretsen, Frederick Franz och Grant Suiter. En av besökarna konstaterade: ”Vännerna tycks vara så glada här. De skrattar och ler hela tiden.”

Mer än 750 var med vid sammankomsten, och 34 blev döpta. ”Den historiska sammankomsten fick många intresserade att bestämma sig för att bli vittnen”, sa Ronald Jacka. ”Den gjorde att bröderna i Indonesien fick ny entusiasm för Guds verk.”

När bröderna vid avdelningskontoret fick höra om förbudet agerade de snabbt. ”Vi flyttade våra konfidentiella arkiv, litteraturförråd och pengar till säkra platser i Jakarta”, säger Ronald Jacka. ”Sedan flyttade vi avdelningskontoret till en hemlig plats och sålde i tysthet byggnaderna vi tidigare använt.”

De flesta av vännerna var modiga och höll i gång i tjänsten. De hade uthärdat svåra prövningar före förbudet, och nu fortsatte de att förtrösta på Jehova. Men en del bröder var inte förberedda på den här nya situationen. Några äldste blev rädda och lovade skriftligen att de skulle sluta predika. Andra avslöjade namn på vänner i församlingen. Avdelningskontoret skickade ut mogna bröder för att styrka församlingarna och hjälpa dem som hade fallit för trycket. John Booth, en medlem av den styrande kretsen, besökte Indonesien och gav välbehövliga och omtänksamma råd.

Det är tydligt att Jehova, den store herden, styrkte och tröstade sitt folk. (Hes. 34:15) De äldste inriktade sig ännu mer på att ge andlig vägledning, och förkunnarna hittade på nya och diskreta sätt att predika. (Matt. 10:16) Många vittnen köpte biblar till bra pris från det indonesiska bibelsällskapet. De erbjöd dem sedan till människor de träffade och vävde försiktigt in Bibelns budskap när det var möjligt. Andra tog bort utgivarsidan i våra publikationer och spred dem till intresserade. Många pionjärer låtsades vara försäljare för att kunna fortsätta predika från dörr till dörr, precis som deras föregångare hade gjort under den japanska ockupationen.

År 1977 kom ännu ett slag från religionsdepartementet – de vägrade att förnya visum för Jehovas vittnens missionärer. De flesta av våra missionärer förflyttades till andra länder.a ”Hundratals bröder och systrar kom till flygplatsen för att säga hej då”, påminner sig Norbert Häusler. Han och hans fru, Margarete, var missionärer i Manado på norra Sulawesi. ”Vi gick fram till flygplanstrappan och stannade till och vände oss om. En skog av händer vinkade åt oss, och ett unisont rop ekade över startbanan: ’Tack! Tack för att ni har varit här!’ Vi gick ombord på planet och grät.”

Trakasserier på Sumba

När nyheten om förbudet spred sig i landet, uppmanade en sammanslutning av kristna kyrkor i Indonesien sina medlemmar att anmäla Jehovas vittnens verksamhet till myndigheterna. Det utlöste en våg av gripanden och förhör på många öar.

I Waingapu på ön Sumba kallade områdets militära befälhavare in 23 bröder till den lokala militärförläggningen och krävde att de skulle skriva under ett dokument där de avsade sig sin tro. När bröderna vägrade befallde befälhavaren dem att komma tillbaka till förläggningen följande dag – en vandring på sammanlagt 14 kilometer.

När bröderna inställde sig hos befälhavaren tidigt nästa morgon, kallades de fram en efter en och beordrades att skriva under dokumentet. När en broder vägrade göra det slog soldaterna honom med taggiga grenar. Soldaterna jagade upp sig mer och mer och slog en del bröder medvetslösa. Under tiden väntade de andra bröderna på sin tur. Till sist gick en ung broder som hette Mone Kele fram och skrev något. Bröderna blev besvikna, men befälhavaren blev ursinnig. Mone hade nämligen skrivit: ”Jag tänker fortsätta vara ett Jehovas vittne för alltid!” Han blev svårt misshandlad och fick föras till sjukhus, men de kunde inte knäcka honom andligen.

Befälhavaren försökte under 11 dagar få bröderna att gå emot sina principer. Han gav order om att de skulle stå hela dagen i den gassande solen. Han tvingade dem att krypa på knäna flera kilometer och springa långa sträckor samtidigt som de bar på tunga bördor. Han höll en bajonett mot halsen på dem och befallde dem att hälsa flaggan, men de vägrade. Då gav han order om att slå dem ännu mer.

Varje morgon gick bröderna med tunga steg till förläggningen och undrade vilka nya plågor som väntade dem. På vägen dit bad de tillsammans och uppmuntrade varandra att förbli lojala. Och varje kväll släpade de sig hem, blåslagna och blodiga men glada över att de hade varit trogna mot Jehova.

När avdelningskontoret fick veta att bröderna blev illa behandlade, skickade de genast telegram med protester till befälhavaren i Waingapu. Dessutom kontaktade de den regionale befälhavaren i Timor, divisionsbefälhavaren på Bali, överbefälhavaren i Jakarta och andra myndigheter. Befälhavaren i Waingapu skämdes över att hans sadistiska behandling av bröderna hade blivit känd över hela Indonesien och slutade trakassera dem.

”Jehovas vittnen är som spikar”

Under åren som följde blev många vittnen över hela Indonesien inspärrade, förhörda och misshandlade. ”I ett område fick många bröder sina framtänder utslagna”, påminner sig missionären Bill Perrie. ”När bröderna träffade en broder som hade kvar sina framtänder, brukade de fråga skämtsamt: ’Är du ny? Eller har du kompromissat?’ Trots alla prövningar hade de inte förlorat sin glädje eller entusiasm för att tjäna Jehova.”

Under en period på 13 år blev 93 vittnen dömda till fängelsestraff på mellan två månader och fyra år. Men det stärkte bara deras beslut att förbli lojala mot Jehova. Musa Rade satt i fängelse i åtta månader. När han blev frigiven besökte han vännerna i sina hemtrakter för att uppmuntra dem att fortsätta predika. ”Tiden i fängelse lärde mig att förlita mig på Jehova ännu mer, och jag blev faktiskt andligt starkare”, sa han. Det är inte att undra på att somliga sa: ”Jehovas vittnen är som spikar. Ju mer man slår dem, desto djupare tränger de in.”

Under förbudet fortsatte de flesta församlingar att hålla möten i privata hem. För att undvika att dra till sig onödig uppmärksamhet avstod man i många församlingar från att sjunga på mötena. En del mötesplatser utsattes för razzior, men vännerna kunde ändå behålla sitt lugn.

Ofta använde man släktträffar eller bröllop som tillfällen att hålla större sammankomster. ”Det vanliga var att äktenskapet först registrerades och att paret sedan fick tillstånd av polisen att hålla en stor bröllopsfest”, berättade Tagor Hutasoit. ”Under bröllopsfesten satt brudparet på podiet medan bröderna framförde ett antal bibliska tal.”

Vid en av sammankomsterna tog en polis kontakt med Tagor.

”De flesta bröllopsfester varar bara i två eller tre timmar. Varför håller ni på från morgon till kväll?” frågade polismannen.

”Vissa som gifter sig har en hel del problem och behöver många goda råd från Guds ord”, svarade Tagor.

”Verkligen förnuftigt”, sa polismannen och nickade instämmande.

Med flera bröllop som täckmantel framfördes delar av programmet för 1983 års områdessammankomst ”Guds rikes endräkt” i en stor idrottsarena i Jakarta. Som mest var nästan 4 000 vänner och intresserade närvarande. Dopet ägde rum i hemlighet före programmet och 125 blev döpta. När förbudet längre fram luckrades upp höll man ännu större sammankomster, bland annat en med över 15 000 närvarande.

Ett avdelningskontor byggs under förbudet

Under 80- och 90-talet vädjade avdelningskontoret gång på gång till regeringen om att få förbudet mot Jehovas vittnen upphävt. Bröder i andra länder skrev också till den indonesiska regeringen och dess ambassadörer och frågade varför Jehovas vittnen var förbjudna i Indonesien. Många myndighetspersoner var positivt inställda till att ta bort förbudet, men en inflytelserik avdelning inom religionsministeriet stoppade alla försök att göra det.

År 1990 kom bröderna fram till att man kanske skulle kunna bygga ett avdelningskontor om det låg lite mer avskilt. Samma år godkände den styrande kretsen att man köpte en tomt nära Bogor, en stad omkring 40 kilometer söder om Jakarta. Men det var få bröder i landet som hade erfarenhet av att bygga. Så hur skulle man lyckas ro i land det här projektet?

Det visade sig att vänner från andra länder skulle vara lösningen på problemet. Konstruktionskontoret i Brooklyn och det regionala projekteringskontoret i Australien bidrog med ritningar. Omkring 100 internationella volontärer utgjorde den sakkunniga stab som behövdes under de två år bygget pågick.

Hosea Mansur var en indonesisk broder som ansvarade för kontakterna med olika lokala myndighetspersoner. Han berättade: ”När muslimska tjänstemän såg mina initialer, H. M., på min bygghjälm, antog de att bokstaven H stod för Hajji, en hederstitel som de som genomfört pilgrimsfärden till Mecka har rätt att bära. Därför behandlade de mig med stor respekt. Det här missförståndet gjorde det lättare att organisera arbetet.”

Det nya avdelningskontoret överlämnades den 19 juli 1996. John Barr, en medlem av den styrande kretsen, höll överlämnandetalet inför 285 närvarande. På plats fanns 118 representanter från andra avdelningskontor, sådana som tidigare varit missionärer i Indonesien och de 59 medlemmarna i den indonesiska betelfamiljen. Under de två dagar som följde på överlämnandeprogrammet var 8 793 med vid områdessammankomsten ”Budbärare om fred från Gud” i Jakarta.

Jehova befriar sitt folk

Indonesiens president Suharto hade suttit vid makten länge när han avgick 1998, och det banade väg för en ny regering. Bröderna intensifierade då sina ansträngningar att få förbudet mot vår verksamhet upphävt.

När den indonesiske utrikesministern, Djohan Effendi, var i New York 2001, besökte han Betel i Brooklyn och sammanträffade med tre medlemmar av den styrande kretsen. Han blev imponerad av det han såg, och han kommenterade att Jehovas vittnen har ett gott anseende i hela världen. Han förordade att förbudet skulle upphävas, men han sa att Indonesiens justitieminister, Marzuki Darusman, hade sista ordet.

Justitieministern förordade också att förbudet skulle upphävas, men fientligt inställda tjänstemän på hans departement försökte förhala det hela i hopp om att han snart skulle bli ersatt. Men den 1 juni 2001 blev Tagor Hutasoit kallad till justitieministerns kontor. ”På samma kontor hade jag 25 år tidigare fått ta emot ett dokument som förklarade att Jehovas vittnen var förbjudna”, påminde sig Tagor. ”Men den här dagen, justitieministerns sista arbetsdag, räckte han mig ett dokument som upphävde förbudet.”

Den 22 mars 2002 blev Jehovas vittnens organisation i Indonesien officiellt registrerad av religionsdepartementet. Generaldirektören förklarade för avdelningskontorets representanter: ”Det är inte det här dokumentet som ger er religionsfrihet. Den friheten kommer från Gud. Det här dokumentet visar att er religion är officiellt erkänd av regeringen. Ni har nu samma rättigheter som andra religioner, och regeringen står till er tjänst.”

JORDBÄVNINGAR, tsunamier och vulkanutbrott är sådant som ofta påverkar människors liv i Indonesien. När naturkatastrofer inträffar är Jehovas vittnen snabbt på plats för att hjälpa dem som har drabbats, särskilt sina andliga bröder. Så var det 2005 när en kraftig jordbävning förstörde stora delar av Gunungsitoli, den största staden på ön Nias. Avdelningskontoret och församlingar på den närliggande ön Sumatra ordnade omedelbart med hjälpsändningar till det berörda området. Kretstillsyningsmannen och en representant för avdelningskontoret flög till ön för att uppmuntra och styrka vännerna. ”Människor omkring oss var panikslagna”, säger Yuniman Harefa, en äldste på Nias. ”Men vi kände tydligt att vi inte var ensamma eftersom Guds organisation handlade så snabbt.”

Stämningen inom kristenhetens kyrkor blev minst sagt upprörd när de hörde att Jehovas vittnen hade garanterats religionsfrihet. Över 700 präster och lekmän från sju protestantiska kyrkor höll ett seminarium i Jakarta med syftet att pressa regeringen att återinföra förbudet. Men regeringen vek inte en tum.

Allteftersom nyheten om att förbudet hade upphävts spreds över landet var det många intresserade som skrev till avdelningskontoret och bad om litteratur eller ett bibelstudium. År 2003 var över 42 000 närvarande vid minneshögtiden, och det var mer än dubbelt så många som antalet förkunnare i landet. Nästan 10 000 var med vid en sammankomst i Jakarta, däribland en högt uppsatt tjänsteman vid religionsdepartementet. Han blev förvånad när han såg att både unga och gamla åhörare slog upp bibelställena i sina egna biblar. Han lovade bröderna att se till att den vilseledande informationen om Jehovas vittnen skulle rättas till.

När förbudet blev upphävt kunde en del missionärer återvända till Indonesien. De första som kom tillbaka var Josef och Herawati Neuhardta (från Salomonöarna), Esa och Wilhelmina Tarhonen (från Taiwan), Rainer och Felomena Teichmann (från Taiwan) och Bill och Nena Perrie (från Japan). Efter dem kom det nya gileadmissionärer som skickades till norra Sumatra, Kalimantan, norra Sulawesi och andra avlägsna områden.

År 2005 organiserade avdelningskontoret de första klasserna i två nya teokratiska skolor. En av lärarna vid Skolan för förordnade tjänare (nu Skolan för kristna förkunnare), Julianus Benig, berättade: ”Jag tyckte verkligen om att hjälpa eleverna att förbättra sina förmågor att tala och undervisa och på så sätt bli mer användbara för organisationen.” Många som gått igenom skolan är nu specialpionjärer eller kretstillsyningsmän. De flesta av de bröder som gick den första klassen i Skolan för resande tillsyningsmänb hade blivit övade för uppgiften när verksamheten var förbjuden. Den nya skolan hjälpte dem att utföra sina uppgifter efter det att förbudet blivit upphävt. Ponco Pracoyo, som gick den första klassen, förklarade: ”Skolan hjälpte mig att bli mer förstående och ta större ansvar som kretstillsyningsman. Den var så stimulerande och gjorde mig mer motiverad!”

Ett mycket stort behov fylls

Under de 25 år som förbudet varade höll de flesta församlingarna i Indonesien sina möten hemma hos någon. Det var inte många församlingar som hade råd att bygga en Rikets sal, och det var nästan omöjligt att få bygglov till nya Rikets salar. Många församlingar växte mycket snabbt, och därför upprättade man Byggavdelningen för Rikets salar (nu bygg- och projekteringsavdelningen) för att ta itu med det här mycket stora behovet.

Ett av de första områdena som fick nytta av det nya byggnadsprogrammet var ön Nias, som ligger väster om norra Sumatra. ”När vi fick veta att vi skulle få en ny Rikets sal blev vi mycket glada”, säger Haogo’aro Gea, en broder som länge tillhört Gunungsitoliförsamlingen. ”Avdelningskontoret skickade sju byggvolontärer för att ha tillsyn över projektet. Rikets salen var färdig 2001.” Faonasökhi Laoli, en av medlemmarna i byggkommittén, berättar: ”Förut hade vi mötena hemma hos vänner, och folk i allmänhet såg ner på Jehovas vittnen. Men när Rikets salen var färdig ökade genast medeltalet närvarande från 20 till 40. På ett år ökade det med mer än 500 procent. Vår möteslokal är finast i området, och människor här respekterar Jehovas vittnen.”

År 2006 började bröderna i Bandung på västra Java att söka efter en plats där man kunde bygga stadens första Rikets sal. ”Det tog ett år att hitta en passande tomt”, säger Singap Panjaitan, en äldste i byggkommittén. ”Men för att myndigheterna skulle ge oss tillstånd att bygga behövde vi få åtminstone 60 grannar som inte var vittnen att godkänna projektet. Det var 76 grannar som gjorde det, bland dem en inflytelserik kvinna som till att börja med opponerade sig. När Rikets salen var färdig hade vi öppet hus och bjöd in våra grannar och Bandungs borgmästare. Han sa: ’Den här rena och snygga platsen för tillbedjan sätter standarden för alla andra kyrkor.’” Den här Rikets salen med två våningar överlämnades 2010.

Sedan 2001 har mer än 100 Rikets salar byggts i Indonesien, men det behövs många fler.

Under de många år som förbudet gällde i Indonesien var bröderna och systrarna förståndiga nog att följa Jesus råd att ”vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) Men när förbudet upphörde behövde många lära sig att predika ”med frimodighet”. (Apg. 4:31)

En del av vännerna kände sig osäkra på att predika från dörr till dörr och inriktade sig i stället på återbesök och bibelstudier. Andra undvek att kontakta muslimer. Många presenterade sig som kristna i stället för att presentera sig som Jehovas vittnen, och de använde andra bibelöversättningar än Nya världens översättning.a Andra ville inte gärna lämna biblisk litteratur.

Det här berodde på flera saker, bland annat på hur vännerna hade haft det under förbudstiden. Men det berodde också på att man var formad av kulturen i landet, där man föredrar kompromiss framför konfrontation, försiktighet framför rättframhet. Hur skulle man hjälpa vännerna att göra förändringar?

Jehova visade vägen med hjälp av omtänksamma råd från andligt mogna bröder. (Ef. 4:11, 12) När Stephen Lett från den styrande kretsen besökte landet 2010, uppmuntrade han vännerna att försvara Guds namn genom att använda Nya världens översättning i tjänsten. ”Broder Letts tal gjorde djupt intryck på många förkunnare”, säger missionären Misja Beerens. ”De insåg att de behövde bli igenkända som Jehovas vittnen och försvara Guds ord med stolthet.”

Eftersom muslimerna i Indonesien ofta förknippar Jehovas vittnen med kristenheten, gav den indonesiska upplagan av Tjänsten för Guds kungarike det här rådet: ”Det är ofta bäst att presentera sig som ett Jehovas vittne i början av samtalet. ... Vi är stolta över att få representera Jehova, och vi vill att fler på våra distrikt ska få veta vad hans namn och hans vilja är!” Shinsuke Kawamoto, som arbetar vid avdelningskontoret i Indonesien, berättar: ”Att man på det här sättet är tydlig men taktfull ger goda resultat. Många muslimer är nyfikna på Jehovas vittnen och vill veta vad det är som gör oss annorlunda. Deras nyfikenhet ger oss möjlighet att vittna för dem.”

Förkunnarna uppmuntrades också att tänka mer på att sprida Vakttornet och Vakna! ”För att människor ska lära känna oss behöver de läsa våra tidskrifter”, förklarar Lothar Mihank, samordnare för avdelningskontorets kommitté. ”Tidskrifterna väcker intresse och kan göra människor mer mottagliga för sanningen. När vi är ivriga att sprida dem ger vi fler människor möjlighet att få veta mer om Jehova.”

Offentligt vittnande gör intryck

År 2013 lanserade avdelningskontoret i Indonesien två nya tjänstegrenar som den styrande kretsen hade godkänt: storstadsprojektet och vanligt offentligt vittnande. De här spännande nya satsningarna gör att många fler i Indonesien får möjlighet att höra de goda nyheterna.

Storstadsprojektets första litteraturbord placerades i en stor galleria i västra Jakarta. Sedan började de olika församlingarna använda egna litteraturvagnar och litteraturbord. Inom ett år användes mer än 400 sådana bord och vagnar över hela Indonesien. Vad har resultatet blivit?

Yusak Uniplaita, en äldste i Jakarta, berättar: ”Innan vi började med det offentliga vittnandet beställde vår församling 1 200 tidskrifter i månaden. Sex månader senare hade vi ökat beställningen till 6 000 tidskrifter. Nu beställer vi 8 000 tidskrifter i månaden. Vi lämnar också många böcker och broschyrer.” I Medan på norra Sumatra började några pionjärer använda litteraturvagnar på tre platser. Under den första månaden lämnade de 115 böcker och omkring 1 800 tidskrifter. Två månader senare hade omkring 60 pionjärer lämnat mer än 1 200 böcker och 12 400 tidskrifter på sju olika platser. ”Vännerna är entusiastiska över de här nya metoderna, som visar att det finns möjlighet till andlig tillväxt i Indonesien”, säger missionären Jesse Clark. ”Det offentliga vittnandet är här för att stanna!”

Språk som talar till hjärtat

Indonesien ligger mitt i ett av de språkligt sett mest mångskiftande områdena på jorden.b De flesta talar det gemensamma språket indonesiska, men många talar också ett lokalt språk – det språk som talar till deras hjärta.

Avdelningskontoret beslutade 2012 att undersöka behoven när det gällde de olika språken i landet. ”Vi började med att översätta litteratur till 12 lokala språk som talas av omkring 120 miljoner människor”, säger Tom Van Leemputten. ”När våra javanesiska översättare såg det första utkastet till ett vikblad på javanesiska, grät de av glädje. Äntligen hade de andlig mat på sitt eget språk!”

De flesta församlingarna fortsatte ändå att hålla sina möten på indonesiska, också i områden där de flesta talar ett inhemskt språk. ”Min fru, Carmen, och jag var 2013 med vid en tvådagarssammankomst på ön Nias, väster om norra Sumatra”, berättar Lothar Mihank. ”De flesta av de 400 närvarande talade språket nias, men alla tal hölls på indonesiska. Jag pratade med talarna först, och sedan fick åhörarna veta att nästa dags program skulle hållas på nias. Då trängde mer än 600 ihop sig i sammankomstlokalen.” Carmen tillägger: ”Det var tydligt att åhörarna lyssnade mer uppmärksamt när programmet var på nias än de hade gjort dagen innan, då talen hölls på indonesiska. Alla var mycket glada att få lyssna till, och verkligen förstå, Bibelns budskap på sitt eget språk.”

Numera kan även de som är döva i Indonesien ”höra” sanningen på sitt eget språk. Sedan 2010 har teamet som översätter till indonesiskt teckenspråk översatt sju broschyrer och åtta vikblad. Dessutom har 750 personer gått en av de 24 teckenspråkskurser som avdelningskontoret har organiserat. Nu finns det 23 församlingar och grupper som använder teckenspråk, och de ger andlig hjälp och tröst åt de omkring tre miljoner döva som finns i Indonesien.

För närvarande har översättningsavdelningen 37 team med 117 översättare och 50 medarbetare på 19 platser över hela Indonesien.

År 2008 nådde Indonesien ett högsta antal om 21 699 förkunnare. Avdelningskontoret utnyttjades då till bristningsgränsen, och eftersom det var byggt under förbudstiden låg det inte så bra till. Det var tydligt att det behövdes ett större avdelningskontor som låg närmare Jakarta.

Omkring två år senare köpte man en lokal som skilde sig väldigt mycket från det förra avdelningskontoret. Man köpte det 31:a våningsplanet i en ultramodern 42 våningar hög kontorsskyskrapa nära centrum i Jakarta. Efter det köptes 12 våningar i ett närliggande höghus som skulle bli bostäder för minst 80 beteliter. Man köpte också ett höghus på fem våningar som skulle inrymma de praktiska avdelningarna.

Ett bygglag med volontärer från olika länder arbetade tillsammans med lokala entreprenörer för att renovera kontoren och lägenheterna. ”Gång på gång hjälpte Jehova oss att klara av problem som verkade oöverstigliga”, säger byggtillsyningsmannen Darren Berg. ”Vi ville till exempel installera en modern anläggning för att rena avloppsvatten, men myndigheterna förstod inte hur den fungerade och ville därför inte godkänna den. Då pratade en indonesisk broder som är ingenjör med en högre tjänsteman. Han godkände genast vår begäran och sa att han litade helt och fullt på vår broders rekommendation.”

Det nya avdelningskontoret överlämnades den 14 februari 2015. Anthony Morris, som är medlem av den styrande kretsen, höll överlämnandetalet. Vincent Witanto Ipikkusuma, som tillhör avdelningskontorets kommitté, säger: ”Vi är nu etablerade i ett prestigefyllt område där några av Indonesiens ledande företag finns. Vi är inte osynliga längre. Människor lägger nu märke till Jehovas vittnen. De kan se att vi är här för att stanna.”

”Det är ett nöje att predika här!”

På senare år har allt fler vittnen från alla delar av världen flyttat till Indonesien. ”Vänner som har flyttat till behovsdistrikt fyller en viktig funktion”, förklarar Lothar Mihank. ”De bidrar med erfarenhet, mogenhet och entusiasm till sina församlingar, och de hjälper till att bygga upp större uppskattning av vår världsvida familj av bröder och systrar.” Vad var det som fick dem att flytta? Hur har det gått för dem? Låt oss se vad några har att berätta.

Jason och Casey Gibbs från USA säger så här: ”Vi tittade i ’Årsboken’ på statistiken över antalet invånare per förkunnare i olika länder. Då såg vi att Indonesien var ett av de länder där förkunnarna hade flest människor att predika för. Dessutom berättade några vänner som hade flyttat dit att det var mycket som hände på distrikten. Vi ringde därför till avdelningskontoret i Indonesien, och de föreslog att vi skulle flytta till Bali. Man skulle just dra i gång en engelsk verksamhet där, så vi skulle kunna göra nytta från dag ett. Vi planerade att stanna här ett år, men nu har det gått tre år. De flesta som vi predikar för har aldrig hört talas om Jehovas vittnen. Tjänsten är verkligen underbar!”

Stuart och Mandy Williams, ett medelålders par från Australien, förklarar: ”Vi ville träffa människor som längtade efter sanningen, och därför bestämde vi oss för att flytta till Indonesien. I Malang, på östra Java, har vi träffat hundratals engelsktalande studenter som gärna lyssnar till de goda nyheterna. Och de älskar jw.org! Det är fantastiskt att gå i tjänsten här.”

Takahiro och Mari Akiyama, som är pionjärer i Yogyakarta på Java, berättar: ”Vi känner oss tryggare här än vi gjorde hemma i Japan. Människor är vänliga och artiga. Framför allt unga människor är nyfikna på andra religioner. En dag när vi stod vid vårt litteraturbord fick vi lämna omkring 2 600 tidskrifter på bara fem timmar.”

Dan och Janine Moore, som är närmare 60 år, säger: ”När vi är ute i tjänsten flockas människor omkring oss. Vi ler mot dem, och de ler tillbaka. De är först nyfikna, sedan intresserade och därefter entusiastiska. När vi visar dem något från Bibeln säger några: ’Får jag skriva ner det där?’ De förundras över visheten i Bibeln. Vi har varit här i ett år, och vi önskar att vi hade kommit tidigare. Vi letade efter ett distrikt där många ännu inte hade hört talas om Jehova – och nu har vi funnit det!”

Misja och Kristina Beerens kom som missionärer 2009 och är nu i resetjänsten. De berättar: ”Till och med i ett av de mest konservativa muslimska områdena i Indonesien, ön Madura nordöst om Java, är människors reaktion på vårt predikande fantastisk. De stannar sina bilar och ber att få tidskrifter. De säger: ’Jag är muslim, men jag tycker om att läsa de här tidskrifterna. Kan jag få några extra till mina vänner?’ Det är ett nöje att predika här!”

Fälten är vita till skörd

När Frank Rice kom till Jakarta 1931 bodde omkring 60 miljoner människor i Indonesien. I dag finns det nästan 260 miljoner invånare, och det innebär att Indonesien har världens fjärde största befolkning.

Under den här tiden har Jehovas vittnen i Indonesien också varit med om en enastående tillväxt. År 1946 började tio trogna förkunnare predika i landet. I dag har Indonesien mer än 26 000 förkunnare – ett tydligt bevis på Jehovas välsignelse! Och med 55 864 närvarande vid minneshögtiden 2015 finns det stora möjligheter till ytterligare tillväxt.

Jesus sa: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt. 9:37, 38) Jehovas tjänare är därför beslutna att fortsätta arbeta hårt för att upphöja Jehovas stora namn i Indonesien. (Jes. 24:15)

I MAJ 1963 drabbades västra Java av upplopp som riktade sig mot kineser. Den stad som var värst utsatt var Sukabumi, där vår familj drev en transportfirma. Folk var som galna! Hundratals människor bröt sig in i vårt hus, däribland några av våra grannar. Vi darrade av skräck och kunde bara se på medan vårt hus blev sönderslaget och plundrat.

När mobben hade gett sig av kom andra grannar för att trösta oss. Pappa satte sig tillsammans med dem på golvet i vardagsrummet. Bland våra sönderslagna tillhörigheter hittade han sin stora sundanesiska bibel. Han slog upp den och visade för våra grannar att sådana här händelser var förutsagda. Han berättade sedan om det hopp och den glädje Guds rike ger oss.

Pappa inriktade sig aldrig på att skaffa sig jordiska rikedomar. Han sa ofta till oss: ”Andliga ting måste komma först!” Tack vare hans goda exempel kom jag, min mamma, mina fem syskon, min 90-årige farfar och dessutom andra släktingar och grannar med i sanningen.

VID ett tillfälle under andra världskriget förhördes broder Elias och hans fru, Josephine, av Kempeitai, den fruktade japanska militärpolisen. De hade blivit förda till deras lokala högkvarter i Sukabumi på västra Java. André förhördes först. Frågorna haglade över honom. ”Vilka är Jehovas vittnen? Motarbetar du Japans regering? Är du spion?”

”Vi tjänar den allsmäktige Guden och har inte gjort något fel”, svarade André. Den polis som hade befälet slet ner ett samurajsvärd från väggen och höll upp det i luften.

”Jag skulle kunna döda dig nu”, sa han hotfullt. André böjde ner huvudet mot skrivbordet och bad tyst. Efter en lång paus började poliserna skratta. ”Du är modig!” sa befälet. Sedan kallade han in Josephine. När hennes uppgifter stämde med Andrés, röt han: ”Ni är inga spioner. Ge er i väg!”

Några månader senare blev André angiven av ”falska bröder” och sattes i fängelse. (2 Kor. 11:26) I flera månader levde han på matrester som han hittat i avloppsrännan i cellen. Men fångvaktarna kunde inte få honom att ge upp sin tro. När Josephine besökte honom viskade han till henne genom gallret: ”Var inte orolig. Jag kommer att vara trogen mot Jehova vare sig de dödar mig eller friger mig. De kan bära ut mig som ett lik men inte som en förrädare.”

Efter sex månader i fängelse fick André föra sin egen talan i Jakartas högsta domstol och blev frigiven.

Omkring 30 år senare förbjöd den indonesiska regeringen Jehovas vittnen ännu en gång. André blev då kallad till distriktsåklagaren i Manado på norra Sulawesi. ”Vet du om att Jehovas vittnen är förbjudna?” frågade han.

”Ja, det vet jag”, svarade André.

”Är du redo att byta religion?” frågade han.

André lutade sig fram, slog sig dramatiskt på bröstet och sa med sin kraftfulla röst: ”Du kan slita hjärtat ur bröstet på mig, men du kan aldrig få mig att byta religion!”

Distriktsåklagaren lät André gå och hörde aldrig mer av sig.

André dog år 2000, 85 år gammal. Han hade då varit pionjär i omkring 60 år.

MAMMA var varmhjärtad, utåtriktad och älskade Bibeln. Hon ville gärna ha ett bibelstudium när hon träffade Gertrud Ott, som var missionär i Manado på norra Sulawesi. Det dröjde inte länge förrän hon kom med i sanningen. Men min pappa, Erwin, var en inflytelserik bankman som senare blev ordförande för Jakartabörsen, och han var starkt emot hennes nya tro.

Mamma fick en dag ett ultimatum av pappa.

”Du måste välja mellan din religion och din man!” sa han ursinnigt.

Mamma tänkte efter noga. Sedan sa hon mjukt: ”Jag vill ha både min man och Jehova.”

Pappa blev mållös och ilskan rann av honom.

Med tiden blev pappa mer tolerant, för han älskade henne och satte stort värde på hennes goda omdöme.

Men mamma ville att han också skulle komma med i sanningen. Hon bad innerligt och kom sedan att tänka på att pappa tyckte om att lära sig språk. Så hon bestämde sig för att lägga lappar med bibeltexter på engelska på olika ställen i huset. ”Jag försöker förbättra min engelska”, sa hon till honom. Eftersom hon visste att han tyckte om att lyssna på föreläsningar och tal, bad hon honom att lyssna när hon övade sina tal till teokratiska skolan. Han var en gästfri man, så hon frågade om kretstillsyningsmannen kunde få bo hemma hos dem när han besökte församlingen. Han gick med på det. Han var mycket mån om familjen, och därför undrade hon vänligt om han skulle vilja komma och sitta tillsammans med oss under sammankomsterna. Och det gjorde han.

Mamma var så tålmodig och finkänslig, och hon fick så småningom pappas hjärta att mjukna. Senare bodde vi i England, och då brukade han vara med på mötena. Där lärde han känna John Barr, som senare blev medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Under den perioden blev pappa, till mammas stora glädje, döpt. Under åren som följde överöste han henne med kärlek.

En del av våra vänner tycker att mamma påminner om Lydia, en kristen kvinna under det första århundradet som visade enastående gästfrihet. (Apg. 16:14, 15) Men jag tänker ofta att hon var lik Sara, som med glädje underordnade sig sin man, Abraham. (1 Petr. 3:4–6) Mamma var en enkel, respektfull och mycket andlig kvinna som gjorde intryck på alla som kände henne. Hennes fina sätt hjälpte pappa att ta emot sanningen. I mina ögon var hon en nutida Sara.

TIDIGT på morgonen den 1 oktober 1965 mördades sex framträdande generaler i ett kuppförsök. Gärningsmännen var militärer som var anslutna till det indonesiska kommunistpartiet (PKI). Regeringen reagerade snabbt och skoningslöst. Omkring 500 000 påstådda kommunister slaktades i vad som har beskrivits som en landsomfattande våldsorgie.

Några veckor efter den misslyckade kuppen talade en högre militär om för mig att mitt namn stod överst på kommunisternas dödslista över religiösa ledare i vårt område. Han erbjöd sig till och med att visa mig var man hade grävt en grav åt mig, men jag tackade artigt nej. Med tanke på den politiskt laddade situationen ville jag inte bli sedd tillsammans med honom och riskera mitt anseende som neutral kristen.

ÅR 1964 sändes jag som specialpionjär till Manokwari i Västpapua, där en liten församling mötte hårt motstånd från präster. Strax efter att jag kommit dit sprang en protestantisk präst i full fart mot mitt hus.

”Jag ska förstöra det här huset och befria Manokwari från Jehovas vittnen”, vrålade han.

Tack vare min erfarenhet som polis blev jag inte skrämd av hans gormande, utan talade lugnt och stilla med honom, och till slut gick han fredligt sin väg. (1 Petr. 3:15)

När jag kom till Manokwari för cirka 50 år sedan fanns det bara åtta förkunnare, men nu finns det sju församlingar. Mer än 1 200 var med vid en sammankomst som hölls där 2014. När jag ser vad Jehova har åstadkommit i den här avlägsna trakten blir jag alldeles varm inombords.

BRODER Sormin blev en gång inkallad till chefen för justitiedepartementets underrättelsetjänst.

”Du är indonesier, så säg nu som det är”, sa han. ”Vad gör Jehovas vittnen egentligen i Indonesien?”

”Låt mig berätta om mig själv”, svarade broder Sormin. ”Tidigare var jag ledare för ett kriminellt gäng, men nu undervisar jag människor om vad Bibeln lär. Det är vad Jehovas vittnen gör i Indonesien, de förvandlar ’dåliga’ människor som jag till goda medborgare!”

Chefen för underrättelsetjänsten förklarade längre fram: ”Jag får många klagomål på Jehovas vittnen. Men jag vet att det är en bra religion, eftersom den hjälpte Hisar Sormin att förändra sitt liv.”

DEN 14 april 1989 ledde jag ett möte i staden Maumere på ön Flores. Mitt under mötet stormade poliser in och grep mig och tre andra.

Fängelsevakterna försökte få oss att hälsa flaggan, men vi vägrade. Därför blev vi slagna och sparkade, och de tvingade oss att stå i den brännande solen under fem dagar. På nätterna låg vi och huttrade på det hårda betonggolvet i våra små celler. Vi var smutsiga och utmattade, och såren värkte. Fängelsechefen uppmanade oss gång på gång att hälsa flaggan, men vi svarade: ”Så länge vi lever, vägrar vi att göra det.” Precis som mängder av kristna före oss kände vi att det var en förmån att ”få lida för rättfärdighetens skull”. (1 Petr. 3:14)

DEN 19 januari 1999 ledde den växande fientligheten mellan muslimer och kristna plötsligt till våldsamma strider ungefär tre kilometer från mitt hus. Situationen var kaotisk.a

Jag såg till att min familj var i säkerhet, sedan ringde jag till andra förkunnare för att höra hur situationen var för dem. Jag uppmanade dem att hålla huvudet kallt och undvika farliga områden. De äldste besökte senare vännerna för att stärka dem andligen och uppmuntra dem att hålla möten i små grupper.

Avdelningskontoret uppmanade oss att evakuera förkunnare som bodde i farliga områden, så vi kontaktade de berörda vännerna. En broder som vägrade att ge sig av blev senare dödad av en beväpnad mobb. Men alla som följde avdelningskontorets anvisningar överlevde.

VÅR lilla församling i Tugala Oyo fick 2013 höra spännande nyheter: vi skulle få en ny Rikets sal! Myndigheterna var positiva till projektet, och 60 av våra grannar intygade genom sina underskrifter att de gick med på att en Rikets sal byggdes. En av grannarna sa till oss: ”Om ni vill ha 200 underskrifter, så kommer ni att få det.”

Två bröder som hade erfarenhet av att bygga Rikets salar kom för att ha tillsyn över bygget, som blev klart i november 2014. Vi hade aldrig kunnat tänka oss att vår församling någonsin skulle få en så fin plats för tillbedjan. Jehova har verkligen välsignat oss mer än vi förväntat!

Linda: När jag var 12 år talade mamma om för mig att jag hade en lillasyster som blivit bortadopterad. Jag undrade om hon var född döv som jag. Men jag fick aldrig reda på vem hon var.

Sally: Jag visste inte att jag var adopterad. Min ”mamma” var grym och slog mig och behandlade mig som en slav. Jag var ensam och ledsen när jag växte upp, vilket är extra svårt för någon som är döv. Jag fick kontakt med Jehovas vittnen och började studera Bibeln. När min ”mamma” fick veta det slog hon mig med ett bälte och bytte lås på dörren, så jag blev inlåst i mitt eget hem. När jag var 20 år rymde jag hemifrån, och vittnena tog hand om mig. I början av 2012 blev jag döpt.

Linda: När jag var 20 år började jag studera med Jehovas vittnen. Efter hand började jag också vara med vid områdessammankomsterna i Jakarta, där programmet teckenspråkstolkades. Jag träffade då många andra döva, bland annat Sally, ett ungt vittne som bodde på norra Sumatra. Det var något bekant med henne, men jag funderade inte mer på det.

Sally: Linda och jag blev goda vänner. Jag tyckte att vi liknade varandra, men den tanken slog jag bara bort.

Linda: I augusti 2012, dagen innan jag blev döpt, kände jag en stark längtan att hitta min förlorade lillasyster. Jag bad till Jehova: ”Låt mig hitta min syster, för jag vill berätta för henne om dig.” Kort därefter fick mamma helt oväntat ett sms från någon som kände till min syster. Det satte i gång en händelsekedja som ledde till att jag kontaktade Sally.

Sally: Linda förklarade att jag var hennes försvunna syster. Jag tog nästa flyg till Jakarta för att träffa henne. När jag kom ut från flygplatsens säkerhetskontroll såg jag att Linda, min pappa, min mamma och min andra storasyster stod och väntade. Mina känslor var utanpå kroppen. Vi kramades, och mamma kunde nästan inte släppa mig. Alla grät. När pappa och mamma med tårar i ögonen bad om förlåtelse för att de hade adopterat bort mig, grät vi och kramades ännu mer.

Linda: På grund av att vi uppfostrats på olika sätt har vi olika personligheter och vanor, och därför har vi behövt anpassa oss till varandra. Men vi älskar varandra jättemycket.

Sally: Nu bor Linda och jag ihop och tillhör samma teckenspråksförsamling i Jakarta.

Linda: Sally och jag var skilda från varandra i mer än 20 år. Vi tackar Jehova för att vi till sist kunde återförenas!