Är helvetet en plats av pina?
SOMLIGA säger ja, somliga säger nej, andra vet helt enkelt inte. För några hundra år sedan var tron på helvetet som en plats av eld och pina för obotfärdiga själar efter döden praktiskt taget helt accepterad inom kristenheten. I vår tid förkastar många den läran och föredrar den hemmagjorda filosofin att ”helvetet är här på jorden”. Vad är sanningen? Hamnar onda människor verkligen i helvetet? Är det en plats av pina?
Det finns många teorier om helvetet. Den medeltida uppfattningen var att det var en underjordisk plats där obotfärdiga syndare fick lida i intensiva plågor för alltid. Dante, den berömde diktaren som föddes på 1200-talet, skrev i sitt arbete ”Helvetets elva plågor”:
”Det finns brinnande träd på vilka deras själar hänger som aldrig gick i kyrkan i detta livet. ...
Det finns en upphettad ugn, vid vilken sju djävlar står och skyfflar in de skyldiga själarna i elden. ...
De skyldiga själarna har ingen ro.”
Michelangelo avbildade ett sådant fruktansvärt helvete i sin målning i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Den målningen påstods ha skrämt vettet ur påven Paul III som hade beställt den.
Både Calvin och Luther accepterade den katolska tanken om helvetet. I dag upprätthåller man fortfarande läran om helveteselden. I The New Catholic Encyclopedia sägs det: ”Det främsta kännetecknet på helvetet är dess eld som är outsläcklig ... och evig. ... Vad som än åsyftas med termerna ’outsläcklig eld’ och ’evig eld’, bör de inte bortförklaras som varande utan mening.” Billy Graham, den kände amerikanske evangelisten, tillägger: ”Läran om ett bokstavligt helvete finns i trosbekännelsen hos alla de ledande kyrkosamfunden. ... Gud ansåg helvetet tillräckligt verkligt för att han skulle sända sin ende Son till världen för att frälsa människor från helvetet.”
På senare tid har dock en tendens gjort sig märkbar att tona ner läran om att helvetets eld och pina är bokstavlig och att förklara det hela som en antydan om risken att gå förlorad och bli evigt skild från Gud — en mental plåga. I ett brev från Vatikanen som publicerades år 1979 med påven Johannes Paulus II:s godkännande upprepades dock trosuppfattningen att obotfärdiga syndare kommer till ett brinnande helvete, och brevet varnade för att utså tvivel om det förhållandet.
Verkan på de levande
Själva tanken på ett brinnande helvete har orsakat omätlig mental plåga. John Bunyan, författare till Kristens resa, skrev att han som barn på nio eller tio år skrämdes ”av fruktansvärda drömmar och ... bävade vid tankarna på den fruktansvärda pinan i helveteselden”. Många andra har lidit på samma sätt. En man från Durban i Sydafrika påminner sig: ”När jag var pojke hade jag fruktansvärda mardrömmar om helvetet, och jag brukade gråta på nätterna. Mina kärleksfulla föräldrar försökte trösta mig men kunde inte.”
I flera hundra år har dogmen om helveteselden trummats in i mottagliga barnasinnen och utbasunerats från predikstolar. Vilken verkan har denna trosuppfattning haft på människors hjärtan? Har den fått dem att bli vänligare, kärleksfullare och mera medlidsamma mot andra?
Historikern Henry C. Lea nämner i boken A History of the Inquisition of the Middle Ages (En historia över den medeltida inkvisitionen) att de som ledde inkvisitionen ansåg att deras offer, kättarna, ”genom en tillfällig eld skulle kunna frälsas från de eviga lågorna”, och han skriver: ”Om en rättvis och allsmäktig Gud lät sin gudomliga hämnd drabba dem av hans skapelser som förtörnade honom, anstod det inte människan att ifrågasätta det rättfärdiga i hans handlingssätt, utan att ödmjukt efterlikna hans exempel och glädja sig när tillfälle att göra så förunnades henne.”
Den spanske historikern Felipe Fernández-Armesto säger också: ”Det är förstås sant att de inkvisitoriska tribunerna var obarmhärtiga i bruket av tortyr för att få fram bevis, men återigen måste tortyrens grymhet vägas mot den pina i helvetet som väntade en kättare som inte hade bekänt.” — Kursiverat av oss.
Läran om evig pina har förvandlat många kyrkobesökare till ateister. Också Billy Graham medgav att den är ”den svåraste att motta av alla kristendomens läror”. Men är det verkligen en lära som stöds av bibeln?
En kristendomens lära?
”Naturligtvis finns den i bibeln”, säger många. Bibeln talar onekligen om människor som kastas i en eld. Men bibeln innehåller mycket symbolik. Är då elden bokstavlig eller symbolisk? Och om den är symbolisk, vad symboliserar den då?
I Uppenbarelseboken, kapitel 20, vers 15 (Levande Bibeln), sägs det till exempel: ”Om någons namn inte fanns i livets bok kastades han i den brinnande sjön.” Men vers 14 säger: ”Och döden och helvetet kastades ner i den brinnande sjön.” Märkligt! Skall helvetet pinas självt? Och hur kan döden — ett tillstånd — kastas i en bokstavlig eld? I resten av vers 14 sägs det: ”Detta är den andra döden — den brinnande sjön.” Uppenbarelseboken, kapitel 21, vers 8, upprepar den tanken. Vad är då ”den andra döden”? I den katolska Jerusalem Bible finns följande fotnot angående ”den andra döden”: ”Evig död. Elden ... är symbolisk.” Det är alldeles sant. Den symboliserar nämligen fullständig tillintetgörelse.
Så intressant! ”Helvetet” skall alltså tillintetgöras! Lägg dock märke till att det grekiska ord som används här är hades, vilket enligt Strongs Exhaustive Concordance of the Bible betyder ”grav”. Är de döda medvetna eller lidande i helvetet, hades? Bibeln svarar: ”De döda vet ingenting mera. ... Ty varken arbete eller förnuft eller vishet eller kunskap skall finnas i helvetet, dit du hastar.” — Predikaren 9:5, 10, engelska katolska Douayöversättningen.
Stannar de döda kvar i hades? Nej. Jesus själv var i hades, eller helvetet, men blev ”uppväckt på tredje dagen”, som både kyrkan och bibeln lär. (1 Korintierna 15:4; Apostlagärningarna 2:29—32; Psalm 16:10) Genom honom kommer det också ”att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apostlagärningarna 24:15) Hades kommer således slutligen att tömmas och upphöra att existera — ”kastas ner i den brinnande sjön”.
Men någon kanske frågar: ”Varför säger Uppenbarelseboken, kapitel 20, vers 10, att djävulen kommer att plågas i den brinnande sjön?” Om den brinnande sjön, som vi har sett, är symbolisk, då är helt logiskt plågan också symbolisk.
På bibelns tid utsatte ofta fångvaktare sina fångar för grym tortyr, och därför kallades de ”plågare”. I en av sina liknelser talade Jesus om en grym slav som överlämnades till fångvaktarna (grekiska: ba·sa·ni·stesʹ, vilket ordagrant betyder ”plågare” och också återges så i flera översättningar). (Matteus 18:34) När Uppenbarelseboken talar om att djävulen och andra ”plågas ... till evig tid” i den brinnande sjön, så betyder det att de kommer att ”fängslas” till evig tid i den andra dödens fullständiga tillintetgörelse. Djävulen, den död som vi har ärvt av Adam och de onda som inte ångrar sig — om alla dessa sägs det att de blir tillintetgjorda för evigt, ”fängslade” i den brinnande sjön. — Jämför Hebréerna 2:14; 1 Korintierna 15:26; Psalm 37:38.
Att vi förstår bibelns symbolik hjälper oss att också förstå vad Jesus menade när han talade om att syndare kastas i ”helvetets eldar, där masken aldrig dör och elden aldrig slocknar”. (Markus 9:47, 48, Levande Bibeln) Det grekiska ord som här används och som har återgetts med ”helvetets eldar” är geʹen·na, eller gehenna. En dal med det namnet finns precis utanför Jerusalem, och den användes som soptipp. En eld brann där dag och natt för att förstöra stadens sopor. Bland dem fanns ibland kroppar av brottslingar som inte ansågs värdiga en hederlig begravning eller en uppståndelse. I dalen fanns det också maskar som bröt ner avfallet, men de var sannerligen inte odödliga! Jesus illustrerade helt enkelt, på ett sätt som judéerna väl förstod, att de onda som inte ångrar sig skall bli tillintetgjorda för evigt. Gehenna har således samma innebörd som ”den brinnande sjön” och betecknar den eviga tillintetgörelsen i den andra döden.
Dogmen om evig pina grundas på teorin om en odödlig själ. Men bibeln säger helt klart: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, 20, Åkeson; se även Apostlagärningarna 3:23.) De som förkunnar om helveteselden har fått den sanne Guden, Jehova, att framstå som en fiende — ett grymt monster — i stället för vad han är: en kärleksfull Gud, ”barmhärtig och nåderik ... och överflödande i kärleksfull omtanke”. — 2 Moseboken 34:6, NW.
Gud har i sin kärlek gjort föranstaltningen att frälsa människor, inte från pina, utan från tillintetgörelse. Jesus sade: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — Johannes 3:16.
[Infälld text på sidan 26]
Inkvisitorerna trodde att deras fruktansvärda tortyr räddade syndare från ett värre öde
[Bild på sidan 25]
Fram till för lite sedan trodde nästan alla i kristenheten på en sådan här plats