Han kom ihåg sin Skapare i sin ungdom

ADRIAN drog alltid till sig mer än sin beskärda del av vår uppmärksamhet som föräldrar”, säger hans far. ”När han var fyra år körde han familjens bil rätt in i ett träd, så att alla kom för sent till mötet. När han var fem år samlade han ihop massvis av grodor och släppte in dem i huset. Det tog flera dagar att bli av med dem. Vi kände oss som en egyptisk familj under den grodplåga som Bibeln talar om.

När han var 11 år, hittade han tre tvättbjörnsungar vid vägkanten och tog med sig dem till skolan i sin väska. När lärarinnan kom in i klassrummet var allting ett enda kaos — barnen stod i en klunga kring Adrians skolväska och pratade upphetsat. Lärarinnan tittade ner i skolväskan, fick syn på tvättbjörnarna och körde i väg Adrian och hans kelgrisar till en inrättning som tog hand om övergivna djur. Adrian storgrät vid tanken på att förlora ungarna, men när han hade gått runt på anläggningen och sett rävungar och andra övergivna djur som var väl omhändertagna, gick han med på att lämna kvar tvättbjörnsungarna.”

Hans far fortsätter: ”Adrian var inte en stygg pojke — bara oerhört livlig. Han hade en livlig fantasi, som gjorde livet spännande.”

Adrians mor avslöjar en annan sida hos honom — han var hemkär och släktkär, en mycket varmhjärtad pojke. Hon berättar: ”Barnen i skolan beskrev honom som en person som aldrig ville göra någon illa. En flicka i hans klass hade lite svårt för sig, även om hon inte var efterbliven. Hon åkte med samma skolbuss som Adrian. De andra barnen retades med henne, men hennes mamma talade om för oss att Adrian alltid behandlade hennes dotter med respekt och var särskilt vänlig mot henne. Det fanns ett allvarsamt drag hos honom — han funderade mycket och hade djupa känslor, även om han inte lät dem komma till uttryck så ofta. Men när han gjorde det, förvånade han oss ofta med kommentarer som var precis på kornet.”

Hon avslutade beskrivningen av sin son med orden: ”Hans sjukdom gjorde att han mognade fortare och utvecklade en djupare andlighet.”

Han var orubblig — inget blod!

Hans sjukdom? Ja, den började i mars 1993, när Adrian var 14 år. Det konstaterades att han hade en snabbt växande tumör i magen. Läkarna ville göra en biopsi men var rädda för omfattande blödningar och sade därför att han kanske skulle komma att behöva en blodtransfusion. Adrian vägrade att gå med på det. Han var orubblig. Han sade med tårar i ögonen: ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tog emot blod.” Han och hans familj var Jehovas vittnen, som vägrar att ta emot blodtransfusioner av skäl som finns angivna i 3 Moseboken 17:10—12 och Apostlagärningarna 15:28, 29 i Bibeln.

Medan Adrian låg inlagd på barnsjukhuset Dr Charles A. Janeway Child Health Centre i S:t John’s på Newfoundland för att genomgå en biopsi — som skulle utföras utan blod — bad onkologen dr Lawrence Jardine honom säga sin egen mening i blodfrågan.

”Det har ingen betydelse om mina föräldrar är Jehovas vittnen eller inte”, förklarade Adrian. ”Jag skulle i alla fall inte ta emot blod.”

Doktor Jardine frågade: ”Inser du att du skulle kunna dö om du inte tar emot en blodtransfusion?”

”Ja.”

”Och du är villig att göra det?”

”Ja, om det är nödvändigt.”

Hans mamma, som också var närvarande, frågade: ”Varför intar du en sådan ståndpunkt?”

Adrian svarade: ”Det skulle inte vara någon bra bytesaffär, mamma. Att vara olydig mot Gud och förlänga livet nu i några få år och sedan på grund av olydnad gå miste om uppståndelsen och evigt liv på hans paradisiska jord — det verkar inte särskilt smart!” — Psalm 37:10, 11; Ordspråken 2:21, 22.

Biopsin utfördes den 18 mars. Den visade att Adrian hade en stor lymfomatös tumör. Ett benmärgsprov bekräftade misstanken att han hade leukemi. Doktor Jardine förklarade att intensiv kemoterapi (cellgiftsbehandling) i kombination med blodtransfusioner var det enda sättet att möjligen kunna rädda Adrians liv. Adrian vägrade emellertid fortfarande att ta emot blod. Kemoterapin påbörjades — utan blodtransfusioner.

I det här kritiska skedet av behandlingen var man emellertid rädd för att socialnämnden skulle kunna ingripa och med hjälp av domstol ta ifrån föräldrarna vårdnaden om Adrian för att låta ge honom blodtransfusioner. Enligt kanadensisk lag har personer över 16 år rätt att själva fatta beslut i frågor som rör deras behandling. Det enda sättet för ett barn under 16 år att få denna rättighet är att klassas som en ”mogen underårig”.

I Newfoundlands högsta domstol

Söndagsmorgonen den 18 juli vidtog socialnämndens tillförordnade ordförande lagliga åtgärder för att omhänderta Adrian för samhällsvård. En mycket skicklig och respekterad advokat i S:t John’s, David C. Day, vidtalades genast för att föra Adrians talan. Samma eftermiddag, klockan 15.30, sammanträdde Newfoundlands högsta domstol. Domaren Robert Wells ledde förhandlingarna.

Under eftermiddagssessionen gjorde dr Jardine klart för domaren att han ansåg Adrian vara en mogen underårig, som hade en orubblig övertygelse om att det var orätt att ta emot blod och att han själv, dr Jardine, hade lovat Adrian att han inte skulle inbegripa blodtransfusioner i behandlingen. Domaren frågade dr Jardine om han skulle gå med på att ge Adrian en blodtransfusion om domstolen beordrade det. Doktor Jardine svarade: ”Nej, jag för min del skulle inte göra det.” Han nämnde också att Adrian var övertygad om att det skulle äventyra hans bibliska hopp om evigt liv. Det uppriktiga vittnesmål som den här framstående läkaren avgav var både överraskande och hjärtevärmande, och Adrians föräldrar fick tårar i ögonen av glädje.

”Var snälla och respektera mig och mina önskemål!”

När förhandlingarna återupptogs måndagen den 19 juli, delade David Day ut kopior av en edligt undertecknad viljeförklaring som Adrian — som var för sjuk för att kunna vara närvarande — hade iordningställt och undertecknat och i vilken han uttryckte sin önskan att få bli behandlad för sin cancer utan blod eller blodprodukter. Så här skrev Adrian i sin viljeförklaring:

”Man tänker mycket när man är sjuk, och om man är sjuk i cancer, då vet man att man kanske kommer att dö och tänker på det. ... Jag kommer inte att gå med på att ta emot blod eller tillåta att det används på något sätt — nej, aldrig. Jag vet att jag kan dö om jag inte får blod. Men det är mitt beslut. Ingen har övertalat mig till det. Jag har mycket stort förtroende för dr Jardine. Jag tror att han är en person som står vid sitt ord. Han säger att han skall ge mig intensivbehandling utan blod. Han har berättat om riskerna. Jag är medveten om dem. Jag vet att det värsta kan hända. ... Att bli påtvingad blod skulle för mig vara som en våldtäkt, en kränkning av min kropp. Jag skulle hata min kropp om något sådant inträffade. Jag skulle inte stå ut med det. Jag vill inte ha någon behandling alls, om det finns minsta risk för att man kommer att använda blod. Jag kommer att göra allt jag kan för att förhindra det.” Adrians försäkran slutade med följande vädjan: ”Var snälla och respektera mig och mina önskemål!”

Adrian var kvar på sjukhuset under hela rättegången, och domaren Robert Wells var vänlig nog att komma dit och besöka honom, tillsammans med David Day. När Day senare återgav deras samtal, berättade han om det gripande och övertygande sätt på vilket Adrian lade fram sina synpunkter för domaren. Han sade bland annat: ”Jag vet att jag är mycket sjuk, och jag vet att jag kan dö. En del här på sjukhuset säger att blodtransfusioner skulle hjälpa. Det tror inte jag, med tanke på alla de risker som jag har läst om. Men vare sig det skulle hjälpa eller inte, så är det emot min tro att ta emot blod. Om ni respekterar min tro, så respekterar ni mig. Men om ni inte respekterar min tro, kommer jag att känna mig kränkt. Om ni respekterar min tro, kan jag bära min sjukdom med värdighet. Min tro är i stort sett det enda jag har, och den är till större hjälp för mig än någonting annat i min kamp mot sjukdomen.”

Day sade senare om Adrian: ”Han var en klient som var kapabel att kämpa mot sin livshotande sjukdom med tålamod, tapperhet och stoiskt lugn. Det fanns beslutsamhet i hans ögon, dämpad självtillit i hans röst, kurage i hans uppträdande. Framför allt vittnade både hans ord och hans kroppsspråk om en aldrig sviktande tro. Han formligen utstrålade tro. Den svåra sjukdomen gjorde det nödvändigt för honom att bygga broar mellan ungdomens drömmar och vuxenlivets verklighet. Hans tro hjälpte honom att göra det. ... Han var tveklöst uppriktig och, enligt min mening, sannfärdig. ... Jag var medveten om möjligheten att hans föräldrar [kunde ha pådyvlat] honom sin motvilja mot att blod kom till användning vid behandlingen av hans sjukdom. ... Jag blev [emellertid] övertygad om att hans önskan om blodfri behandling var ett uttryck för hans egen uppfattning.”

Vid ett annat tillfälle kommenterade David Day Adrians tro och sade att den ”var dyrbarare för honom än själva livet”. Han tillade sedan: ”Den här ståndaktige unge mannen, som bär sina problem med sådan resning, får mig att tycka att mina egna bekymmer i livet är små och betydelselösa. Jag kommer att minnas honom så länge jag lever. Han är en mogen underårig med enastående mod, insikt och intelligens.”

Beslutet — Adrian är en mogen underårig

Måndagen den 19 juli avslutades förhandlingarna, och domare Wells meddelade sitt beslut, som senare publicerades i Human Rights Law Journal för 30 september 1993. Här följer ett utdrag ur domstolsutlåtandet:

”Socialnämndens hemställan avslås av följande skäl: barnet är inte i behov av beskydd; det har inte kunnat påvisas att användning av blod eller blodprodukter för transfusions- eller injektionsändamål är av behovet påkallad, utan skulle under de speciella omständigheter som råder i detta fall tvärtom kunna vara skadlig.

Såvida inte en förändring inträffar som skulle nödvändiggöra ett nytt beslut, må därför blod eller blodprodukter ej komma till användning vid behandlingen; och pojken må betraktas som en mogen underårig, vars önskan att få medicinsk behandling utan blod eller blodprodukter skall respekteras. ...

Det råder inget tvivel om att denne ’yngling’ är mycket modig. Jag anser att han har stöd av en kärleksfull och omtänksam familj och att han bär sin sjukdom med stort mod. Enligt hans religiösa övertygelse är det orätt av honom att använda blodprodukter genom att låta dem införas i kroppen i något som helst syfte. ... Jag hade i går förmånen att få läsa en viljeförklaring som gjorts av A., och jag har även haft förmånen att höra hans mor, som avlade vittnesmål, och att tala med A. själv.

Jag är övertygad om att han av hela sitt hjärta tror att det skulle vara orätt att ta emot blod och att en påtvingad blodöverföring under rådande omständigheter skulle vara en kränkning av hans kropp, en kränkning av hans integritet och en kränkning av hela hans varelse, i så hög grad att det skulle inverka menligt på hans krafter och hans förmåga att klara av de fruktansvärda prövningar som ligger framför honom, vad utgången än blir.

Jag anser att läkaren framförde en oerhört viktig synpunkt när han sade att patienten måste ha en samarbetsvillig och positiv inställning till kemoterapi och andra behandlingsformer för att det skall finnas något hopp, något verkligt hopp, om en lycklig utgång, och att en patient som påtvingas något mot sin innersta övertygelse skulle vara en patient vars möjlighet att reagera gynnsamt på behandlingen drastiskt skulle minska. ...

Jag anser att det som A. varit med om har gjort att han har uppnått en mogenhet som skulle vara otänkbar för en 15-åring som inte måste konfronteras med och leva med det som han tvingas uppleva och uthärda. Jag anser att hans situation är den värsta tänkbara och anar att ett av de ting som uppehåller honom och hans familj är deras tro. Jag anser att det som har hänt har gjort att A. besitter en mogenhet som man normalt inte kan förvänta av en 15-åring. Jag anser att den pojke som jag talade med i morse är helt annorlunda än en vanlig 15-åring just på grund av dessa tragiska upplevelser.

Jag anser att han är tillräckligt mogen för att uttrycka en bestämd uppfattning, och han har uttryckt en sådan för mig. ... Jag är också övertygad om att det är tillbörligt ... att ta hänsyn till hans önskemål, vilket jag också gör. Hans önskan är att inga blodprodukter ges, och jag är dessutom övertygad om att om socialnämnden går emot dessa önskemål på något sätt genom ett beslut i denna domstol, kommer dessa bästa avsikter att uppenbart och på ett mycket påtagligt sätt få en negativ effekt. ... Om han skulle duka under för denna sjukdom — vilket är mycket troligt — skulle han faktiskt göra det i ett sinnestillstånd som, med tanke på hans trosuppfattningar, skulle vara mycket sorgligt, mycket olyckligt och inte alls önskvärt. Alla dessa fakta måste tas i betraktande. ...

Med tanke på alla dessa omständigheter anser jag det riktigt att avslå [socialnämndens] hemställan om att få använda blodprodukter vid behandling av A.”

Adrians svar till domaren

Det var ett mycket tänkvärt meddelande som den här unge mannen, som visste att han var döende, sände till domaren Robert Wells genom sin advokat, David Day. Day skrev: ”Det skulle vara försumligt av mig att inte, som representant för min klient, med vilken jag talade endast en kort stund efter det att Ni lämnade sjukhuset tidigare i dag, tacka Er från djupet av hans hjärta — som är ett mycket stort hjärta — för att Ni har behandlat detta ärende så skyndsamt och grannlaga och med sådan rättvisa. Han är Er oändligt tacksam, herr domare, och jag vill att detta skall framgå av protokollet. Ett stort tack.”

Adrians mor avslutar berättelsen:

”Efter rättegången frågade Adrian dr Jardine: ’Hur lång tid har jag kvar att leva?’ Doktorn svarade: ’En eller två veckor.’ Jag såg min son fälla en enda tår, som sipprade fram mellan hans hårt sammanpressade ögonlock. Jag gick fram för att lägga armen om honom, men han sade: ’Vänta, mamma. Jag ber till Jehova.’ Efter en liten stund frågade jag: ’Hur känns det, Adrian?’ ’Mamma, jag kommer att leva även om jag dör. Och om jag bara har två veckor kvar att leva, då vill jag njuta av dem. Så försök att vara glad.’

Han ville besöka Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Georgetown i Canada. Han fick göra det. Han badade i swimmingpoolen där tillsammans med en av sina kamrater. Han gick och såg en match med basketbollaget Blue Jays och blev fotograferad tillsammans med några av spelarna. Och det viktigaste av allt: han hade i sitt hjärta överlämnat sig åt Jehova Gud och ville nu symbolisera sitt överlämnande genom att bli döpt. Vid det här laget hade hans tillstånd försämrats, och han kunde inte längre lämna sjukhuset. De vänliga sköterskorna ordnade därför så att han kunde använda en av de stora rostfria behållarna inne på fysioterapin. Han döptes där den 12 september och dog följande dag, den 13 september.

Hans begravning var den största som begravningsbyrån hade haft hand om — där fanns sköterskor, läkare, föräldrar till patienter, klasskamrater, grannar och många av hans andliga bröder och systrar från hans egen och andra församlingar. Vi föräldrar hade aldrig riktigt insett vilka underbara egenskaper som vår son lade i dagen under sina många prövningar och den vänlighet och omtänksamhet som kom att bli en del av hans kristna personlighet. Den inspirerade psalmisten sade: ’Söner är en arvedel från Jehova.’ Han var verkligen det, och vi ser fram emot att få träffa honom i Jehovas nya rättfärdiga värld, som snart skall upprättas på en paradisisk jord.” — Psalm 127:3; Jakob 1:2, 3.

Må vi alla se fram emot den dag då Adrian får uppleva uppfyllelsen av Jesu löfte i Johannes 5:28, 29: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.”

Genom att vägra att ta emot blodtransfusioner som möjligen kunde ha förlängt hans nuvarande liv visade sig Adrian Yeatts vara en av de många ungdomar som sätter Gud främst.

Ungdomar som har fått ”kraft som är över det normala”

DU ÄR ung. Bara tolv år. Du har en familj som du älskar. Du har skolkamrater som du tycker om att vara tillsammans med. Du är med om utflykter till stranden eller upp till bergen. Du grips av djup vördnad när du tittar upp mot den stjärnbeströdda natthimlen. Du har hela livet framför dig.

Och nu har du fått cancer. En sådan nyhet är ett svårt slag när man är 60 år. Den är fullständigt förödande när man är tolv.

Lenae Martinez

Så var det för 12-åriga Lenae Martinez. Hennes hopp var att få leva för evigt på en paradisisk jord. Detta hopp hade stärkts av den bibliska undervisning som hon hade fått av sina föräldrar, som är Jehovas vittnen. Hade hon inte själv läst i Bibeln att jorden skulle bestå för evigt, att den var skapad för att bebos och att de ödmjuka skulle få ärva den och bo där för evigt? — Predikaren 1:4; Jesaja 45:18; Matteus 5:5.

Nu befann hon sig på Valley Children’s Hospital i Fresno i Kalifornien. Hon hade blivit inlagd där för något som såg ut att vara en infektion i njurarna. Undersökningar visade emellertid att hon hade leukemi. Läkarna bestämde att Lenae skulle få en transfusion av koncentrerade röda blodkroppar och blodplättar och att kemoterapi genast skulle påbörjas.

Lenae förklarade att hon inte ville ha något blod eller några som helst blodprodukter, att hon hade fått lära sig att Gud förbjuder det, som Bibeln framhåller i 3 Moseboken och Apostlagärningarna: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” (Apostlagärningarna 15:28, 29) Lenaes föräldrar stödde henne i hennes ståndpunkt, men hon betonade att det var hennes eget beslut och att det var mycket viktigt för henne.

Läkarna resonerade igenom saken flera gånger med Lenae och hennes föräldrar. Trots detta kom de tillbaka igen en eftermiddag. Lenae sade senare om detta besök: ”Jag kände mig mycket svag på grund av all värk och hade kräkts en massa blod. De ställde samma frågor som förut men formulerade dem på ett annat sätt. Jag sade precis som förut: ’Jag vill inte ha något blod eller några blodprodukter. Jag dör hellre, om så är nödvändigt, än jag bryter mitt löfte till Jehova Gud om att göra hans vilja.’”

Lenae fortsatte: ”Nästa morgon kom de tillbaka. Antalet blodplättar hade minskat, och jag hade fortfarande hög feber. Jag märkte att läkarna lyssnade mer på mig den här gången. Även om de inte tyckte om min ståndpunkt, sade de att jag var mycket mogen för att vara tolv år. Senare kom min barnläkare in och sade att han var ledsen men att ingenting annat än kemoterapi och blodtransfusioner skulle hjälpa. Sedan gick han sin väg och sade att han skulle komma tillbaka senare.

När han hade gått började jag storgråta, för han hade skött mig i hela mitt liv, och nu tyckte jag att han svek mig. När han kom tillbaka en stund senare, talade jag om för honom hur jag kände det — att jag inte trodde att han brydde sig om mig längre. Han blev förvånad och bad om förlåtelse. Han hade inte menat att såra mig. Sedan tittade han på mig och sade: ’Ja, Lenae, om det är så du vill ha det, då ses vi i himlen.’ Han tog av sig glasögonen och sade, med tårar i ögonen, att han tyckte så mycket om mig och gav mig en stor kram. Jag tackade honom och sade: ’Tack, dr Gillespie. Jag tycker om dig också, men jag hoppas få leva på en paradisisk jord i uppståndelsen.’”

Efter en stund kom två läkare och en advokat in i rummet. De sade till Lenaes föräldrar att de ville tala med henne i enrum och bad dem gå ut, vilket de gjorde. Under hela detta samtal hade läkarna varit mycket snälla och omtänksamma och blivit imponerade av Lenaes sätt att uttrycka sig och hennes djupa övertygelse.

När de blev ensamma med henne, talade de om för henne att hon var döende i leukemi och sade: ”Men med blodtransfusioner kan du leva längre. Om du vägrar att ta emot blod kommer du att dö inom några dagar.”

”Om jag tar emot blod”, sade Lenae, ”hur länge kan jag då leva?”

”Mellan tre och sex månader”, svarade de.

”Vad kan jag göra på sex månader?” undrade hon.

”Du kommer att bli starkare. Det finns mycket du kan göra. Du kan besöka Disney World och många andra platser.”

Lenae tänkte efter en liten stund och svarade sedan: ”Jag har tjänat Jehova i hela mitt liv, i tolv år. Han har lovat mig evigt liv i paradiset, om jag lyder honom. Jag vill inte vända mig bort från honom nu, bara för att få leva i sex månader. Jag vill vara trogen ända tills jag dör. Då vet jag att han i sin rätta tid kommer att uppväcka mig och ge mig evigt liv. Då kommer jag att ha gott om tid för allt som jag vill göra.”

Läkarna och advokaten var märkbart imponerade. De berömde henne och gick ut och sade till hennes föräldrar att hon tänkte och talade som en vuxen och var kapabel att själv fatta beslut. De rekommenderade att den etiska kommittén vid Valley Children’s Hospital skulle betrakta Lenae som en mogen underårig. Denna kommitté, som bestod av läkare och annan medicinsk personal samt en professor i etik från Fresno State University, beslöt att låta Lenae själv fatta beslut i samband med behandlingen. De betraktade Lenae som en mogen underårig. Saken drogs aldrig inför domstol.

Efter en lång och besvärlig natt dog Lenae klockan halv sju på morgonen den 22 september 1993 i sin mors armar. Den värdighet och det lugn som hon visade den natten har för alltid etsat sig fast i de närvarandes minne. Vid begravningen var 482 personer närvarande, däribland läkare, sköterskor och lärare, som hade blivit imponerade av Lenaes tro och lojalitet.

Lenaes föräldrar och vänner var mycket tacksamma för att läkarna och sköterskorna och sjukhusledningen vid Valley Children’s Hospital var så klarsynta att de insåg detta barns mogenhet och att det inte behövdes något domstolsutslag för att avgöra frågan.

Crystal Moore

Sådan hänsyn visades inte 17-åriga Crystal Moore när hon blev intagen på Columbia Presbyterian Medical Center i New York. Hon led av ulcerös kolit. Så snart hon kommit in på sjukhuset poängterade hon och hennes föräldrar upprepade gånger att hon inte kunde ta emot blod. Hon ville inte dö, men hon ville ha en medicinsk behandling som var förenlig med Bibelns förbud mot att använda blod. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Läkarlaget som hade hand om Crystal hävdade bestämt att hennes tillstånd krävde att hon fick en blodtransfusion. En läkare sade rent ut: ”Om Crystal inte får en blodtransfusion före den 15 juni, på torsdag, kommer hon att vara död på fredag!” Fredagen den 16 juni var Crystal inte död, och sjukhuset vände sig till Högsta domstolen i staten New York för att få rätt att ge henne blodtransfusioner mot hennes vilja.

Vid förhandlingarna, som inleddes på sjukhuset redan samma förmiddag, betygade en av läkarna att Crystal behövde två enheter blod omedelbart och senare förmodligen minst tio enheter. Han sade vidare att om Crystal försökte motsätta sig transfusionerna, skulle han binda fast henne vid sängen för att kunna fullfölja proceduren. Crystal förklarade för läkarna att hon skulle ”ropa och skrika” om de försökte ge henne blod och att hon som ett Jehovas vittne ansåg att en påtvingad blodtransfusion var lika motbjudande som en våldtäkt.

Trots upprepade vädjanden från advokaten förvägrades Crystal möjligheten att själv tala inför rätten och visa att hon var kapabel att själv fatta beslut. Fastän Crystal nyligen hade fått en speciell utmärkelse i high school för sina utmärkta studieprestationer och ledaregenskaper, lät domarna henne inte avlägga något officiellt vittnesmål angående sin vägran att ta emot blod. Detta var en uppenbar kränkning av hennes rätt till en rättvis rättegång, hennes rätt att bestämma över sin egen kropp, hennes personliga integritet och hennes rätt att fritt utöva sin religion.

Även om domstolen inte ville låta Crystal avlägga något vittnesmål, besökte dess ledamöter Crystal på sjukhuset och talade med henne i enrum i omkring 20 minuter. Efter besöket förklarade domaren att Crystal uppenbarligen var ”mycket intelligent” och ”mycket välartikulerad” och konstaterade att Crystal ”definitivt var vid sina sinnens fulla bruk” och att hon var ”fullt kapabel att uttrycka sin åsikt”. Trots dessa iakttagelser vägrade domstolen hårdnackat att låta Crystal själv fatta beslut angående sin behandling.

På söndagsmorgonen den 18 juni måste Crystal opereras akut, vilket hon samtyckte till, under förutsättning att man inte gav henne blod. Hon förlorade mindre än en deciliter blod under ingreppet. Trots detta hävdade läkarna att hon kanske skulle komma att behöva en blodtransfusion efter operationen. En annan läkare intygade emellertid att det inte behövdes någon transfusion. Han hade rutinmässigt behandlat liknande fall utan blod de 13 senaste åren och hade aldrig behövt använda blodtransfusioner vid efterbehandlingen.

Den 22 juni 1989 meddelade domstolen att Crystal tillfälligt omhändertagits för samhällsvård men att blodtransfusioner fick ges endast om det var ”nödvändigt för att skydda och bevara hennes liv”. Omhändertagandet upphörde när Crystal skrevs ut från sjukhuset. Crystal behövde aldrig någon blodtransfusion och fick inte heller någon, men det var upprörande att se hur domstolen behandlade henne.

Efter det att Crystal hade blivit utskriven från sjukhuset gick hon ut high school med högsta betyg. Kort därefter trädde hon in i heltidstjänsten som ett Jehovas vittne. Hon tjänstgjorde som guide vid Jehovas vittnens sammankomsthall i Jersey City och ingick i en frivillig arbetsstyrka som uppför och bygger om Rikets salar.

Ändå hade läkarna vid Columbia Presbyterian Medical Center sagt att om hon inte fick en blodtransfusion den 15 juni, skulle hon vara död den 16 juni och att om hon motsatte sig transfusionen, skulle hon bindas fast vid sängen. När läkare som vill ha ett domstolsbeslut för att kunna ge en patient blod helt frankt påstår att patienten kommer att dö om inte domaren genast går med på deras begäran, må de då minnas Crystal Moore.

Lisa Kosack

Lisas första natt på barnsjukhuset i Toronto var värre än den värsta mardröm. Hon kom in klockan fyra på eftermiddagen och fick genast undergå en rad undersökningar. Hon kom inte upp på avdelningen förrän kvart över elva på kvällen. Vi skall låta Lisa själv berätta vad som sedan hände: ”Vid midnatt kom en sköterska in och sade: ’Jag måste ge dig lite blod.’ Jag skrek: ’Jag kan inte ta emot blod, för jag är ett Jehovas vittne! Jag hoppas att du vet det! Jag hoppas att du vet det!’ ’Ja, ja, jag vet’, sade hon och drog samtidigt ut slangen till droppet och körde in blodslangen. Jag började gråta och skrika och blev fullständigt hysterisk.”

Så grymt och hjärtlöst att tvinga på en sjuk och vettskrämd tolvårig flicka en sådan behandling mitt i natten och i en främmande miljö! Lisas föräldrar hade fört henne till Torontos barnsjukhus i hopp om att där finna förstående och samarbetsvilliga läkare. I stället fick deras dotter vara med om den skrämmande upplevelsen att bli påtvingad en blodtransfusion mitt i natten, trots att både Lisa och hennes föräldrar motsatte sig all användning av blod och blodprodukter, eftersom det är emot Guds lag. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Följande morgon vände sig sjukhuset till en domstol för att få rätt att ge Lisa blodtransfusioner. Rättegången varade i fem dagar och hölls i ett rum på sjukhuset. Domaren David R. Main ledde förhandlingarna. Lisa var närvarande alla fem dagarna. Hon led av akut myeloisk leukemi, en sjukdom som vanligtvis leder till döden, även om läkarna hävdade att chansen att kunna bota sjukdomen var omkring 30 procent. De ordinerade intensiv cellgiftsbehandling och upprepade blodtransfusioner — en behandling som är mycket plågsam och har många nedbrytande biverkningar.

På rättegångens fjärde dag fick Lisa avge sitt vittnesmål. En av de frågor som ställdes till henne var hur hon kände sig när hon blev påtvingad den där blodtransfusionen. Hon förklarade att hon kände sig som en hund som utnyttjades för ett experiment, att hon kände det som om hon blev våldtagen och att somliga tydligen trodde att de kunde göra vad de ville med henne, bara därför att hon var minderårig. Hon tyckte det var avskyvärt att se hur någon annans blod rann in i henne och undrade om hon skulle få aids eller hepatit eller någon annan smittosam sjukdom. Och framför allt bekymrade hon sig över vad Jehova skulle tycka om att hon överträdde hans lag mot att föra in någon annans blod i kroppen. Hon förklarade att om det någonsin inträffade igen, ”skulle hon kämpa emot och sparka omkull droppställningen och rycka ut kanylen, hur ont det än gjorde, och sticka hål på blodpåsen”.

Hennes advokat frågade henne: ”Vad tycker du om att Children’s Aid Society [ett barnomsorgsorgan] har begärt att dina föräldrar skall fråntas vårdnaden om dig?”

”Det gör mig väldigt, väldigt arg. Jag tycker att de är elaka, för mina föräldrar har aldrig slagit mig, de har älskat mig och jag har älskat dem, och när jag har haft ont i halsen eller varit förkyld eller något annat, har de alltid tagit hand om mig. Hela deras liv har kretsat kring mig, och nu skall någon annan komma och ta mig ifrån dem, bara därför att de inte har samma uppfattning! Jag tycker att det är mycket, mycket elakt, och det gör mig väldigt upprörd.”

”Vill du dö?”

”Nej, jag tror inte att någon människa vill dö, men om jag skulle dö, så är jag inte rädd, för jag vet att jag har hoppet om att få leva för evigt i ett paradis på jorden.”

Det var få ögon som inte tårades, när Lisa modigt talade om sin annalkande död, sin tro på Jehova och sitt beslut att förbli lydig mot hans lag om blodets helgd.

Hennes advokat fortsatte: ”Lisa, spelar det någon roll för dig att få veta att en domstol beordrar dig att ta emot blodtransfusioner?”

”Nej, för jag kommer ändå att vara trogen mot min Gud och lyda hans befallningar, därför att Gud är mycket högre än någon domstol eller någon människa.”

”Lisa, vad skulle du vilja att domaren beslutade i det här fallet?”

”Vad jag skulle vilja att domaren beslutade är att skicka hem mig till mina föräldrar och låta dem få vårdnaden om mig igen, så att jag kan vara glad och få åka hem och vara i en glad och lycklig miljö.”

Och det är precis vad domaren Main beslutade. Här följer ett utdrag ur domslutet:

”L. har klart och sakligt talat om för denna domstol att hon, om man försöker ge henne en blodtransfusion, kommer att kämpa mot den blodtransfusionen med all den kraft hon kan uppbjuda. Hon har sagt, och jag tror henne, att hon kommer att skrika och värja sig och att hon kommer att dra ut injektionsanordningen ur armen och kommer att försöka förstöra blodet i påsen ovanför sängen. Jag vägrar att fälla ett utslag som skulle kunna få detta barn att gå igenom en sådan pärs.”

Angående den blodtransfusion som påtvingades Lisa mitt i natten sade domaren:

”Jag finner att hon har utsatts för diskriminering i fråga om sin religion och sin ålder i enlighet med moment 15(1) [i den kanadensiska deklarationen för rättigheter och friheter]. Under dessa omständigheter, i det man gav henne en blodtransfusion, blev hennes rätt till personlig säkerhet i enlighet med moment 7 kränkt.”

Hans intryck av Lisa som person är också intressant:

”L. är en vacker, utomordentligt intelligent, välartikulerad, artig, finkänslig och, viktigast av allt, modig person. Hon ger uttryck åt beaktansvärd vishet och mogenhet med tanke på sin ålder, och jag tycker att man lugnt kan säga att hon har alla de positiva drag som en förälder önskar se hos sitt barn. Hon har en väl genomtänkt, fast och klar religiös tro. Som jag ser det kan inget som helst rådslående från någon som helst källa eller påtryckningar från hennes föräldrar eller någon annan, däribland ett utslag från denna domstol, rubba eller ändra hennes religiösa tro. Jag anser att L. K. bör ges möjlighet att kämpa mot denna sjukdom med värdighet och sinnesfrid.”

”Ansökan avslås.”

Lisa och hennes familj lämnade sjukhuset samma dag. Lisa kämpade verkligen mot sin sjukdom med värdighet och sinnesfrid. Hon dog fridfullt i sitt hem, i sin mors och fars kärleksfulla armar, och förenade sig därigenom med de många andra unga vittnen för Jehova som satt Gud främst i sitt liv. Tillsammans med dem kommer hon därför att få uppleva uppfyllelsen av Jesu löfte: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” — Matteus 10:39, 1981.

Ernestine Gregory

När Ernestine var 17 år, konstaterades det att hon led av leukemi. Hon lades in på sjukhus men vägrade att ta emot de blodprodukter som skulle tjäna som ett komplement till den cellgiftsbehandling som de hade ordinerat. På grund av att Ernestine vägrade att ta emot blod och hennes mor stödde henne i hennes val av blodfri behandling, rapporterade sjukhuset fallet till de sociala myndigheterna i Chicago i USA, som i sin tur gick till domstol för att få rätt att ge henne blodtransfusioner. Förhandlingar inleddes, och domstolen inkallade Ernestine, en läkare, en psykiater, en advokat och andra berörda som vittnen.

Ernestine förklarade för sin läkare att hon inte ville ha något blod; att det var hennes eget på Bibeln grundade beslut; att en påtvingad blodtransfusion som beordras av en domstol ändå är en ringaktning av Guds lag och orätt i hennes ögon, trots domstolens bestämmanderätt; att hon inte var negativt inställd till medicinsk behandling och inte ville dö; att hennes beslut inte var något uttryck för någon dödslängtan, inte var detsamma som självmord och att hon inte var rädd för att dö.

Doktor Stanley Yachnin sade i sitt vittnesmål att han var ”imponerad av Ernestines mogenhet, hennes syn på sig själv” och hennes uppriktiga religiösa övertygelse. Han sade också att Ernestine var införstådd med beskaffenheten och konsekvenserna av sin sjukdom. På grund av hennes insikt om situationens allvar ansåg dr Yachnin det inte vara nödvändigt att inkalla någon psykiater eller psykolog.

Trots detta inkallades en psykiater, dr Ner Littner, som efter att ha talat med Ernestine ansåg att hon hade en mogenhet som motsvarade en person mellan 18 och 21 år. Han förklarade att Ernestine tydligt insåg konsekvenserna av att vägra respektive att ta emot blodtransfusioner. Han sade att hon accepterade detta, inte därför att någon annan påverkade henne, utan därför att hon trodde så själv. Doktor Littner ansåg att Ernestine själv borde få fatta beslut i frågan.

Jane McAtee, sjukhusets advokat, intygade att hon, efter sitt samtal med Ernestine, ansåg att Ernestine var införstådd med sjukdomens natur och att hon ”verkade fullt kapabel att förstå innebörden i sitt beslut och ta konsekvenserna av det”.

Domstolens ledamöter var också mycket imponerade av Ernestines vittnesmål. De ansåg att Ernestine var en mogen 17-åring, att hennes beslut hade fattats av eget initiativ och att hon förstod allvaret i sin situation. Men trots att hon tydligt hade visat att hon var en mogen ung kvinna, som var i stånd att fatta väl underbyggda, förnuftiga medicinska beslut i överensstämmelse med sina grundmurade värderingar och sin djupa övertygelse, beslöt domstolen, förbluffande nog, att sjukhuset skulle få rätt att ge henne blodtransfusioner.

Domstolens beslut överklagades först i appellationsdomstolen i Illinois. Appellationsdomstolen beslöt, med två röster mot en, att Ernestine inte kunde påtvingas blodtransfusioner mot sin vilja. Domstolen konstaterade att Ernestines rättighet att fritt utöva sin religion, i enlighet med det första tillägget i Bill of Rights, och hennes konstitutionella rättighet till personlig integritet garanterade hennes rätt att som mogen underårig av religiösa skäl vägra att ta emot blodtransfusioner.

Barnavårdsmyndigheterna överklagade sedan appellationsdomstolens beslut i Högsta domstolen i staten Illinois. Denna domstol fastställde att Ernestine, trots att hon var underårig, hade rätt att vägra att ta emot medicinsk behandling som hon ansåg vara anstötlig. Domstolen hävdade att hon hade rätt att bestämma över sin egen kropp och grundade sitt beslut på sedvanerätten och bestämmelsen angående mogna underåriga. De normer som skall tillämpas i sådana fall sammanfattades på följande sätt av Högsta domstolen i Illinois:

”Om tillgängliga bevis på ett klart och övertygande sätt visar att den underåriga är tillräckligt mogen för att inse konsekvenserna av sitt handlingssätt och att den underåriga är tillräckligt mogen för att ha en vuxens omdömesförmåga, då har hon, enligt klausulen angående mogna underåriga, rätt att godta eller avvisa medicinsk behandling.”

Ernestine fick varken cellgiftsbehandling eller blodtransfusioner, men ändå dog hon inte av sin leukemi som läkarna ville få domstolen att tro att hon skulle göra. Ernestine stod fast och satte Gud främst i sitt liv, liksom de tidigare nämnda ungdomarna. Precis som de fick hon ”kraft som är över det normala”. — 2 Korinthierna 4:7.