Dessa fantastiska barnhjärnor!

DE ÄR fantastiska redan från början. Tre veckor efter befruktningen består de av 125.000 celler, och därefter växer de lavinartat med 250.000 celler i minuten. Den lilla hjärnan fortsätter sin explosionsartade tillväxt tills antalet celler vid födelsen är omkring 100.000.000.000 — lika många som det finns stjärnor i Vintergatan!

Men redan flera månader före denna tidpunkt, medan barnet ännu befinner sig i livmodern, har den lilla hjärnan börjat fungera. Den registrerar olika företeelser i sin våta omgivning. Barnet hör, känner smakförnimmelser, reagerar på ljus och beröring, lär och kommer ihåg. Moderns känslor kan påverka den lille. Vänliga ord eller dämpad musik lugnar barnet. Upphetsat tal eller rockmusik gör det oroligt. Moderns rytmiska hjärtslag tröstar det. Men om rädsla får hennes hjärta att skena i väg, börjar barnets hjärta snart att slå dubbelt så fort. En ängslig mor vidarebefordrar sin oro till det lilla barnet i hennes livmoder. En lugn mor får ett fridsamt barn. En lycklig mor kan få det lilla barnet att spritta till av glädje i livmodern. Allt detta och mer därtill håller barnets hjärna sysselsatt. Redan i livmodern är den fantastisk.

Bildas det ännu fler nervceller efter födelsen? De senaste vetenskapliga rönen svarar nej. Nervcellerna fortsätter emellertid obestridligen att växa till i storlek på ett dramatiskt sätt och skapar biljontals nya förbindelser med varandra. Vid födelsen är hjärnan bara en fjärdedel så stor som hos en vuxen, men den tredubblas i storlek under det första levnadsåret. Den når samma vikt som hos en fullvuxen, cirka 1,4 kilo, innan barnet kommer upp i tonåren. Detta innebär inte att den innehåller lika mycket kunskap som en vuxens hjärna besitter. En människas kunskap är inte beroende av hjärnans vikt eller antalet nervceller. Den tycks i stället stå i relation till antalet förbindelser, s. k. synapser, som bildas mellan de olika nervcellerna i hjärnan.

Och detta antal är verkligen häpnadsväckande! En svindlande summa av ett tusen biljoner sådana förbindelser kan så småningom komma att bildas — det är en etta åtföljd av 15 nollor! Men detta sker endast om hjärnan får riklig stimulans genom inmatning från de fem sinnena och andra sensoriska förnimmelser. Barnets miljö måste stimulera både den intellektuella och den emotionella aktiviteten, för det är detta som får det fina nätverket av dendriter att växa. Dendriterna är de fina, rotliknande trådar som växer ut från nervcellerna för att skapa förbindelser med andra nervceller.

I samband med frambringandet av dessa förbindelser är också en tidsfaktor inbegripen: De bildas mycket fortare hos unga människor än hos gamla. Talesättet ”Man kan inte lära gamla hundar sitta” stämmer inte. Men det är svårare att lära en gammal hund att sitta. Hos äldre personer bildas förbindelserna mellan nervcellerna långsammare och suddas ut snabbare. Förutsättningarna för att de skall bildas är samma som hos barnet — kontakt med en berikande, stimulerande miljö. Sinnet måste hela tiden vara aktivt! Inte resignerat gå i samma intellektuella hjulspår! Det finns ingen pensionsålder för sinnet!

Men det är i barnaåren som en förbluffande tillväxt av hjärnan äger rum. Små barn är som svampar som suger upp det som omger dem! Under de två första levnadsåren lär sig barnet ett komplicerat språk enbart genom att konfronteras med det. Om barnet får höra två språk, lär det sig båda. Om tre språk talas, lär det sig alla tre. En man lärde sina små barn fem språk samtidigt — japanska, italienska, tyska, franska och engelska. En kvinna lät sin lilla dotter konfronteras med många olika språk, och när flickan var fem år gammal, kunde hon tala åtta språk flytande. Att lära sig främmande språk är vanligtvis förenat med stora svårigheter för en vuxen, men för det lilla barnet faller det sig helt naturligt.

Språkinlärningen är bara ett exempel på förmågor som är genetiskt inprogrammerade i barnets hjärna. Musikaliska och konstnärliga talanger, muskelkoordinationen, behovet av mening och uppsåt i livet, ett samvete och moraliska värderingar, altruism och kärlek, tro och behovet att tillbe — allt beror på specialiserade system i hjärnan. (Se Apostlagärningarna 17:27.) Medfödda genetiska nätverk av nervceller är med andra ord speciellt förprogrammerade för utvecklingen av dessa och andra förmågor och anlag.

Vi bör emellertid hålla i minnet att dessa vid födelsen endast är anlag, slumrande förmågor eller möjligheter. För att de skall kunna utvecklas måste det ske en inmatning från omgivningen. De måste uppövas genom lämpliga erfarenheter, miljöer eller lärdomar för att börja fungera. För att bli så effektiv som möjligt måste denna programmering också ske vid rätt tidpunkt, i synnerhet när det gäller mindre barn.

Men när omgivningen och tidpunkten är den rätta, inträffar förbluffande ting. Till de funktioner som uppövas hör inte bara språkinlärningen, utan också förmågan att spela musikinstrument, utvecklingen av idrottsliga färdigheter, uppövandet av ett samvete, förmågan att ge och ta emot kärlek och en god grund för den sanna tillbedjan. Allt detta och mycket, mycket annat sker när det lilla barnets hjärna besås med god säd som vattnas av kärleksfulla föräldrar.

Pressen att bli geni

”Världen skulle vara full av intellektuella giganter som Einstein, Shakespeare, Beethoven och Leonardo da Vinci, om vi började undervisa barnen redan i späd ålder.” — Doktor Glenn Doman, chef för The Institutes for the Achievement of Human Potential.

”Inget barn är således fött till geni, och inget till dumbom. Allt beror på hur hjärncellerna stimuleras under de första avgörande åren. Dessa år sträcker sig från födelsen till tre års ålder. I lekskolan är det för sent.” — Masaru Ibuka, författare till boken Kindergarten Is Too Late!

DEN häpnadsväckande potential som barnets hjärna rymmer innebär en uppfordran för föräldrar. När skall man börja öva och fostra barnen? Vad skall man lära dem? Hur mycket? Hur snabbt? Somliga resultat har varit uppseendeväckande: barn i åldern två till fem år har lärt sig läsa, skriva, tala två eller fler språk, spela klassisk musik på fiol och piano, rida, simma och utföra gymnastiska övningar.

I de flesta fall har man inriktat sig på intellektuella snarare än fysiska prestationer. En tvååring kunde räkna till 100, var duktig på addition, hade ett ordförråd på 2.000 ord, kunde läsa meningar på upp till fem ord och hade utvecklat absolut gehör. En treåring kunde namnge cellens olika delar när de pekades ut för honom på en plansch: mitokondrier, endoplasmatiska nätverk, golgiapparater, centrioler, vakuoler, kromosomer och så vidare. En annan treåring hade lärt sig spela fiol. En fyraåring kunde översätta japanska och franska till engelska. En lärare som undervisar småbarn i matematik försäkrar: ”Om jag släppte ner 59 slantar på golvet, skulle våra småttingar genast kunna tala om för dig att det var 59 slantar och inte 58.”

Medan somliga ställer sig mycket positiva till sådan intensiv träning, är andra mera tveksamma. Här följer några typiska reaktioner från experter på området:

”På det hela taget är erfarenheterna inte särskilt positiva när det gäller att bibringa barn rent teoretiska färdigheter vid späd ålder. Det finns rikhaltiga bevis på att detta låter sig göra. Frågan är emellertid inte om detta låter sig göra eller ej, utan snarare vilka verkningar det får på kortare och längre sikt.”

”Det är en teori som förvandlar barn till små datorer; den ger dem inte något andrum.”

”Barn skaffar sig kunskap genom att ta egna initiativ och utforska sin miljö på egen hand. Det kan hända att vi [genom att driva den intellektuella utvecklingen alltför hårt] stör någon annan pågående utveckling [till exempel den känslomässiga utvecklingen och sociala funktioner].”

Fostra ditt barn på rätt sätt — och gör det från späd ålder!

”De tidiga barnaåren bjuder utan tvivel på de rikaste möjligheterna. De bör utnyttjas för inlärning på varje möjligt och upptänkligt sätt. Om denna period i livet förspills, kan den aldrig kompenseras. I stället för att ignorera dessa första år är det vår plikt att bruka dem med yttersta omsorg.” — Doktor Alexis Carrel.

BÅDE sinnet och hjärtat behöver programmeras. Människor kan imponeras av de fantastiska prestationer som sinnet kan åstadkomma, men Gud ser till hjärtat. Kunskap i huvudet har en tendens att göra en person uppblåst; kärlek i hjärtat är uppbyggande. Ett intelligent sinne behöver ett kärleksfullt hjärta, för ”av hjärtats överflöd talar ju munnen”. Ur detta symboliska hjärta kommer både onda och goda gärningar. (Matteus 12:34, 35; 15:19; 1 Samuelsboken 16:7; 1 Korintierna 8:1) Så även om det är viktigt att stimulera barnens sinnen, är det ännu viktigare att ingjuta kärlek i deras hjärtan.

Det finns en inbyggd grundval för detta vid födelsen. Det kallas för bindning. Modern omfamnar sitt lilla barn, kelar med det, smeker det och talar jollrande till det. Barnet, i sin tur, tittar nästan oavbrutet på sin mor. Det sker en bindning mellan mor och barn, modersinstinkter väcks till liv, och barnet känner sig tryggt. Somliga experter hävdar att ”de första få minuterna eller timmarna efter barnets födelse är en känslig period, då bindningen förälder—barn är optimal”.

Detta är en god början, men bara en början. Spädbarnet är hjälplöst, beroende av i första hand modern för sina omedelbara behov — både fysiska och emotionella. Utan mat svälter barnet ihjäl; det kan också bli känslomässigt utsvultet. Att kela med barnet, krama det, gunga det, leka med det, visa det kärlek — allt detta stimulerar hjärnans utveckling. Denna stimulans har liknats vid näringstillförsel för hjärnan. Utan den blir hjärnan utarmad och hämmad för livet. Försummelse i detta avseende kan också leda till fientlighet, brottslighet och våld. En mors omsorg är något mycket angeläget för barnet och för samhället — viktigare än någon världslig karriär!

Faderns roll

Faderns roll bör inte försummas. Om han är närvarande vid födelsen, kommer kontakt att uppstå mellan far och barn. Allteftersom veckorna och månaderna går, växer hans inflytande i snabb takt, vilket framhålls av dr T. Berry Brazelton, expert på barns utveckling.

”Varje barn behöver en mor och en far”, säger han, ”och varje far kan påverka sitt barns liv. Att bli föremål för ökad omsorg från moderns sida är inte detsamma för ett spädbarn som att ha en aktiv, engagerad far.” Han citerar en rapport som visar vilken skillnad det är mellan faderns och moderns sätt att behandla barnen. ”Mödrarna tenderade att vara lågmälda och dämpade mot sina späda barn. Fäderna, å andra sidan, var mera lekfulla och skojade med och kittlade sina barn mer än mödrarna gjorde.”

Men en far gör mer än att bara roa sina barn. ”Där det finns en aktiv far”, säger han, ”gör barnet bättre ifrån sig i skolan när det växer upp, får bättre sinne för humor och kommer bättre överens med andra barn. Det har större självtillit och är mer motiverat att lära. Vid sex eller sju års ålder kommer barnet att ha högre intelligenskvot.”

Jehova Gud har stadgat att en far på ett förtroligt sätt skall undervisa sin son: ”Dessa ord, som jag ger dig befallning om i dag, måste visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” (5 Moseboken 6:6, 7, NW) Ingen begynnande generationsklyfta här inte!

Fostran från späd ålder

Det finns olika stadier eller faser i barnets utveckling från födelsen till sex års ålder: muskelkoordinationen, den språkliga utvecklingen, känslomässiga egenskaper, minnesfunktionen, tankeförmågan, samvetet och andra. Barnets hjärna växer i snabb takt, och när dessa stadier infinner sig i tur och ordning, då är också den bästa tiden inne för att öva barnet i dessa olika förmågor.

Det är då barnets hjärna absorberar dessa förmågor eller egenskaper som en svamp suger upp vatten. Älska barnet, och det lär sig att älska. Tala och läs tillsammans med det, och det lär sig både att tala och att läsa. Sätt på det lilla barnet ett par skidor, och det blir en skicklig skidåkare. Låt det få möta rättrådighet, och det tillägnar sig rätta principer. Om dessa gynnsamma inlärningsstadier får passera utan lämplig inmatning, kommer det att bli svårare för barnet att tillägna sig dessa egenskaper och förmågor längre fram.

Bibeln erkänner detta och ger därför föräldrar uppmaningen: ”Uppfostra en pojke enligt vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” (Ordspråksboken 22:6, NW) En bibelkommentar utarbetad av Keil-Delitzsch återger denna text på följande sätt: ”Ge barnet undervisning i enlighet med dess sätt.” Det hebreiska ord som översatts med ”uppfostra” kan också betyda ”inleda” och avser här den inledande undervisningen av barnet. Ge denna undervisning i enlighet med barnets sätt, i överensstämmelse med dess personlighet, alltefter de utvecklingsstadier som det passerar. Då har barnet som lättast att ta till sig av den, och det som det lär sig under dessa formbara år kommer troligen att stanna kvar i dess hjärta och sinne.

De flesta som studerar den mänskliga utvecklingen är också av denna uppfattning: ”Ingenstans inom barnpsykologin har vi demonstrerat vår förmåga att effektivt kunna förändra tidiga personlighetsmönster eller tidiga sociala attityder.” De medger att det kan inträffa, men ”i de flesta fall kommer problemen inte att avhjälpas”. Det finns emellertid många undantag, eftersom Guds sanning har förmåga att åstadkomma förändringar i människors liv. — Efesierna 4:22, 24; Kolosserna 3:9, 10.

Språkinlärningen är ett bra exempel på värdet av övning vid rätt tidpunkt. Barnets hjärna är genetiskt programmerad för språkutveckling, men för att dessa inbyggda ”mikrokretsar” skall kunna fungera på ett högeffektivt sätt, måste barnet konfronteras med språkljud i rätt stadium av utvecklingen. Talfunktionerna utvecklas explosionsartat mellan 6 och 12 månaders ålder, om de vuxna ofta talar med barnet. Mellan 12 och 18 månaders ålder accelererar denna utveckling, då barnet börjar fatta att orden har mening.

Ett barn lär sig att förstå orden innan det kan uttala dem. Under det andra levnadsåret kan detta receptiva eller passiva ordförråd utvecklas från några få ord till flera hundra. Aposteln Paulus påminde Timoteus om att han ”från ... [sin] späda barndom har känt de heliga skrifterna”. (2 Timoteus 3:15) Det grekiska ordet för ”späda barndom” betyder ordagrant ”utan förmåga att tala”. Med all sannolikhet fick Timoteus höra de heliga skrifterna läsas medan han ännu var spädbarn, och följaktligen förstod han många bibliska ord innan han kunde uttala dem.

Det avgörande är således att det finns speciella tidpunkter i barnets utveckling då inlärning av vissa saker sker mycket lätt, nästan av sig självt. Men om barnet passerar dessa tidpunkter utan att få den behövliga stimulansen, kommer dessa förmågor aldrig att utvecklas i full utsträckning. Om ett barn till exempel inte får höra något tal alls förrän efter flera år, då kommer inlärningen att ske mycket långsamt och mycket mödosamt, och barnet kommer vanligtvis aldrig att lära sig språket riktigt bra.

Läs för ditt barn från spädbarnsåldern

När skall du börja? Börja från första början. Läs för din nyfödde. ”Men han kommer inte att förstå!” När började du tala med honom? ”Så snart han var född, naturligtvis.” Förstod han vad du sade? ”Kanske inte, men ...” Varför då inte läsa för honom?

När det lilla barnet ligger i din famn och du lägger armen runt det och håller det tätt intill dig, då känner det sig tryggt, älskat. När du läser för det är detta en behaglig upplevelse. Det gör intryck på barnet. Det förknippar läsning med lustbetonade känslor. Barn är små imitatörer, och föräldrarna är föredömen. Det vill efterlikna dig. Det vill läsa. Det låtsas att det läser. Längre fram får det själv uppleva läsningens glädjeämnen.

Detta för med sig ytterligare en stor fördel — barnet kommer troligen inte att bli någon TV-slav. Det kommer inte att sitta med glasartad blick och titta på tusentals knivslagsmål, skottlossningar, mord, våldtäkter, otuktshandlingar och äktenskapsbrott. Barnet kan knäppa av TV-n och sedan slå upp en bok och läsa. Det är faktiskt något av en prestation i denna tid av bristande läskunnighet och TV-slaveri!

Det tar tid att älska ett barn

Det tar naturligtvis tid att läsa för barnen. Det tar också tid att leka med sitt lilla barn, att leka baka baka liten kaka och tittut, att se på när det utforskar omvärlden, börjar lära sig saker, undersöker nya ting, tillfredsställer sin nyfikenhet, stimulerar sin kreativitet. Det tar tid att vara förälder. Och det är bäst att börja medan barnen är små. Det är ofta då generationsklyftorna bildas; de väntar sällan till tonårstiden. Robert J. Keeshan, känd från ett amerikanskt TV-program för barn som Kapten Känguru, förklarar hur detta kan hända:

”Med tummen i munnen och dockan i handen väntar ett litet barn med viss otålighet på att en av föräldrarna skall komma hem. Hon vill berätta om något som hon varit med om i sandlådan. Hon är ivrig att få dela med sig av de spännande upplevelser som hon har haft under dagen. Stunden är inne, föräldern kommer hem. Nertyngd av alla påfrestningar på sin arbetsplats säger föräldern alltför ofta: ’Inte nu, kära du. Jag har så mycket att göra. Gå och titta på TV.’ Det är de vanligaste orden i många amerikanska hem: ’Jag har så mycket att göra. Gå och titta på TV.’ Men om du inte har tid nu, när blir det då? ’Sedan.’ Men sedan kommer så sällan ...

Åren går, och flickan växer upp. Vi ger henne leksaker och kläder. Vi ger henne kläder från kända modehus och en stereo, men vi ger henne inte det som hon allra helst vill ha — vår tid. Hon blir fjorton år, hennes ögon är glasartade, hon har råkat i svårigheter av något slag. ’Kära vän, vad är det som har hänt? Berätta för mig, berätta för mig.’ Det är för sent. För sent. Kärleken har gått oss förbi. ...

När vi säger till ett barn: ’Inte nu — sedan.’ När vi säger: ’Gå och titta på TV.’ När vi säger: ’Fråga inte så mycket.’ När vi inte lyckas ge våra ungdomar det enda de begär av oss — vår tid. När vi inte lyckas ge ett barn kärlek. Det är inte så att vi inte bryr oss om barnet. Vi är helt enkelt alltför upptagna för att älska det.”

Det är sant att det tar tid att älska sitt barn. Det tar inte bara tid att ge det närande föda och att sätta kläder på dess kropp, utan det tar också tid att fylla dess hjärta med kärlek. Inte kärlek som är noga uppvägd, uppmätt och utportionerad, utan en överflödande och ”irrationell kärlek”, som Burton L. White, författare till boken The First Three Years of Life, kallar den. Han sade: ”Det är mycket oklokt av förvärvsarbetande föräldrar att flytta över den primära barnomsorgen på någon annan, i synnerhet på centraliserade vårdfunktioner. Visserligen har jag ofta fått besk kritik på grund av detta påstående, men jag tänker bara på det som är bäst för barnen.” Han betraktar detta som ”det som är bäst för barnen”, men inser att denna idealiska situation inte alltid är ekonomiskt genomförbar då den ena eller kanske rentav båda föräldrarna måste arbeta utanför hemmet.

Tuktan — ett känsligt ämne!

Bibeln har också fått besk kritik på grund av de råd den ger beträffande tuktan. ”Den som håller tillbaka sitt ris hatar sin son, men den som älskar honom, han ser efter honom med tuktan.” (Ordspråksboken 13:24, NW) Beträffande denna vers sägs det i en fotnot i New International Version Study Bible: ”ris. Förmodligen ett bildligt uttryck för tuktan av något slag.” Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words definierar det ord som översatts med ”ris” som ”spira, som en symbol av myndighet”.

Föräldrarnas myndighet kan inbegripa mycket bestämda åtgärder, men den behöver i de flesta fall inte göra det. Enligt 2 Timoteus 2:24, 25 bör en kristen vara ”mild och vänlig mot alla, ... [en som] med mildhet visar ... till rätta”. Orden ”visar ... till rätta” är här översatta från det grekiska ordet för tuktan. När tuktan ges, skall hänsyn också tas till barnets känslor: ”Och ni, fäder, håll inte på med att reta upp era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” — Efesierna 6:4.

Psykologer som förespråkar efterlåtenhet säger att du hatar ditt barn om du ger det en bestämd fostran. Detta är inte sant. Det är efterlåtenheten som är förkastlig. Den har släppt loss en flodvåg av ungdomsbrottslighet och kriminalitet över jorden och förorsakat sorg och bedrövelse för miljontals föräldrar. Det är som det sägs i Ordspråksboken 29:15: ”Ett ouppfostrat barn drar skam över sin moder.” Under rubriken ”Stränga kontra efterlåtna föräldrar” säger dr Joyce Brothers:

”I en färsk undersökning som omfattade närmare 2.000 elever i klasserna fem och sex — av vilka somliga hade uppfostrats av stränga föräldrar och andra av efterlåtna — kom man fram till en del överraskande resultat. De barn som hade blivit strängt fostrade hade hög självaktning och [var] högpresterande i både socialt och intellektuellt avseende.” Var de förbittrade över sina stränga föräldrar? Nej, ”de ansåg att föräldrarnas regler hade upprättats för barnens eget bästa — och var ett uttryck för föräldrarnas kärlek”.

White säger att om du är bestämd mot ditt barn, behöver du inte frukta ”att det kommer att älska dig mindre än om du var eftergiven. Under de två första levnadsåren fjärmar sig barn inte så lätt från sina huvudsakliga vårdnadshavare; även om du ger dem en bestämd fostran, kommer du att finna att de fortsätter att komma tillbaka till dig.”

Den allra bästa lärdomen

Det är du själv. Ditt exempel. Du är dina barns föredöme. De lyssnar mer till vad du är än till vad du säger. De hör dina ord, men de efterliknar dina handlingar. Dina barn är efterapare. Hur vill du då att de skall vara? Kärleksfulla, vänliga, generösa, studieinriktade, intelligenta, flitiga, lärjungar till Jesus, tillbedjare av Jehova? Var sådan som du vill att dina barn skall vara.

Fostra därför ditt barn från späd ålder, när dess hjärna utvecklas snabbt och suger åt sig upplysningar och känslor för sinne och hjärta. Men om nu dessa viktiga, formbara år redan har gått förbi utan att du har kunnat ingjuta den gudaktiga personligheten i ditt barn, vad skall du då göra? Ge inte upp. Förändringar kan fortfarande inträffa och inträffar ständigt hos miljoner människor, både unga och gamla, genom Guds kraft. ”Ta av er den gamla personligheten med dess förehavanden och ta på er den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas efter bilden av honom som har skapat den.” — Kolosserna 3:9, 10.