Mitt liv i Jehovas av anden vägledda organisation

Berättat av Albert D. Schroeder

DEN första söndagen i juni 1934 predikade Alex Jones och jag från dörr till dörr i Jersey City i New Jersey. Plötsligt kom poliser inrusande i det hyreshus där vi var, arresterade oss, föste hårdhänt in oss i en bil och körde i väg oss till häktet!

Tre dagar senare förklarade en domare oss skyldiga till att utan tillstånd ha idkat gårdfarihandel och dömde oss till tio dagars fängelse. Vi fördes till fängelset i Hudson County, blev befallda att klä av oss, gå igenom ett steriliserande bad och sätta på oss fängelsekläder. Därefter fördes vi till en cell.

Där fick jag tid att tänka. Jag var endast 23 år och trivdes med mitt liv som heltidstjänare vid Betel i Brooklyn. Låt mig få berätta om några av dessa reflexioner.

Tacksam mot mormor

Jag hade särskilt kära minnen av min mormor, Elizabeth Darger. Det var hennes föräldrar som någon gång före år 1870 flyttade från Tyskland till Michigan. Hon undervisade i tyska och engelska vid de kommunala skolorna och bodde hos mina lutherska föräldrar i vårt hus i min födelsestad Saginaw i Michigan. Under första världskriget blev hon och hennes systrar, som också var lärarinnor, anslutna till bibelforskarna, nu kända som Jehovas vittnen.

Fastän mina föräldrar krävde att jag gick i den lutherska söndagsskolan, fick mormor ändå lov att tala med mig om sin spännande bibliska tro. Hon kunde läsa bibeln både på latin och på grekiska, och hon inympade därför en åstundan hos mig att kunna studera bibeln på dess originalspråk. Med tillgivenhet erinrade jag mig de livliga bibliska samtalen med min mors mostrar, samtal som kretsade kring Guds rikes regering, vilken enligt Daniel 2:44 snart skall ta över styrelsen av jorden.

År 1923 började mormor studera med mig och använde då Sällskapet Vakttornets bok Guds Harpa. Jag följde också med henne på möten i Saginawförsamlingen. Nu, när jag satt där i min cell, tänkte jag tillbaka på dessa möten och på hur jag över radiostationen WBBR hade lyssnat på Vakttornets program ända från Brooklyn i New York och på andra sådana erfarenheter som hade format mitt liv.

Jag erinrade mig till exempel hur jag i radio hade hört domare Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, tala vid bibelforskarnas konvent i Toronto i Canada år 1927. Första gången jag var med vid ett konvent var år 1928 i Detroit i Michigan. Där hörde jag broder Rutherford själv tala. Vid det konventet var jag glad över att få ropa ”ja” till resolutionen ”Förklaring emot Satan och för Jehova”. Det gavs då ut en ny bok, Framtidens regering, som visade att Guds rike är en teokratisk regering och inte en demokratisk.

Reflexioner över skoltiden

Jag tänkte också tillbaka på min skoltid. På uppmaning av mina föräldrar, vilka inte ville att jag skulle bli heltidsförkunnare, accepterade jag ett stipendium till college. I september 1929 började jag således vid University of Michigan i Ann Arbor för att studera språk, ekonomi och tekniska ämnen.

Mrs. Judson, som jag hyrde av, hade kontakt med församlingen av bibelforskare i Ann Arbor. När jag på hösten år 1930 återvände till skolan, berättade hon för mig att en stilig ung man från Alabama just hade flyttat in i rummet mitt emot mitt och att hon trodde att han skulle vara mottaglig för ”vårt bibliska budskap”. Och det var han verkligen också! William Addison Elrod och jag blev snabbt trogna vänner, eftersom han också omfattade bibelns sanning; och vi är fortfarande vänner.

Sommaren år 1931 tog Bill Elrod och jag en lantmäterikurs och kunde därför inte personligen vara närvarande vid konventet i Columbus i Ohio det året. Men söndagen den 26 juli lyssnade vi på det offentliga föredraget på radio och var med i den entusiastiska osynliga åhörarskara som tog emot det vackra nya namnet ”Jehovas vittnen”.

Det var mycket diskussioner om socialistiska, fascistiska och kommunistiska styrelseformer på college och universitet på den tiden. I oktober 1931 talade Winston Churchill till 3.000 av oss studenter, och han förespråkade då demokrati som den hittills bästa styrelseformen. Senare, i december det året, talade lord Bertrand Russell, den kände brittiske matematikern och filosofen, om pacifism. Ännu senare avhandlade dr Hjalmar Schacht, riksbankspresident i Berlin, behovet av nationalistisk kontroll av ekonomierna; han förespråkade med andra ord nationalsocialism eller nazism. Två år senare var han med i Hitlers regering som riksekonomiminister.

Sedan jag hade hört dessa statsmäns appeller, var jag mer övertygad än någonsin om att Messias’ rike är den enda tillfredsställande världsregeringen. Bill Elrod och jag planerade således att sluta skolan den 15 juni 1932 och därefter tillsammans börja i predikotjänsten på heltid, nu känd som pionjärtjänsten.

Vi började vår pionjärtjänst innan vi var döpta, eftersom man på den tiden inte hade någon klar förståelse av att de som hade det jordiska hoppet behövde bli döpta. Men efter det att jag den 24 juli 1932 hade blivit döpt i Vandercook Lake i Michigan blev det uppenbart att mitt hopp hade ändrats och att jag var smord, vilket bekräftades genom andens vittnesbörd. — Romarna 8:16.

Tjänst vid Betel i Brooklyn

Den 9 september, medan vi var pionjärer i Howell i Michigan, kom Bill utspringande från postkontoret och viftade med ett gult telegram. Vi öppnade det och läste en inbjudan från broder Rutherford till att anmäla oss till Beteltjänst så snart det gick. Det tog oss endast 72 timmar att avveckla allt i samband med vår pionjärtjänst och därefter köra de 110 milen till Brooklyn i vår T-Ford. Till slut körde vi över Brooklynbron och anlände till Betel den 13 september 1932. Då var det omkring 200 medlemmar i Betelfamiljen, och flertalet av dem tillhörde vår kungs smorda bröder.

När jag hade tjänat på tryckeriet i några veckor fick jag ett annat arbete på avdelningen för tjänsten på fältet. En vänlig och tillgänglig irländsk broder, Thomas J. Sullivan, var tillsyningsman för avdelningen. Han påminde alltid oss yngre: ”När ett problem presenteras, se då först till att få alla fakta, innan ni föreslår en lösning.” (Ordspråksboken 18:13) Med glimten i ögat brukade han tillägga: ”Varför har ni så bråttom? Ge Jehova en chans. Se vad hans ande gör i saken.”

Nu när jag satt där i fängelset och tänkte tillbaka på de erfarenheter jag hade haft, gladde jag mig över privilegiet att precis som Jesus Kristus och hans apostlar få lida för rättfärdighetens skull. (Johannes 15:20; 1 Petrus 4:16) När jag ser tillbaka inser jag att dessa erfarenheter förberedde mig för framtida privilegier.

Spännande nytt ljus

Jag minns hur det i början av år 1935, omkring sex månader efter det att jag hade släppts ur fängelset och återvänt till Betel, förekom ett antal diskussioner vid Betelbordet om den ”stora skarans” identitet. (Uppenbarelseboken 7:9, 13) Somliga stödde tanken att detta var en himmelsk andrahandsklass, precis som Sällskapet Vakttornets förste president, broder Russell, hade lärt. Men andra argumenterade att den ”stora skaran” bestod av dem som hade ett jordiskt hopp. Broder Rutherford yttrade sig inte under dessa diskussioner.

Vi alla vid Betel var hänförda när vi med ett specialtåg reste till Washington till det konvent som skulle hållas där mellan den 30 maj och den 3 juni 1935. På konventets andra dag presenterade broder Rutherford den spännande nyheten att den ”stora skaran” faktiskt är en jordisk klass. Vid talets klimax frågade han: ”Vill alla de som har hoppet att få leva för evigt på jorden vara vänliga och resa sig?” Omkring hälften av åhörarskaran reste sig. Därefter förklarade broder Rutherford: ”Se! Den stora skaran!” Det blev en kort tystnad. Därefter stämde alla in i ett glatt rop, och bifallet var högt och långvarigt. Följande dag döptes 840 personer, av vilka flertalet tillhörde den jordiska klassen.

Detta nya ljus år 1935 över den ”stora skaran” ledde år 1936 till reorganiserande åtgärder som en förberedelse för den väntade tillströmningen av medlemmarna av denna klass. Fram till dess hade det till exempel bara funnits en enda stor engelsktalande församling i hela staden New York, men nu bildades det nya församlingar, och vi yngre smorda bröder blev förordnade som tillsyningsmän. Nu finns det 336 församlingar i New York!

Ett nytt förordnande!

Torsdagen den 11 november 1937 visade sig bli en mycket viktig dag för mig. Jag hade fått meddelande om att komma till broder Rutherfords kontor den eftermiddagen klockan 15. Jag kom punktligt, eftersom jag var orolig för att jag skulle få en tillrättavisning av något slag. Men efter det att vi hade utväxlat några vänliga ord frågade broder Rutherford om jag var villig att åta mig en annan uppgift.

”Jag är villig att tjäna varhelst jag behövs”, svarade jag.

Därefter överrumplade broder Rutherford mig fullständigt genom att fråga: ”Vad skulle du tycka om att tjäna som landstjänare vid Betel i London?”

”Oj då, det var ett stort uppdrag!” svarade jag.

”Det betyder vidare att du får en enkel biljett och att du går med på att stanna där tills efter Harmageddon. Därför vill jag ge dig tre dagar att tänka på saken”, fortsatte han.

”Men broder Rutherford, jag behöver inte tre dagar. Om det är Jehovas vilja att jag skall resa, så är mitt svar ja!”

”Jag tänkte väl att du skulle svara så”, svarade han. ”Broder Knorr har redan en biljett åt dig för oceanfartyget Queen Mary som avgår till England nästa onsdag.”

Det började gå runt i huvudet på mig. ”Du kommer att få träning under de följande dagarna”, sade broder Rutherford till sist.

När jag återvände till avdelningen för tjänsten på fältet, som låg i tryckeriet, började broder Knorr skratta åt min överväldigande förvåning. Han kände till vad som just hade hänt. Nathan Knorr var tryckeritillsyningsman och hade tidigare gjort en resa till England tillsammans med broder Rutherford. Han började genast öva mig i hur man utövar tillsynen över arbetet vid ett avdelningskontor. Några dagar senare återvände jag till broder Rutherford för en ytterligare preparering.

Broder Rutherfords råd, grundade på Mika 6:8, var att jag skulle handla rättvist, hålla fast vid organisationens linje och bibelns normer, vara villig att lyda och inte skjuta upp saker och ting. Och vidare att jag skulle uppträda vänligt mot bröderna, regelbundet ta del i tjänsten på fältet och ödmjukt vandra med Gud. Han sade att det brittiska fältet hade blivit trögare, därför att de tidigare avdelningstillsyningsmännen inte till fullo stödde tjänsten på fältet. Han avslutade därför med eftertryck: ”Uppmuntra till ökad tjänst på fältet. Just nu behöver Storbritannien 1.000 pionjärer och inte bara 200 som de har för närvarande.”

Mottagandet i England

När Queen Mary lade till i Southampton tog jag tåget till London och for sedan med taxi till Sällskapets avdelningskontor, vilket i 26 år hade legat vid 34 Craven Terrace, Lancaster Gate. Internationella Bibelstudiesällskapets vice ordförande tog hjärtligt emot mig. Jag överlämnade broder Rutherfords brev till honom, vilket gav honom bemyndigande att avskeda landstjänaren och meddela Betelfamiljen om att jag skulle ersätta denne. Detta gjordes vid middagsmålet, och Betelfamiljens 30 medlemmar gav mig ett hjärtligt mottagande.

Med tiden blev jag bekant med många av landstjänarna och andra av Sällskapets representanter i Europa. Dessa var smorda personer vilka utan att kompromissa tog ledningen i predikoarbetet, trots Hitlertidens hinder. Det var sådana män som Martin Harbeck i Schweiz, Charles Knecht i Frankrike, Fritz Hartstang i Nederländerna, J. H. Eneroth i Sverige, William Dey i Danmark och den modige Robert Winkler vid Sällskapets underjordiska organisation i Tyskland. Med alla skriftenliga metoder trotsade dessa orädda trons män den hårda nazistiska förföljelsen.

Broder Rutherfords besök

År 1938, året före andra världskrigets utbrott, hade britterna fått till stånd radiotelefonöverföring över oceanen. Deras ingenjörer gick med på att förbinda fyra kontinenter för ett speciellt konvent den 9—11 september med centrum i London. Royal Albert Hall, den största lämpliga lokalen i London, hyrdes för konventet. Broder Rutherfords grupp, i vilken Nathan Knorr ingick, kom tre veckor i förväg för att hjälpa till med förberedelserna.

För att annonsera det offentliga föredraget organiserades parader, i vilka deltagarna bar plakat både fram och bak. Innan det första informationståget skulle äga rum, bad broder Rutherford att få träffa mig. Medan vi diskuterade konventfrågor satt han och klottrade med sin penna, vilket han ibland gjorde när han talade med någon. Han rev av papperet med det han hade skrivit från blocket och räckte det åt mig. ”Vad tror du om detta?” frågade han.

”RELIGIONEN ÄR EN SNARA OCH EN RACKET”, stod det.

”Det verkar brännhett”, svarade jag.

”Jag avsåg att det skulle vara kraftfullt”, sade han. Sedan gav han anvisningar om att vi skulle göra plakat med denna lydelse till vårt första informationståg för konventet på onsdagskvällen. Följande kväll ledde Nathan Knorr och jag tåget på omkring tusen bröder under en tio kilometers färd genom det centrala London.

Följande morgon kallade broder Rutherford mig till sitt kontor och bad om en rapport. ”Många kallade oss för kommunister eller ateister eller kom med andra fientliga anmärkningar”, sade jag. Han tänkte några minuter och rev till slut av ett papper med förslag till följande paroll: ”TJÄNA GUD OCH KRISTUS, KONUNGEN”. Han tänkte att skyltar med denna lydelse inemellan de andra skyltarna kanske skulle motverka protestreaktionen, vilket det också gjorde. Detta 1938 års konvent avlöpte fint. De viktigaste sessionerna på lördag och söndag och med huvudtalet, ”Se fakta i ögonen”, överfördes framgångsrikt till 49 konvent som hölls samtidigt utöver den engelsktalande världen.

Efter konventet hölls det ett möte för att öva landstjänarna i de europeiska länderna. Under mötet gav broder Rutherford mig en ordentlig skrapa för att ordningsmännen inte hade varit tillräckligt övade. Tillrättavisningen gjorde att jag fick tårar i ögonen. Senare tröstade William Dey från Danmark mig privat och sade att broder Rutherford använde mig för att undervisa dem allesammans indirekt. Och så var det också! Följande dag inbjöd broder Rutherford, som tyckte om att sätta på sig ett förkläde och laga mat, oss alla till en speciell måltid som han hade lagat. Alla njöt av trevligt kamratskap.

Åren under andra världskriget

Den 1 september 1939 invaderade Hitler Polen. Söndagen den 3 september förklarade Storbritannien krig mot Tyskland. Tusentals av oss vittnen i Storbritannien var ute i tjänsten den förmiddagen och spred mycket passande boken Frälsning. Vid varje dörr var människorna uppskakade; somliga kvinnor grät till och med. Vi fick alla slut på vår bibliska litteratur, när vi gav människorna tröst från bibeln.

Följande månad fick vi ett förhandsexemplar av artikeln med rubriken ”Neutralitet” i The Watchtower för 1 november 1939. I rätt tid redogjorde den för den bibliska ståndpunkt sanna kristna bör inta under världsliga konflikter. (Johannes 17:16) Snart började man arrestera och fängsla hundratals av våra brittiska bröder och systrar.

Flyganfallen mot Storbritannien, kallade ”slaget om Storbritannien”, ökade i intensitet under senare delen av år 1940 och fortsatte också in på år 1941. Vi i London uthärdade 57 nätter i följd av bombningar — ända till 14 timmar i sträck. Luften var fylld med skrikande och tjutande ljud. Bränder rasade vilt överallt. Tjugonio bomber föll inom en radie på 460 meter runt Betel. Vår stora Rikets sal som låg intill Betel sattes i brand av brandbomber, men våra tränade Betelbröder fick snabbt elden under kontroll.

Det fanns många slag av krigstidsrestriktioner, inbegripet matransoneringar och resebegränsningar. Och ändå höll vi i gång och till och med ökade vårt predikande från hus till hus. År 1937 hade Storbritannien 4.375 förkunnare, men år 1942 hade antalet ökat till 12.436. Pionjärernas antal hade ökat från 201 när jag anlände till England år 1937 till 1.488 år 1942! Jehova hade verkligen rikligen välsignat denna tidiga sådd utförd av predikarna på fältet. Nu, mer än 50 år senare, finns det över 109.000 Rikets förkunnare i Storbritannien, och däribland över 6.000 reguljära pionjärer.

Den 3—7 september 1941 åstadkom vi med Jehovas andes hjälp vad myndigheterna kallade för det ”omöjliga”. Vi höll Jehovas vittnens dittills största konvent i Storbritannien. Mitt under kriget församlades över 12.000 personer i De Montfort Hall med kringliggande område i Leicester. Det var samma lokal som användes när Sällskapet höll sitt årsmöte i Leicester år 1983. Över tre tusen av oss blev då påminda om erfarenheter från konventet under krigsåret 1941.

Kontoret i London blev en tillflyktsort under kriget. Dess telefon ringde jämt. Vi fick tillgång till en hjälpfond, som gjorde det möjligt för bröder som hade blivit utbombade att få omedelbar hjälp. Bröder som hade måst fly från bland annat Polen, Tyskland, Norge, Frankrike, Belgien och Holland kom också till London, där de fick en hjälpande hand. Många av dessa började som pionjärer i Storbritannien.

Persona non grata

Så snart som Förenta staterna den 8 december 1941 trädde in i kriget förlorade jag i egenskap av amerikansk medborgare min frikallelse från brittisk militärtjänst. På grund av min kristna neutralitet kunde jag inte lyda de olika order till krigstjänstgöring som utfärdades av den brittiska regeringen. Slutligen, den 6 maj 1942, meddelade den brittiska regeringen mig att jag var persona non grata och beordrade mig att återvända till Förenta staterna. Den 1 augusti hade londontidningen Daily Herald min bild på första sidan tillsammans med artikeln ”De har uppmanat honom att resa hem”.

Måndagen den 24 augusti 1942 arresterades jag av två kriminalkonstaplar från Scotland Yard för deportation. De förde mig med tåg till Glasgow i Skottland, där jag fick övernatta i det medeltida Barlinniefängelset. Följande dag eskorterades jag ombord på det brittiska fartyget S/S Hilary, där jag fortsatte att stå under bevakning. Det tog 13 dagar för vår konvoj på 52 fartyg att korsa Atlanten i en sicksackbana för att undvika tyska ubåtar. Vi undgick deras torpeder och kom lyckligt och väl fram till Halifax i Canada! Nu var jag på fri fot, och följande dag fortsatte jag med tåg till New York, dit jag anlände den 10 september.

Fredsperioden förutsagd på ett anmärkningsvärt sätt

Jag tyckte att det var mycket roligt att få komma tillbaka till alla de hjärtliga bröderna vid Betel i Brooklyn. Jag hade kommit i tid för att få vara med vid det historieskapande konventet i Cleveland i Ohio den 18—20 september 1942. Där höll broder N. H. Knorr, Sällskapets nye president, föredraget ”Blir freden varaktig?” Det kastade nytt ljus över Uppenbarelseboken 17:8. Det avslöjades att de allierade makterna skulle segra och att ett nytt internationellt ”fredsvilddjur” skulle framträda. Detta inträffade när Förenta nationerna organiserades efter krigsslutet år 1945!

Vakttornets Bibelskola Gilead

Efter Sällskapet Vakttornets årsmöte den 1 oktober 1942 kallade broder Knorr i egenskap av Sällskapets president Maxwell G. Friend, Eduardo F. Keller och mig till sitt kontor. Han berättade för oss att man den förmiddagen hade beslutat grunda en missionärsskola vid Kingdom Farm i South Lansing i staten New York. Han sade att jag skulle bli skolans rektor och också tjäna som ordförande för den kommitté som skulle organisera skolan. Planeringen av de fina bibliska kurserna skedde i samarbete med broder F. W. Franz. Därmed började en lång period av lyckligt samarbete med honom i att främja biblisk undervisning.

Det officiella överlämnandet av det som nu är känt som Vakttornets Bibelskola Gilead, då belägen på Kingdom Farm i närheten av South Lansing i staten New York, ägde rum på förmiddagen måndagen den 1 februari 1943 och leddes av broder Knorr. Efter överlämnandeprogrammet började skolans lektioner i de fyra klassrummen, som vart och ett rymde 25 elever. Kursen med kvalificerad kristen undervisning omfattade 20 veckor, och den förnämsta läroboken var bibeln.

Lyckliga månader och därefter lyckliga år av djupare studier i bibeln visade sig bli min välsignade lott. Tillsammans med andra hängivna instruktörer var jag tacksam mot Jehova för detta privilegium att få undervisa och röra hjärtat hos sådana hängivna elever som älskade Jehova och hans verk! Fram till år 1960 hade 3.700 elever kommit från 70 länder för att berika våra skolklasser.

Jag gifter mig

När jag år 1955 var med vid sammankomsterna ”Triumferande Riket” i Europa, förnyade jag min bekantskap med den rara Charlotte Bowin, som hade varit en av mina elever i den första klassen vid Gilead år 1943. I 12 år tjänade hon troget som missionär på spansktalande distrikt, bland annat i Mexico och El Salvador. Nu var hon tillsammans med sin kamrat, Julia Clogston, med vid dessa europeiska sammankomster. Inom parentes kan nämnas att Charlottes föräldrar innan de var gifta hade varit medlemmar av Betelfamiljen i Brooklyn på broder Russells tid. Sedan, när de hade gift sig, tjänade Martin Bowin som resande tillsyningsman tills Charlotte föddes år 1920.

I januari 1956 började Charlotte i Beteltjänst och flyttades över till Kingdom Farm. I augusti 1956 gifte vi oss. När Charlotte blev gravid, var vi nedstämda och tänkte att detta skulle sätta punkt för vår heltidstjänst. Men broder Franz uppmuntrade oss och sade: ”Ni har inte syndat genom att göra moderlivet fruktsamt. Fatta mod! Kanske Jehova på något sätt kommer att ordna det så att ni kan fortsätta i heltidstjänsten.”

Så blev det. Jag kunde fortsätta som lärare vid Gileadskolan. Först bodde vi i en liten hyreslägenhet, och sedan, år 1962, flyttade vi in i ett nybyggt hus som låg omkring 1,5 kilometer från skolan. Där i South Lansing i staten New York tillbringade vår son Judah Ben, som föddes i februari 1958, sina tidiga år.

Vi hade många glädjande erfarenheter i vår fostran av Judah Ben, eftersom vi alltid sökte tillämpa bibelns principer. (Efesierna 6:1—4) Precis som jag har sökt tillämpa orden i Mika 6:8 i mitt liv, så uppmuntrades också han att göra detta. Senare blev Judah en tredje generationens betelit och tjänade vid Betel i omkring 12 år. I juni 1986 gifte han sig med en förtjusande pionjärsyster, Amber Baker. De är nu pionjärer i Michigan.

Skolan för äldste

Vid konventet på Yankee Stadium år 1958 meddelade broder Knorr att det skulle bli en ny skola för äldste, en skola som skulle bli känd som Skolan i Rikets tjänst. Den 9 mars 1959 började den första klassen på 25 elever sin fyra veckors kurs vid Kingdom Farm, där Gileadskolan också pågick. När Gileadskolan flyttades till Brooklyn i september 1960, blev Skolan i Rikets tjänst kvar vid Kingdom Farm, där vi kunde öva ett hundra äldste i månaden. Jag fann att det var en fördel att vara far, när jag undervisade de familjeöverhuvuden som deltog i den nya skolan.

År 1967 flyttades denna skola över till Betel i Brooklyn. Senare, år 1968, flyttades den till Pittsburgh, där tusentals duktiga äldste fick undervisning fram till år 1974. Från och med år 1974 hölls skolan i olika Rikets salar utöver landet. Min hustru och son följde med mig, när jag reste till dessa olika platser. De tjänade som pionjärer medan jag undervisade i skolan.

Ytterligare storslagen tjänst

Jag undervisade i Skolan i Rikets tjänst i min hemstad Saginaw i Michigan, när jag i november 1974 fick ett oförglömligt brev från den styrande kretsen. Den inbjöd mig att bli medlem av den kretsen, och den inbjöd också min hustru och son att tjäna som medlemmar av Betelfamiljen i Brooklyn. Den 18 december 1974 flyttade vi således in på Betel, och jag började ägna mig åt mina nya tjänsteprivilegier.

Den styrande kretsen arbetar väl tillsammans i fråga om att leda Jehovas vittnens världsvida verksamhet, att publicera den andliga maten till fortskridande upplysning för oss och att fatta rättsliga beslut. Den styrande kretsen träffas varje onsdag, och den börjar sitt möte med att be om Jehovas andes vägledning. Man anstränger sig verkligen för att se till att varje sak som behandlas och varje beslut som fattas är i enlighet med Guds ord, bibeln.

Som medlem av den styrande kretsen har jag sänts ut för att besöka olika avdelningskontor som zontillsyningsman. Det har varit uppmuntrande för mig att i så många länder personligen få uppleva Jehovas folks endräkt. Det är också en personlig glädje för mig att återigen få träffa alla de Gileadmissionärer som fortfarande tjänar troget på sina utländska distrikt. Ja, i varje land är Jehovas folk verkligen de bästa och lyckligaste människorna!

Genom Vakttornet och andra bibliska publikationer ger Jehova allt sitt folk andlig mat samtidigt. Allt detta är bevis för att Kristus Jesus har varit vår regerande kung alltsedan år 1914 och att han framgångsrikt kommer att föra oss genom den ”stora vedermöda” som nu ligger alldeles framför oss. Slutligen, alla ni som är unga till åren: Skapa vist en levnadsbana av helig heltidstjänst nu! Ni kommer också att finna att spännande tjänsteprivilegier väntar på er. (Mika 7:7) I Jehovas omtänksamma hägn gläder jag mig över de gångna årtiondena. Hans välsignelser har verkligen gjort mig rik. (Ordspråksboken 10:22) Jag är varje dag tacksam mot Jehova för de privilegier jag har i fråga om att få tjäna honom i hans av anden vägledda organisation. — Uppenbarelseboken 7:14.

[Bild på sidan 12]

Med min kamrat Bill Elrod

[Bild på sidan 15]

Jag förs med tåg till Barlinniefängelset

[Bild på sidan 17]

Med min hustru Charlotte