I det forntida Israel var situationen emellertid helt annorlunda. Israeliterna lånade vanligen ut pengar eller livsmedel till fattiga landsmän som hade drabbats av ekonomiska motgångar, och den mosaiska lagen förbjöd att man krävde ränta av dem. Om en israelit hade tagit ränta av en nödlidande landsman, skulle det ha inneburit att han drog fördel av dennes motgångar. (2Mo 22:25; 3Mo 25:35–37; 5Mo 15:7, 8; 23:19) Av utlänningar fick man däremot kräva ränta. Men även denna anordning i lagen gällde möjligen bara affärslån, inte lån till någon som verkligen var nödställd. Utlänningar uppehöll sig ofta tillfälligtvis i Israel i affärssyften, och det var rimligt att de förväntades betala ränta, eftersom de själva lånade ut till andra mot ränta. (5Mo 23:20)

Då Kristus Jesus var på jorden återspeglade han sin Faders, Jehovas, frikostiga inställning och lärde andra att också göra det. Han sade angående lån: ”Om ni lånar ut räntefritt åt dem som ni hoppas få något av, vilken förtjänst ger det er? Också syndare lånar ut räntefritt åt syndare för att få lika igen. Nej, ... låna ut räntefritt utan att hoppas få något igen. Då skall er lön vara stor, och ni skall vara den Högstes söner, för han är omtänksam om de otacksamma och onda.” (Lu 6:34, 35)

Jesu judiska åhörare var enligt den mosaiska lagen förpliktade att ge räntefria lån till behövande landsmän. Det var inte ovanligt att även syndare lånade ut räntefritt till personer som hade möjlighet att betala tillbaka lånet. Sådana lån kan ha getts i avsikt att få något av låntagaren i framtiden. Men den som önskade efterlikna Gud var villig att göra mer än en syndare och lånade ut till nödlidande människor vars ekonomiska situation var sådan att de kanske aldrig skulle kunna betala tillbaka lånet.

Omständigheterna är naturligtvis avgörande för hur Jesu ord skall tillämpas. Förpliktelsen att sörja för sina familjemedlemmars behov måste ges företräde. Det skulle därför vara orätt att låna ut till andra om detta ledde till att man inte kunde ge sin egen familj det nödvändiga för livets uppehälle. (Mk 7:11–13; 1Ti 5:8) Den eventuelle låntagarens inställning och omständigheter måste också tas i betraktande. Har han drabbats av svårigheter därför att han är oansvarig eller lat och ovillig att göra något, trots att det finns arbete att få som han kan klara av? Om så är fallet, gäller aposteln Paulus ord: ”Om någon inte vill arbeta, skall han inte heller äta.” (2Th 3:10; se RÄNTA; SKULD.)