Enligt katolskt teologiskt språkbruk har ordet ”dogm” avseende på en lära som har ”oinskränkt värde och är obestridlig”. Den exakta definitionen av ofelbarhetsdogmen, så som den fastställdes av konsiliet år 1870, lyder:

”Vi lär och framställer såsom en av Gud uppenbarad dogm att den romerske påven, när han talar ex cathedra — dvs. när han i sin egenskap av alla kristnas herde och lärare och i kraft av sin suveräna apostoliska myndighet fastställer att en viss lärosats beträffande tron eller moralen är bindande för den allmänneliga kyrkan — äger, på grund av det gudomliga bistånd som utlovades honom i den välsignade sankt Petrus’ person, samma ofelbarhet som den gudomlige Återlösaren ansåg lämpligt att förläna sin kyrka, vilken ofelbarhet sätter honom i stånd att utforma och fastställa kyrkans lära med avseende på tro och moral; och följaktligen att dessa den romerske påvens definitioner i sig själva och inte såsom en följd av kyrkans samtycke äger den egenskapen att inte kunna eller behöva ändras eller förbättras.”

Med ”ofelbar” menas således att påven, även om han begår felsteg som alla andra människor, aldrig har fel i frågor som rör tron och moralen när han talar ex cathedra, det vill säga i sin egenskap av herde för romersk-katolska kyrkan.