• Den fruktade inkvisitionen
    Vakna! – 1986 | 22 april

    • Inkvisitionens tillvägagångssätt

      Inkvisitorerna, dominikaner- eller franciskanerbröder, samlade invånarna på platsen i kyrkorna. De kallades dit för att bekänna kätteri om de var skyldiga eller för att ange kättare som de kände till. Även om de bara misstänkte någon för kätteri skulle de ange honom.

      Vem som helst — man, kvinna, barn eller slav — kunde anklaga någon för kätteri utan att behöva frukta att konfronteras med den anklagade eller ens för att denne skulle få reda på vem som hade angett honom. Den anklagade hade sällan någon som kunde försvara honom, eftersom vemhelst som agerade som advokat eller vittne för honom skulle ha anklagats för att själv vara medhjälpare till en kättare. Den anklagade stod därför i allmänhet ensam inför inkvisitorerna som på samma gång var åklagare och domare.

      De anklagade fick högst en månad på sig att bekänna. Oavsett om de bekände eller inte, skulle ”undersökningen” (latin: inquisitio) börja. De anklagade hölls fängslade, många i ensamcell och med lite mat. När biskopens fängelse var fullt användes det civila fängelset. När det var överfullt byggde man om gamla byggnader till fängelser.

      Eftersom de anklagade antogs vara skyldiga redan innan rättegången började, använde inkvisitorerna fyra metoder för att få dem att bekänna sitt kätteri. Först hotades de med att brännas på bål. Sedan sattes de i bojor i en mörk, fuktig liten cell. I tredje hand utsattes de för psykiska påtryckningar från besökare i fängelset. Och till sist tortyr, som bland annat bestod i att spännas fast i sträckbänken, att brännas med eld och att hissas upp i ett rep bundet kring handlederna bakom ryggen och sedan få falla ner så långt repet räckte. Munkar stod bredvid för att registrera eventuella bekännelser. Det var praktiskt taget omöjligt att bli frikänd.

      Straffen

      Domarna avkunnades på söndagarna, i kyrkan eller på ett torg, med prästerskapet närvarande. Ett milt straff kunde vara botgöring. Men den inbegrep att bära ett gult filtkors som syddes fast vid kläderna och som gjorde det nära nog omöjligt att få arbete. Eller också kunde domen lyda på offentlig prygling, fängelse eller att överlämnas till de världsliga myndigheterna för att brännas på bål.

      De hårdare straffen åtföljdes av konfiskering av den dömdes egendom, som delades mellan kyrkan och staten. De kvarlevande av kättarens familj fick på så sätt utstå stort lidande. Kättarnas hus och deras hus som hade gett kättare en tillflyktsort blev nerrivna.

      Även döda människor som rapporterades ha varit kättare blev rannsakade postumt. Om de befanns skyldiga grävde man upp deras kroppar och brände dem, och deras egendom konfiskerades. Det ledde också till stort lidande för de oskyldiga efterlevande familjemedlemmarna.

      Sådan var den allmänna procedur som den medeltida inkvisitionen följde, med vissa variationer mellan olika platser och olika tider.

      Av påven godkänd tortyr

      År 1252 utfärdade påven Innocentius IV sin bulla Ad exstirpanda, i vilken han officiellt gav sitt bemyndigande åt bruket av tortyr i inkvisitionens kyrkliga domstolar. Ytterligare regler om hur tortyr skulle användas utfärdades av påvarna Alexander IV, Urban IV och Klemens IV.

      Till en början tilläts inte de kyrkliga inkvisitorerna vara närvarande vid tortyren, men påvarna Alexander IV och Urban IV avlyfte denna restriktion. Detta gjorde att ”utfrågandet” kunde fortsätta i tortyrkammaren. Dessutom skulle tortyren, i den utsträckning den ursprungligen bemyndigades, bara tillämpas en gång, men de påvliga inkvisitorerna kringgick denna regel genom att hävda att de nya tortyromgångarna bara var ”en fortsättning” på den första.

      Snart började till och med vittnena torteras för att man skulle vara säker på att de hade angett alla kättare de kände till. Ibland torterades en person som hade erkänt även efter bekännelsen. The Catholic Encyclopedia förklarar att det var ”för att tvinga honom att vittna mot sina vänner och medbrottslingar”. — Band VIII, sidan 32.