Sammankomsten ”Lärda av Gud” i Etiopien — en tid av särskild glädje

DET var inte den första områdessammankomsten sedan det blivit fritt i Etiopien, men det var utan tvivel någonting utöver det vanliga. Sedan Jehovas vittnen blivit lagligt erkända den 11 november 1991, var det tredje gången som de samlades i landets största stadion, City Stadium, mitt i Addis Abebas centrum. Eftersom denna arena inledningsvis inte var disponibel på söndagen och man inte kunde finna någon annan lokal som var tillräckligt stor, pressade man samman programmet så att man hann med det på tre dagar, från torsdagen den 13 januari till lördagen den 15 januari 1994.

Dessa tre dagar uppvisade inte bara ett härligt väder med behaglig temperatur under en molnfri himmel, utan bjöd också på andlig upplysning i hela den vidd som endast de kan få som blir ”Lärda av Gud”. Sammankomstens tema var skrivet med amhariska bokstäver och framträdde tydligt i det tilltalande blomsterarrangemanget kring podiet.

Men vad var det som gjorde den här sammankomsten så speciell? Alla hade sina tankar och känslor koncentrerade på, inte bara det innehållsrika programmet, utan också vårt kärleksfulla internationella broderskap och de tydliga bevisen för att Gud välsignar sitt folk i form av tillväxt av Guds kungarikes intressen. Cirka 270 utländska delegater från 16 länder var närvarande, däribland faktiskt några från Djibouti och Yemen. Över hälften kom från det vintriga Europa och Nordamerika. Bland de besökande var två medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets, Lloyd Barry och Daniel Sydlik.

Den traditionella etiopiska gästvänligheten i förening med innerlig kärlek till de besökande bröderna framkallade en överväldigande glädje som övervann alla språkhinder. Här var det inte bara fråga om att skaka hand, utan man kramades och kysstes, inte bara en gång, utan ända upp till sex gånger! Många besökare hade läst om Rikets verk i Etiopien och visste att deras etiopiska bröder hade fått sin ostrafflighet prövad och hade bevisat, genom att uthärda fängelsevistelser och andra former av förföljelse, att de kunde bevara den.a Men flera av de besökande sammankomstdeltagarna var förvånade över att det fanns så många gladlynta ungdomar som visade en artighet som blir allt sällsyntare i de flesta länder i våra dagar. Många etiopiska systrar bar vita, skickligt broderade traditionella dräkter, vilket gjorde att det blev en riktig feststämning.

Fredagens dop visade sig bli en gripande tilldragelse. En lång rad av 530 nyligen överlämnade personer mellan 10 och 80 år ringlade sig fram över halva idrottsplanen. Det var betydligt fler än någon hade väntat sig — mer än en på sju vittnen i landet. Ett tydligt tecken på att Jehova välsignar sitt folk här! Många glädjetårar fälldes vid denna åsyn, och intrycket förstärktes av den vackra sången sjungen av drygt 40 italienska delegater. Många tänkte på de profetiska orden i Jesaja 60:5: ”Vid den tiden kommer du att se och helt visst stråla, och ditt hjärta kommer verkligen att bäva och vidga sig, ty till dig kommer havets rikedom att vända sig; nationernas tillgångar, de skall komma till dig.”

Särskilda orsaker till glädje

Jehovas välsignelse framkom ännu tydligare på fredagen, då åhörarna genom intervjuer påmindes om den blygsamma upptakten till Rikets verk i Etiopien. De utfrågade var några av de första missionärerna som hade tjänat där på 1950- och 1970-talen. Gott och väl 8.000 lyssnade när Ray Casson, John Kamphuis och Haywood Ward beskrev sitt bibliska undervisningsarbete alltifrån den 14 september 1950, då de anlände till Addis Abeba. Den kejserliga regeringen på den tiden begärde att de skulle aktivt medverka i det allmänna undervisningsväsendet. Därför upprättade de en skola för vuxenundervisning i stadens centrum, där de undervisade i en mängd olika ämnen. Men på fritiden sökte missionärerna förmedla den undervisning som Gud ger. De fick kämpa för att lära sig amhariska, ett invecklat språk med ett alfabet på 250 skrivtecken. Det gick ungefär ett halvt år innan de lyckades leda sitt första bibelstudium i ett hem. Nu, omkring 43 år senare, träffade de folk på gatan som kom ihåg dessa skollärare från förr i tiden. Men under sammankomsten gladde de sig över att få vara återförenade med dussintals av sina forna bibelstudier, som hade blivit ståndaktiga medkämpar i tron och som presenterade dem för sina egna andliga barn och barnbarn. — 1 Thessalonikerna 2:19, 20.

De glada och spänt uppmärksamma åhörarna applåderade länge och väl inte bara intervjuerna med forna missionärer, utan också rapporter och hälsningar som de utländska representanterna hade med sig från Canada, Förenta staterna, Israel, Italien, Kenya, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Detta underströk på nytt Guds folks kärleksfulla världsomspännande broderskap. Huvudtalen, som framfördes av de smorda bröderna från den styrande kretsen, liksom deras innerliga böner, berörde också åhörarna djupt. Ungdomarna bland publiken identifierade sig med gestalterna i dramat om ungdomar som kommer ihåg sin Skapare. Dramat framfördes på ett mycket naturligt och livligt sätt. Förutom det som kom ut på engelska fick de tre nya amhariska publikationerna ett entusiastiskt mottagande.b

I pauserna och vid andra tillfällen fanns det fina möjligheter att bekanta sig med andra och få nya kära vänner. Så till exempel satt mitt på främre raden den äldste förkunnaren i Etiopien, Tulu Mekuria, med sin handgjorda käpp. I fjol blev han döpt som ett av Jehovas vittnen vid den mogna åldern av 113 år. Vid den här sammankomsten hade han glädjen att få se sin 80-åriga hustru följa hans exempel. Hon blev alltså nu också hans andliga syster. Hans närvaro under hela programmet var en utmärkt inspirationskälla för de yngre. En sådan var Yohanes Gorems, som är 16 år och fortfarande går i skolan men som ändå redan har tjänat fyra år som reguljär pionjärförkunnare. Han och andra pionjärer i skolåldern som rentav är ännu yngre har lärt sig att köpa upp den lägliga tiden genom att till exempel vittna tidigt på morgonen på väg till skolan eller genom att använda rasterna och tiden efter skolans slut.

Vilka föredömen i fråga om ostrafflighet!

Hundratals bland åhörarna hade fått uppleva fängelsevistelser och tortyr under tidigare regeringar. Mandefro Yifru ser tillbaka på fem sådana år i fängelse, men nu gläds han åt att få tjäna i Addis Abeba på det nyinrättade kontoret, som sörjer för översättning, tryckning och litteraturutsändning. En annan ung man som tjänar tillsammans med honom, Zecarias Eshetu, vek inte av från sin ostrafflighet för åtta år sedan, då hans far mördades för att han bevarade sin kristna neutralitet under tre års fängelse. Zecarias, ett av fem syskon, var tio år då hans far sattes i fängelse. Meswat Girma och hans syster, Yoalan, som nu är i de övre tonåren och fortfarande går i skolan, kommer bara ihåg sin far från fotografier, eftersom de var mycket små när han plötsligt blev avrättad på grund av sin neutralitet. Hans lojalitet inspirerade dem, och båda tjänar nu som reguljära pionjärer, alldeles som deras far gjorde vid tiden för sin död.

En annan som bevarade sin ostrafflighet var Tamirat Yadette, som nu tjänar som pionjär med särskilt uppdrag i den vackra trakten kring Rift Valley. På grund av sin kristna neutralitet fick han sitta tre år i sju olika fängelser, där han tidvis satt fastkedjad och blev svårt slagen. Men medan han satt i fängelse kunde han hjälpa över ett dussin personer att ta ståndpunkt för Guds kungarike.

Tesfu Temelso, som nu tjänar som kretstillsyningsman, blev fängslad 17 gånger under sin tid som pionjär med särskilt uppdrag. Han har ärr efter slagen men gläds över att det nu finns församlingar på de distrikt där han tidigare arbetade. Dussintals bröder och systrar från Akakiförsamlingen kastades i fängelse och blev grymt behandlade. Ändå har församlingen växt till mer än hundra förkunnare. De har byggt den första av Jehovas vittnens Rikets salar i Etiopien. En grupp på fem vittnen kom från Dese, en stad i en målerisk omgivning omkring 30 mil norr om huvudstaden. De fick se en broder från platsen dö av den tortyr han hade blivit utsatt för och stod själva öga mot öga med döden. En äldste bland dem, Maseresha Kasa, förklarade att han höll ut under sex års fängelsevistelse, inte därför att han var märkvärdig på något sätt, utan enbart därför att han hade lärt sig att förtrösta på Jehova. — Romarna 8:35—39; jämför Apostlagärningarna 8:1.

Andra har helt nyligen också gett bevis på sin trohet under provsättning. En stor grupp kom till sammankomsten från ett närbeläget land, där vittnena på grund av sin neutralitet hade förvägrats polisskydd, resedokument, vigselbevis, sjukhusvård och arbeten. När kriget rasade nära Mesewa, en eritreansk hamn vid Röda havet, bodde hela församlingen, sammanlagt 39 personer inklusive barnen, i omkring fyra månader under en låg bro i öknen för att undkomma när deras hem bombarderades av den tidigare regeringen. I denna omgivning, under tryckande hetta och försakelser, samtalade de om dagens text och höll andra möten, vilket styrkte dem i hög grad och drog dem tätt intill både Jehova och varandra. Två systrar som var pionjärer med särskilt uppdrag och tjänade nära Blå Nilens källa uthärdade hotelser och trakasserier från pöbelhopar uppeggade av den ortodoxa kyrkan. De båda systrarna härdade emellertid ut och fick se flera av sina bibelstudier symbolisera sitt överlämnande genom dop vid denna sammankomst.

En broder berättade om sina prövningar när han genom sitt arbete befann sig isolerad långt inne i den förbrända Ogadenregionen, inte långt från Somalia. Han höll sig andligen vid liv genom att predika och sedan hålla möten med intresserade, däribland läkare som drog nytta av undervisningen från Gud och nu undervisar andra. Ett annat utmärkt exempel på ett vittne som bevarat sin ostrafflighet var en pionjär med särskilt uppdrag i Addis Abeba. År 1992 blev han brutalt slagen av en pöbel uppeggad av ortodoxa präster och lämnades sedan att dö. Lyckligtvis återhämtade han sig och fortsätter att tjäna på samma distrikt. Hans strålande leende avslöjar en total avsaknad av bitterhet. För honom, liksom för alla de andra som blivit provsatta och för dem som kommit till senare, var denna sammankomst, ”Lärda av Gud”, en glädjens högtid.

Sammankomstorganisationen fungerade friktionsfritt och fick många besökare att tro att de frivilliga medhjälparna hade många års erfarenhet. I själva verket har de gjort snabba framsteg under de två gångna åren. Den tre dagar långa sammankomsten tog slut alldeles för fort. Deltagarsiffran nådde sin höjdpunkt på lördagen med 9.556 närvarande. Den statliga televisionen, radion och tidningarna gav gynnsam publicitet. Alla kunde se att Jehova gjorde sitt folk andligen rikt. Bland åhörarna fanns tusentals intresserade som hade börjat ta emot undervisning och bli ”Lärda av Gud”. Ett vidsträckt fält ligger öppet för Jehovas vittnen i detta land med omkring 50 miljoner människor. Sammankomsten stärkte alla i deras fasta föresats att använda den återstående tiden i den här tingens ordning till att hjälpa uppriktiga människor att i sin tur ta emot undervisningen från Gud.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 23]

Addis Abeba den 13—15 januari 1994

[Bilder på sidan 24]

En grupp pionjärer i Addis Abeba (till höger); vittnen som bevarat sin ostrafflighet och alla suttit i fängelse (nedan); 113-årigt vittne tillsammans med sin hustru