Vad kan vi lära av Guds skaparverk?

BREVDUVOR orienterar sig med hjälp av anhopningar av magnetiska kristaller i huvudet och halsen. Vissa fiskar producerar elektricitet. Flera olika fågelarter avlägsnar det överflödiga salt som de får i sig när de dricker havsvatten. Somliga skaldjur har håligheter som kan fyllas med vatten när de vill dyka och med gas när de vill stiga upp till ytan igen.

Ja, varje gång en människa använder en kompass, alstrar elektricitet, konstruerar en ubåt eller avsaltar havsvatten, så efterliknar hon i själva verket bara Guds skaparverk, vare sig hon är medveten om detta eller inte.

Faktum är att det Gud skapat innehåller så mycket som är till lärdom för människan att det ibland kallas ”naturens bok”. Det finns till exempel en särskild vetenskapsgren, bionik, som sysslar med praktiska tillämpningar av de system som finns i skapelsen. Man har tillverkat flygplansvingar med egenskaper som påminner om fåglarnas, ubåtar som har ungefär samma form som delfiner och betongkonstruktioner som är uppbyggda på samma sätt som människoben. Men är teknisk kunskap det enda ”naturens bok” har att erbjuda oss?

Nej, ibland kan den också ge oss praktiska lärdomar av moraliskt slag. Ett bibliskt ordspråk pekar till exempel på myrans instinktiva flit och ger oss rådet: ”Gå bort till myran, du late, se hur hon gör, och bli vis. Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre, ändå bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.” — Ordspråksboken 6:6—8.

Etologin, en vetenskap som menar sig dra lärdomar av djurens beteende, har emellertid sina begränsningar. Människans beteende kan inte placeras i exakt samma kategori som djurens. Det finns många påfallande skillnader, till exempel människans språk och oändligt mycket mer komplicerade tankeprocesser, som man måste ta hänsyn till. Som en vetenskapsman uttryckte det: ”Vi är inte rätt och slätt klyftigare apor.” Vår hjärna ”gör oss kvalitativt sett olika alla andra livsformer”.

Det finns också vissa frågor som vi inte kan få svar på genom ett aldrig så ingående studium av skapelsen, till exempel: Finns det någon mening med livet? Finns det en Gud, och om det gör det, bryr han sig i så fall om oss? Låt oss nu se om vi kan få svar på dessa frågor.

[Ruta/Bild på sidan 3]

Skapelsen var först: Ekolod

Fladdermöss är utrustade med ett system som påminner om ekolod och som gör det möjligt för dem att lokalisera och följa sitt byte genom att sända ut signaler och analysera ekoljuden. Men en viss nattfjäril har en störningssignal som sänder ut ljudvågor som påminner om fiendens. När dessa signaler når fladdermusen, hinner den inte avgöra huruvida det rör sig om ett hinder eller inte och undviker därför medvetet fjärilen.

Professor James Fullard vid University of Toronto i Canada uttrycker sin beundran med orden: ”Det häpnadsväckande är informationsbehandlingens själva omfattning och de genomgripande neurologiska beslut som fattas av både fladdermöss och fjärilar, och detta med hjälp av ett mycket begränsat antal nervceller. De uppvisar en effektivitet och sinnrikhet som mänskliga experter på luftstrategi kunde avundas dem.”

[Ruta/Bild på sidan 4]

Skapelsen var först: Dykarklockan

Leonardo da Vinci sägs ha uppfunnit en dykapparat i början av 1500-talet. Men en viss spindel vid namn Argyroneta aquatica (vattenspindeln) hade redan en fulländad anordning för andning under vatten. Som Andrée Tétry förklarar i sin bok Les outils chez les êtres vivants (Redskap hos levande varelser) dyker denna spindel ner ”bland vattenväxterna i lugna vattendrag och spinner där ett fint, horisontellt nät som hänger slakt och hålls på plats av mängder av trådar. Spindeln återvänder därefter till ytan ... och fångar, med ett plötsligt ryck, en luftbubbla i de vattenavvisande bukhåren. ... Nu dyker spindeln ner igen och placerar luftbubblan under nätverket av silkesmjuka trådar. Bubblan stiger då upp så att det bildas en svag utbuktning i nätet.” Genom upprepade turer samlar spindeln tillräckligt mycket luft för att kunna tillbringa dagen i sin dykarklocka, där den äter det byte som fastnat i nätet under natten. Beträffande detta säger Tétry vidare: ”Människans dykapparater har således sin motsvarighet i de synnerligen specialiserade varianter som kan observeras i naturen.”