Den fruktade inkvisitionen

DET var på 1200-talet. Hela södra Frankrike sades vara hemsökt av kättare. Biskopen hade misslyckats i sina försök att utrota detta ogräs som växte i hans stift, ett område som skulle vara helt och hållet katolskt. Mer drastiska åtgärder ansågs nödvändiga. Påvens särskilda representanter ”i kättarfrågan” flyttade dit. Inkvisitionen hade kommit.

Inkvisitionens rötter går tillbaka till 1000- och 1100-talen, då flera oliktänkande grupper började framträda i det katolska Europa. Men den egentliga inkvisitionen instiftades av påven Lucius III vid synoden i Verona i Italien år 1184. I samarbete med kejsaren av Tysk-romerska riket, Fredrik I Barbarossa, förklarade han att vemhelst som sade något eller ens tänkte något som stred mot den katolska läran skulle bannlysas av kyrkan och vederbörligen straffas av de världsliga myndigheterna. Biskoparna skulle undersöka (latin: inquirere) kättarna. Detta var början till vad som kallades den biskopliga inkvisitionen, dvs. den inkvisition som var underställd de katolska biskoparna.

Hårdare åtgärder

I Roms ögon var dock inte alla biskopar tillräckligt nitiska i att snoka reda på oliktänkande. Flera påvar i följd skickade därför ut påvliga legater, sändebud, som fick myndighet att med hjälp av cisterciensermunkar utföra sina egna ”undersökningar” av kätteriet. Således fanns det en tid två samtidiga inkvisitioner — biskoparnas och legaternas, och den senare var strängare än den förra.

Men inte ens denna strängare inkvisition var tillräcklig för påven Innocentius III. År 1209 igångsatte han ett militärt korståg mot kättare i södra Frankrike. De var till största delen katarer, en grupp som blandade manikeismen med avfällig kristen gnosticism.a Eftersom Albi var en av de städer i vilka katarerna var särskilt många, kom de att kallas albigenser.

Det ”heliga kriget” mot albigenserna slutade år 1229, men alla oliktänkande hade inte sållats fram. Följaktligen återupplivade påven Gregorius IX inkvisitionen vid synoden i Toulouse i södra Frankrike samma år. Han gjorde anordningar för att det skulle finnas permanenta inkvisitorer, bland dem en präst, i varje församling. År 1231 antog han en lag om att kättare som inte ångrade sig skulle dömas till döden genom att brännas på bål och att de som ångrade sig skulle få livstids fängelsestraff.

Två år senare, år 1233, befriade Gregorius IX biskoparna från deras ansvar att leta efter kättare. Han instiftade den monastiska inkvisitionen, så kallad därför att han tillsatte munkar som officiella inkvisitorer. Dessa utvaldes främst från medlemmar av den nyligen grundade dominikanerorden, men också från franciskanerbröderna.

Inkvisitionens tillvägagångssätt

Inkvisitorerna, dominikaner- eller franciskanerbröder, samlade invånarna på platsen i kyrkorna. De kallades dit för att bekänna kätteri om de var skyldiga eller för att ange kättare som de kände till. Även om de bara misstänkte någon för kätteri skulle de ange honom.

Vem som helst — man, kvinna, barn eller slav — kunde anklaga någon för kätteri utan att behöva frukta att konfronteras med den anklagade eller ens för att denne skulle få reda på vem som hade angett honom. Den anklagade hade sällan någon som kunde försvara honom, eftersom vemhelst som agerade som advokat eller vittne för honom skulle ha anklagats för att själv vara medhjälpare till en kättare. Den anklagade stod därför i allmänhet ensam inför inkvisitorerna som på samma gång var åklagare och domare.

De anklagade fick högst en månad på sig att bekänna. Oavsett om de bekände eller inte, skulle ”undersökningen” (latin: inquisitio) börja. De anklagade hölls fängslade, många i ensamcell och med lite mat. När biskopens fängelse var fullt användes det civila fängelset. När det var överfullt byggde man om gamla byggnader till fängelser.

Eftersom de anklagade antogs vara skyldiga redan innan rättegången började, använde inkvisitorerna fyra metoder för att få dem att bekänna sitt kätteri. Först hotades de med att brännas på bål. Sedan sattes de i bojor i en mörk, fuktig liten cell. I tredje hand utsattes de för psykiska påtryckningar från besökare i fängelset. Och till sist tortyr, som bland annat bestod i att spännas fast i sträckbänken, att brännas med eld och att hissas upp i ett rep bundet kring handlederna bakom ryggen och sedan få falla ner så långt repet räckte. Munkar stod bredvid för att registrera eventuella bekännelser. Det var praktiskt taget omöjligt att bli frikänd.

Straffen

Domarna avkunnades på söndagarna, i kyrkan eller på ett torg, med prästerskapet närvarande. Ett milt straff kunde vara botgöring. Men den inbegrep att bära ett gult filtkors som syddes fast vid kläderna och som gjorde det nära nog omöjligt att få arbete. Eller också kunde domen lyda på offentlig prygling, fängelse eller att överlämnas till de världsliga myndigheterna för att brännas på bål.

De hårdare straffen åtföljdes av konfiskering av den dömdes egendom, som delades mellan kyrkan och staten. De kvarlevande av kättarens familj fick på så sätt utstå stort lidande. Kättarnas hus och deras hus som hade gett kättare en tillflyktsort blev nerrivna.

Även döda människor som rapporterades ha varit kättare blev rannsakade postumt. Om de befanns skyldiga grävde man upp deras kroppar och brände dem, och deras egendom konfiskerades. Det ledde också till stort lidande för de oskyldiga efterlevande familjemedlemmarna.

Sådan var den allmänna procedur som den medeltida inkvisitionen följde, med vissa variationer mellan olika platser och olika tider.

Av påven godkänd tortyr

År 1252 utfärdade påven Innocentius IV sin bulla Ad exstirpanda, i vilken han officiellt gav sitt bemyndigande åt bruket av tortyr i inkvisitionens kyrkliga domstolar. Ytterligare regler om hur tortyr skulle användas utfärdades av påvarna Alexander IV, Urban IV och Klemens IV.

Till en början tilläts inte de kyrkliga inkvisitorerna vara närvarande vid tortyren, men påvarna Alexander IV och Urban IV avlyfte denna restriktion. Detta gjorde att ”utfrågandet” kunde fortsätta i tortyrkammaren. Dessutom skulle tortyren, i den utsträckning den ursprungligen bemyndigades, bara tillämpas en gång, men de påvliga inkvisitorerna kringgick denna regel genom att hävda att de nya tortyromgångarna bara var ”en fortsättning” på den första.

Snart började till och med vittnena torteras för att man skulle vara säker på att de hade angett alla kättare de kände till. Ibland torterades en person som hade erkänt även efter bekännelsen. The Catholic Encyclopedia förklarar att det var ”för att tvinga honom att vittna mot sina vänner och medbrottslingar”. — Band VIII, sidan 32.

Sex hundra år av terror

Inkvisitionens maskineri sattes således i gång under den första hälften av 1200-talet v.t. och användes i flera hundra år för att krossa alla som talade eller bara tänkte annorlunda än katolska kyrkan. Det spred skräck i hela det katolska Europa. När inkvisitionen började lugna ner sig i Frankrike och andra länder i Väst- och Centraleuropa mot slutet av 1400-talet, flammade den upp i Spanien.

Den spanska inkvisitionen, som bemyndigades av påven Sixtus IV år 1478, riktades först mot ”marranerna”, de spanska judarna, och ”moriskerna”, de spanska muslimerna, som på grund av fruktan hade antagit den katolska tron. Många av dessa misstänktes fortsätta att utöva sin gamla religion i hemlighet. Med tiden började dock inkvisitionen användas som ett fruktansvärt vapen mot protestanter och andra oliktänkande.

Från Spanien och Portugal spred sig inkvisitionen till de bägge katolska monarkiernas kolonier i Central- och Sydamerika och på andra håll. Den upphörde först då Napoleon invaderade Spanien i början av 1800-talet. Den återinfördes tillfälligt efter Napoleons fall, men undertrycktes slutligen år 1834 — för bara ett och ett halvt århundrade sedan.

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Olika tortyrmetoder som inkvisitorerna använde

[Bildkälla]

Foto: Bibliothèque Nationale, Paris

[Bild på sidan 22]

Påven Innocentius IV bemyndigade bruket av tortyr

Hur kunde det hända?

EN AV historiens paradoxer är att några av de värsta brotten mot mänskligheten — som bara kan jämföras med koncentrationslägren nu på 1900-talet — begicks av dominikaner- eller franciskanermunkar vilka tillhörde två predikoordnar som avsåg att vara hängivna predikandet av Kristi kärleksbudskap.

Det är svårt att förstå hur en kyrka som tror på det inspirerade uttalandet: ”Alla, som vilja leva gudaktigt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse” själv kan bli en förföljare. (2 Timoteus 3:12, J. P. E. Benelius’ svenska katolska översättning) Hur var det möjligt?

För det första gjorde den katolska läran det möjligt. Hur då? Det kan sammanfattas med den katolske kyrkofadern Augustinus’ kända uttalande: ”Salus extra ecclesiam non est” (”Det finns ingen frälsning utanför kyrkan”). I boken A History of Christianity av Paul Johnson sägs det om Augustinus: ”Han inte bara accepterade förföljelsen, utan han blev dess teoretiker, och hans försvar blev senare det som alla försvar för inkvisitionen vilade på.”

På 1200-talet förespråkade Thomas av Aquino, som ibland kallades den ”änglalike läkaren”, dödsstraff för kätteri. I The Catholic Encyclopedia förklaras det så här: ”Teologer och jurister grundade sin inställning i viss utsträckning på likheten mellan kätteri och högförräderi.” I samma verk medges det: ”Det kan därför inte råda något tvivel om att Kyrkan gjorde anspråk på rätten att använda fysiskt tvång mot verkliga avfällingar.”

Kyrkans ”rätt” att tortera och bränna kättare var i själva verket en fruktansvärd naturlig följd av de oskriftenliga lärorna om helvetet och skärselden. Kyrkan torterade i den Guds namn som hon hädiskt påstår är en bödel som torterar människor. — Jämför Jeremia 7:31; Romarna 6:23.

Den andra orsaken som gjorde inkvisitionen möjlig var kyrkans djupa inblandning i politik. Det medeltida Europa var i själva verket ett totalitärt samhälle i vilket kyrkan och staten, även om de ofta var upptagna i en kamp mot varandra, förenade sina krafter mot varje människa som vågade kritisera prästen eller fursten. Ur detta äktenskapsbrytande förhållande föddes inkvisitionen. I den franska Encyclopædia Universalis läser vi: ”Inkvisitionen skulle aldrig ha kunnat utföra sin uppgift utan samarbetet med de civila myndigheterna, vilka gav den dess resurser och verkställde domarna.”

Detta innebär dock inte att protestanterna var utan skuld. Objektiva historiska skildringar visar att de ibland var lika intoleranta som katolikerna. De begick också fruktansvärda våldsdåd i Kristi namn och brände till och med oliktänkande på bål, ofta med hjälp av de världsliga myndigheterna. Och de protestantiska våldsdåden gjordes möjliga av precis samma skäl: protestanter är också en del av ett religiöst system vars teologi innehåller den oskriftenliga läran om en från Gud kommande evig pina och som århundradena igenom har bevarat ett orent andligt förhållande med den världsliga makten.

Ett nutida arv

Skulle inkvisitionen kunna hända igen? Säkert inte i detta sekulariserade samhälle. Men i The New Encyclopædia Britannica ges följande intressanta kommentar: ”Arvet efter den kristna intoleransen och de metoder den utvecklade (t. ex. inkvisition eller hjärntvätt) är verksamt i intoleransen hos nutida politiska revolutioners ideologi och teknik.”

Ja, ”arvet efter den [avfälliga] kristna intoleransen och de metoder den utvecklade” är väl synligt i nutida icke-religiös intolerans. I vissa länder har metoder som påminner om inkvisitionen redan använts av de politiska makterna mot representanter för katolska kyrkan. Detta är en försmak av vad som komma skall.

Bibeln visar att ”jordens kungar”, världshärskarna, med vilka sådana världsliga religioner har begått andlig ”otukt”, kommer att vända sig mot hela världsväldet av falsk religion, som symboliseras av ”skökan”, ”det stora Babylon”. (Uppenbarelseboken 17:1—6) De kommer att tröttna på hennes inblandning i deras politiska angelägenheter. Gud kommer att använda sådana antireligiösa politiska element för att utmäta dom mot detta orättfärdiga religiösa system. De skall ”göra henne utblottad och naken, de skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld”. (Uppenbarelseboken 17:12, 16—18, 1981) Det blod hon har utgjutit genom religiösa krig, korståg och inkvisitioner kommer på så sätt att hämnas. — Uppenbarelseboken 18:24; 19:2.

Det ankommer därför på alla uppriktiga katoliker och protestanter som skäms över att fortfarande vara en del av ett religiöst system som har utgjutit så mycket oskyldigt blod att följa Guds uppmaning: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” — Uppenbarelseboken 18:4.

[Infälld text på sidan 24]

Kyrkans ”rätt” att tortera och bränna kättare var i själva verket en fruktansvärd följd av de oskriftenliga lärorna om helvetet och skärselden