Om fadern hade goda skäl till det kunde han överföra förstfödslorätten till en yngre son och ge honom den förstföddes arvedel. I de exempel på detta som omtalas i Bibeln gjordes överföringen inte på grund av någon tillfällig nyck eller favorisering utan därför att fadern hade starka skäl till det. Ismael var i egenskap av Abrahams äldste son den blivande arvingen i ungefär 14 år. (1Mo 16:16; 17:18–21; 21:5) Men på Saras begäran och med Jehovas godkännande sände Abraham bort Ismael, som då var omkring 19 år. Isak fick förstfödslorätten och övertog längre fram allt som Abraham ägde, med undantag av de gåvor som Abraham gav åt de söner som han senare fick med Ketura. (1Mo 21:8–13; 25:5, 6) Jakobs förstfödde, Ruben, gick miste om sin förstfödslorätt därför att han begick otukt med sin fars bihustru. (1Mo 49:3, 4; 1Kr 5:1, 2) När Jakob välsignade Josefs söner gav han Efraim, den yngre, företräde framför Manasse, den äldre. (1Mo 48:13–19)

Den förstfödde sonen ärvde en dubbel andel i förhållande till de övriga sönerna.

Under den mosaiska lagen fick en far inte ge förstfödslorätten till sin favorithustrus son om det var sonen till en mindre älskad hustru som var den förstfödde. Han skulle ge den förstfödde en dubbel del av allt han ägde. (5Mo 21:15–17)